Anonyma datoranvändare.

Gumman sitter vid datorn. Jag undrar vad jag gjorde för fyra år sedan, innan vi fick det här bredbandet till stugan. Det är både på gott och ont, nu behöver vi inte funderar på vad vi ska göra, datorn finns ju alltid.

Den står här uppe i ett litet rum, som förut var sovrum till gubbens barn när de kom och hälsade på och var små knattar. Nuförtiden ser vi inte dem så ofta men vi träffs och umgås lite på datorn.

Nu heter det väl inte på datorn, men jag föredrar att säga så till gamla faster. Allt sker på datorn och vill inte börja blanda in Facebook och Internet när jag talar med henne. På datorn säger allt.

Förut vet jag inte vad jag pysslade med på morgonen innan jag satte mig i bilen och tuffade upp för backen och körde till byn, antar att jag tomglodde i väggen medan jag satt och drack min kopp te. Eller så satt jag i min tänkarstol på logen och rökte en god cigarett.

Saknar mina cigaretter, det går liksom aldrig över och det blir ett litet helvete varje gång de tankarna kommer på mig.Gubben säger att jag inte ska tänka de tankarna, kanske ligger det något i det han säger. Men jag blir lite mer ett offer och tycker synd om mig själv när jag plågas av onödiga tankar. Lite kul ibland, men inte så ofta.

Nu slår jag upp ögonen och vacklar in i kammaren och sätter på datorn, den ska värmas upp. Är lite slö och konstig på senare tid, börjar väl bli till åren den också. Tycker kanske att den ska ha lite mer minne, annars så rensar jag den med jämna mellanrum, gör en Feng Shui i datorn kan man säga. Bort med allt gammalt som ligger och stoppar upp flödet.

Nere i köket ska katterna ha mat, det tar en stund att fylla på deras vatten och torrkulor. Det är lite lustigt att katter alltid ska äta så fort man kliver in i köket, de gillar att äta med sällskap.

Likadant är det när jag kommer hem från byn, då hoppar de ned från sina sovplatser där de legat och samlat energi hela dagen. De stoppar ned sina huvuden i matskålen och äter med välbehag, kulorna knastrar medan de tuggar.

Kanske har de inte ätit på hela dagen? Det vet jag inte, kan anta att de kan äta även när jag inte står där.

Så är katterna tysta en stund och jag kokar mitt te, tar det och går uppför trappan till datorn som nu är varm och go och redo för dagens övningar.

Läste en undersökning vad det första folk gör när de slår upp sina ögon på morgonen, de flesta greppar sin mobil och glor in den, kanske har det hänt något under natten? Eller så vet de inte vilken dag det är utan måste titta på datumet.

Tror att det fanns en klutt folk som också slog på sina datorer, jag platsar i den gruppen i alla fall.

Så sätter jag mig då vid min tjugofyratumskärm! och laddar hem Hudiksvalls Tidning, det är det absolut första jag gör, sedan läser jag den och dricker resten av mitt te.

Oftast har jag glömt vad som stod när jag trycker bort den, så intressant är det.

Sedan hoppar jag in på Hotmail och ser om någon vill mig något. Idag stod det, oj din inkorg var verkligen tom. De har lagt till ett oj, som om det skulle vara tidernas katastrof om någon inte ville mig något.

Tittar jag in på Facebook för att se om någon vill mig något där, det tar oftast inte så lång tid, det händer inte så mycket där under natten.

Några nattsuddare till vänner finns ju alltid, de som inte går och lägger sig i tid utan sitter där och skriver på Facebook.

Sedan är det dags att åka till byn och jobbet och väl framme där så finns det en dator som står och pockar på uppmärksamhet, det är e-post och annat lite mer jobbaktigt som händer i den. Fast jag är ju där och kollar om inkorgen på min Hotmail har något litet meddelande till mig. Så är jag på Facebook någon minut också.

Väl hemma och middagen är undanstökad, då börjar kvällen med datorn. Förr innan bredbandet så visste jag inte riktigt vad man gjorde på Internet. Gick in på banksidan, det är faktiskt något jag använt mig av sedan många år tillbaka. Kan inte vara utan det nu, slippa gå till banken och ringa och kolla hur mycket som finns kvar av sina surt förvärvade pengar.

Eller så läste jag Aftonbladet och kollade något annat en liten stund och fann inget nöje i det. Hade inte riktigt hittat min nisch, trevade i cyberrymden och visste inte riktigt vad den var till för.

Men det har jag kommit över nu, hittar tusen anledningar till att vara på Internet. Aftonbladet och banken är småsaker nuförtiden. 

Det är saker jag undrat över under dagen som ska googlas, kolla en sväng in på Hotmail igen och sedan fastnar jag i något köpahusprogram från England och vips är kvällen slut och sängen kallar.

Datorn slås av och får en välbehövlig vila den också.

Allt detta låter konstigt och det är något fel någonstans, jag undrar fortfarande vad jag gjorde förut?

Innan bredbandet kom och gjorde det möjligt att gå in på Internet utan att sitta och lyssna på pipandet av modemet, sedan tog det en halvtimme att bara gå in på ett sketet recept. Telefonlinjen tutade upptaget, och jag skyndade mig att stänga av datorn.

Gubben är inte bättre han, vi sitter där som två fån och stirrar på skärmen.

Kanske ska vi öppna ett AD möte här varje måndag, ett möte där vi datormissbrukare sitter och säger:

-          Hej jag heter det och det och jag är datormissbrukare, har faktiskt inte varit inne på Internet på tre veckor nu och får massor av tid över till annat.Fast det har inte varit lätt, datorn drar och det bästa är att jag kunnat motstå frestelsen. Men livet utan dator är tomt och innehållslöst, det känns inte lika roligt. Tappar modet och vill knäppa på knappen, kanske det sker massor på Facebook som jag missar, känner mig utanför.

Vi andra säger grattis till personen och ser med medlidande blickar på den. Vi vet ju, vi är där hela bunten.

Kanske dags att starta Anonyma Datoranvändare, för oss som inte kan hålla våra fingrar i styr.

Eller skaffa en hundvalp, då finns det inte tid att sitta och glo. Fast där tror jag gränsen går, det är alldeles för jobbigt och hunden växer upp och blir äldre och lugnare, sedan sitter man där igen.

Eller sätta en omöjlig timer på den så att den slås av efter en timme, eller en myntapparat som man hade för gasen förr i världen.

Jag antar att det finns fler som jag där ute, fast jag måste säga att i min bekantskapskrets så är det få. De verkar hålla sina fingrar i styr.

Men utan datorn så skulle den här bloggen inte vara möjlig. Tänker på det och gillar plötsligt datorn lite igen.

Högtomtasomrar.

Gumman gillar vädret. Nu är vi snart inne i november och ännu har det inte kommit någon snö eller kyla att tala om.

Jag gillar det skarpt, föredrar när allting ser ut som en blöt filt framför besvärlig snö.

Funderar på att börja skriva en väderkalender så att jag kan se tillbaka på det väder som varit. Önskar att jag hade gjort det förra året för där går meningarna isär när det gäller snö och kyla, jag hävdar att det kom först i början av november, andra säger att det kom i oktober.

Medan ni gäspade, så har jag skrivit ned senaste dagarnas väder i almanackan, bra att ha.

En gång väderspion alltid väderspion.

Nu tänkte jag ta er ner till Småland, till lingonröda tuvor och villande mo. Undrar vad en villande mo är för något? Någon som vet?

Mamma och pappa var ägare till ett torp som de köpte för hela 10 000 kr i mitten av 60-talet.

Det var mycket pengar på den tiden och jag kommer ihåg att de fick köpa huset av motellarn och betala av summan till honom. 

Motellarn var en man som hade arbetat sig upp här i livet, från ingenstans till att bli ägare av ett helt motell i utkanten av Gamleby i norra delen av landskapet.

Ett smart drag då bilister norrifrån oftast stannade halvvägs på sin färd till Öland. 

Motellarn var lite av en kändis i trakterna, han hade ett stort hus vid sidan av motellet och faktiskt också en lägenhet på Kanarieöarna, på den tiden ett ganska exotiskt ställe. Tror inte folk riktigt visste vad han hette, motellarn visste dock alla vem det var.

Hur mina föräldrar kände honom vet jag inte, men jag misstänker att han vänstrade med mammas väninna Valborg, eftersom hon var där när frugan hans var borta och han var ofta i storstaden och bodde hos henne.

Eftersom jag var rätt ung så hade jag inte allt klart för mig, men de vuxna fick väl hålla på hur de ville. Jag funderade inte så mycket på det.

Pappa som inte hade körkort fick ta det i en hast vid 47 års ålder, annars hade det varit lite svårt att ta sig ned till torpet. 

Det låg avsides och nästan omöjligt att ta sig till annat än billedes. Högtomta var det ståtliga namnet på det lilla huset med brutet tak, ett Per Albintorp eftersom det var byggt under 30-talet och jag tror att det var då det brutna taket blev på modet. 

Kök med en vedspis och ett stort skafferi som vi kunde gå in i, ett litet vardagsrum och en veranda med små glasfönster, det var nedervåningen.  Verandan var alltid  full av myror varje år, efter allt pulver och giftsprutande från pappa så satt vi aldrig där. Det låg alltid en doft av Myrr över den som aldrig gick bort och gjorde den till en mindre angenäm plats att sitta på.

Övervåningen bestod av en ganska stor hall och ett sovrum med kamin. Den värmde upp rummet på nolltid när stugan hade stått över vintern och blivit rå och kall. 

Mössen brukade festa i stugan när den stod tom och det gjorde den mesta tiden under året. Pappa var sällan ledig på helger från hotellet och mitt i veckorna arbetade mamma.

Någon gång åkte de ned på ett par dagar, men sedan fick jag höra hur jobbigt det var med allt resande. De hann inte mer än dit förrän de skulle hem igen.

Så mössen hade för det mesta hela huset för sig själva. De byggde bo i täcken och kissade i skedar i besticklådan så att mamma fick suckande diska allt varje gång vi kom dit.

Sedan lyckades de med bedriften att äta på en handduk som hängde mitt på en vägg, hur de lyckats med det fattade vi inte, sedan åt de tvål och blev säkert löddriga kring sina små munnar.

Huset låg högt därav namnet Högtomta. Pappa sa alltid att man kunde inte åka upp för backen annat än på ettans växel, jag som inte hade körkort på den tiden fattade inte så mycket av detta.

Så upp på ettan och där uppe låg huset med strålande utsikt över sjön, en dysjö med mycket gädda i.

Pappa skaffade en gammal Saab, en tvåtaktare som gick på oljeblandad bensin, den hade frihjul så pappa släppte gasen när vi susade ned för backarna mot Kolmården, bilen den rullande snabbare och snabbare och pappa sparde bensin.

Farmor och farfar hade ett hektiskt liv, de var gamla och hade aldrig i hela sitt liv haft lyxen av en sommarstuga.

Nu skaffade deras barn plötsligt tre sommarstugor i mitten av 60-talet, alla på samma gång.

Två av dem en stor gård i Hälsingland, vårt torp i Småland och den tredje en stuga i Bergslagen.

För att det skulle vara rättvist så delade de fyra barnen på föräldrarna, de fick tillbringa somrarna med att åka till alla lika länge och där lagade farmor lagade mat och diskade,  farfar skötte utesysslor. Kanske anpassade alla tre sina semestrar också efter ett farmor och farfarschema.

Så det blev en fullastad bil som rullade ned för Kolmårdsbackarna i början av augusti varje år. Jag, farmor och farfar i baksätet tillsammans med en hel del packning, pappa och mamma där framme och rökdimman låg tät i bilen, de rökte bägge två. 

Ingen visste att det var farligt fast jag brukade må illa, då släckte mamma deras cigaretter. Så lite hänsyn visade de i alla fall.

 

Farmor hade sin plats nere i köket vid vedspisen, där stod hon mest hela dagarna och vi fick locka ut henne i solen eller att hon kom och satte sig i hammocken ett tag. Hela sitt liv hade hon stått vid spisar så hon kände nog sig lite bortkommen på andra ställen.

Farfar gick och påtade i trädgården, den hade för det mesta blivit igenvuxen under sommaren så han hade en del att stå i, när den var perfekt så var det dags att klämma in sig i Saaben igen och åka tillbaka till storstaden.  

Han hade en gammal övergiven arméjacka på sig, den hade varit toppmodern några år tidigare och var fullklottrad med namn på ryggen. Den var inköpt på IMPO på Gamla Brogatan mitt i Stockholm, en affär med alla gamla avlagda armékläder man kunde tänka sig och en mycket betydelsefull modeaffär på 60-talet. Vi skulle gå omkring i breda sjömansbyxor, eller armékängor och så de gröna jackorna.

Jag vet inte vem som kom på det modet men det slog igenom hos alla vi mods, jag var naturligtvis med i modsrörelsen. Sedan blev vi hippies och sedan blev vi helt vanliga. Fast en övervintrad gammal hippie är jag innerst inne och kommer alltid att förbli.

Så där gick farfar som var född 1889 med I Love Peter, Tages. Ola and the Janglers och 

Hep Star klottrat på ryggen och böjde sig ned och gick in bakvägen till utedasset. Han hade en idé om att rosorna skulle gilla gödsel och var fanns den? Jo i utedasset.

Han tänkte inte på att människogödsel var för starkt och skulle ligga i många år, innan det var dags att tänka på att lägga den i rabatten.

Nej, han gick in på baksidan och grävde hinkvis och sedan hällde han vatten i geggan och tog bort toapappret. Pappa kräktes och ville inte gå i närheten. Jag var alltid orolig att hitta farfar när jag tittade ned i de två hålen, man kunde aldrig veta.

Så han gödslade och grävde, rosorna gav upp sin sista suck ett par veckor senare.

Han gjorde aldrig mer om försöket.

Pappa han bara styrde med sitt vatten, mamma muttrade något om att han gör inget annat än pratar om pumpar och slangar.

Han gillade att vattna, han kunde stå där i timmar och hålla i en slang och spruta i rabatterna och på gräsmattan. Tror han gjorde ett försök med äppelträden också.

Att det sedan var orensat i landen det brydde han sig inte om, han vattnade ogräset också.

Brunnen var grävd och tålde inte att han tog för mycket vatten och pappa som trodde han bodde i ett torrt varmt klimat började fundera på hur han skulle ta vatten från en tjärn några hundra meter bort, då kunde han vattna i dagar utan att det märktes.

Nu var det inte så lätt att bara dra en slang och skaffa en pump, jag kom ihåg att han höll på i åratal med olika pumpar och olika dimensioner på slangar.

Slutligen en dag så kom det vatten i slangen och pappa var alldeles salig. Liter efter liter med fint tjärnvatten, mjukt som en smekning. Han stod långt ut på kvällarna mitt på gräsmattan, riktade strålen efter ett speciellt mönster, det blev som en meditation för honom.

Pappa fyllde 50 och var urgammal i mina ögon, farfar var antik. Han berättade för mig när han gjorde lumpen under första världskriget. Det var kallt och eländigt där de låg i skogarna och väntade på ev. fiender.

Undrar varför krigsvintrarna alltid var kallare än andra? Likadant var det tydligen under andra världskriget. Eller så är det att gubbarna fick sova ute, det kan ju vara kallt även under en normal.

När pappa fyllde 50 så skuffades farmor bort från spisen just den dagen, tror inte att hon tyckte det var så kul men pappa hade bestämt att hon skulle vara med och sitta vid långbordet i trädgården och festa och äta tillsammans med oss andra.

Han skaffade dit en kokerska som skulle laga all mat i köket med enbart en vedspis. Nu var hon nog född på 1800-talet hon också så vedspis var väl inget konstigt för henne.

Kokerskan kom och farmor och jag höll oss vid köksdörren, hon satte på sig ett stort vitt förkläde och satte igång. Hon slevade och rörde, trollade fram rätter som rullströmming, köttbullar, inlagd sill och kalvstek med morötter och ärtor. Inte en vitlök i sikte eller andra kryddor än vitpeppar och salt.

Det var ont om kryddor på den tiden, den exotiska utländska maten hade inte riktigt gjort sitt intåg ännu. Men socker det tyckte hon om, det började med att hon skulle göra ugnsomelett och där hävde hon i en stor mängd.

Farmor och jag stod fortfarande vid dörren och tittade, vi höll oss på behörigt avstånd.

Då hällde hon i minst ett kilo vitt socker i köttbullssmeten, tror att jag berättat detta för er förut men jag måste ta om det en gång till. Vi bara gapade både farmor och jag.

Ju mer socker desto finare blev det tyckte hon med vita förklädet och hade nog av den varan i allt hon lagade. Förr var socker något dyrt och ganska fint, ju finare middag, ju mer socker. Finare än ett 50-årskalas kan det knappast bli så hon hällde på.

Nuförtiden är det inte så gudskelov, vi kan väl använde någon tesked i sås för att få den speciella brytningen med sött och salt.

Fast skulle det komma som nytt idag så skulle det nog förbjudas. Det är farligt som allting annat nu för tiden.

Jag tyckte inte att köttbullarna var goda, jag antar att hon gjort dem på fläskfärs för de smakade söta med en liten bismak. I Småland var de också glada i fläskfärs.

I dagarna två varade festen och resterna av köttbullar och rullströmming åkte in och ut genom fönstret många gånger. Farmor fick tillbaka sin plats vid spisen och lugnet lägrade sig åter i torpet. Pappa hade fått en hammock i present, farfar som inte var så hemma på nymodigheter han fick inte fram vad den kallades. Han sa monnikan så det fick den heta under de år den brukades.

Vår monnika med blått tak och vita fransar på framsidan.  

Farfar gick ur tiden efter ett par år i stugan, farmor fick åka med ensam. Hon verkade tappa sin plats vid spisen efter det, antar att hon då inte hade farfar att se efter som hon gjort sedan 1912.

En dag när hon satt därute och hade lämnat sin spis så att mamma kunde sköta maten, så kom det en fjäril och satte sig på henne. 

Den satt länge och väl, fladdrade bort ett tag för att sedan återvända. Vi talade inte med varandra men hon tittade lite mystiskt på den. Jag tror att det var farfar som skickade en liten hälsning, han ville sitta där bredvid henne en liten stund i monnikan.

Skakat inte rörd.

Gumman gör morgongymnastik. Som jag berättade förra veckan så har jag varit fast övertygad om att qigong hjälper mot alla krämpor, samt håller kroppen i balans.

Nu är det inte regelrätt morgongymnastik som utförs för det mesta med snabb militärisk precision. Kan aldrig vara bra för kroppen att studsa runt och bli svettig, det tycker jag i alla fall.

Qigong är lååångsam och sävlig, man vevar på och andas.  

Inte konstigt, bara för att jag är en lat människa så har jag inte gjort den. Skulle tycka att det var nog, allt jag gått igenom det senaste halvåret. (Igensatt halspulsåder, hög kolesterol och berg o dalbaneblodtryck). 

Det är så urbota dumt, att veta något är för mig, känna mig dålig och sedan inte göra något åt det. 

Tror mig inte vara ensam om detta fenomen, de vi hör är mest friskusarna som motionerar och står i. De sköter sina kroppar till punkt och pricka, äter rätt, tränar minst en timme om dagen, gör yoga eller dansar zumba så taket lyfter.

Zumba har de börjat med uppe i byn också, då måste det vara populärt. När det väl kommer hit så har det nog funnits som träningsform i åratal i de större städerna.

Men nu har bytanterna, säger tanter för jag tror inte det finns så många gubbar bland de höftskakandes massa, börjat dansa och skaka höfterna.

På tal om höfter så är vi stela, tänker på de i Brasilien och andra ställen också, där de skakar elegant på sina höfter som om de inte var en del av kroppen. De blir liksom fristående medan resten inte rör sig.

Det är vi hopplösa på här upp i den kalla nord, vi kan helt enkelt inte, med träning går det väl men ska vi mot förmodan göra en magdans så vevar hela överkroppen med och även knäna är med på en dans.

Undrar vad som gör detta? Är det stelgener vi har i oss?

Men nu är det andra tider, det dansas Zumba i byn och snart svänger tanterna på sina höfter när de går inne på ICA och plockar i kaffehyllan.

Qigong var en annan fluga som drog över bygden och snabbt försvann, antar att det är så med det mesta.

Lite kul och lite allvar är det att ta tag i sin kropp och böja den i lite ovana ställningar. Vi har hört att det är bra och jag antar att vi menar allvar när vi bestämmer oss för att gå på qigong, eller så är det för att bästa vännen ska gå.

Det fanns en qigongmaster i närheten, han råkade bo här på ett litet skär utanför kusten och hade minsann varit i Kina och blivit master. Han och hans dåvarande fru startade kurser i Studiefrämjandet, så det blev plötsligt tillgängligt för alla.

En parentes är att ayruvedadoktorn bor på samma skär, en samlingspunkt för udda kan man tänka.

Vi var ett gäng tanter (inte en enda gubbe i sikte) som gick där en dag i veckan och vevade qigong, fick höra hur bra det var för det mesta i krämpväg.

Vi lärde oss övningar som vi skulle göra varje dag och där började det besvärliga, när skulle vi klämma in vevandet i vardagen?

Nu ska jag inte tala för alla men jag tror att jag är den enda som fortfarande håller på i omgångar med den ädla konsten. Saker blir i vägen när vi ska försöka att hålla oss till ett schema, fast vi vet innerst inne att det är bra för oss.

Så nu har jag efter ett års tystnad satt på min kinesiska musik på cd och står där i mörkret, först är det mörkt och sedan kommer gryningen så sakteliga. Vevar och andas så det står härliga till och sedan känner jag mig så nyttig att jag kan unna mig den där chokladbiten eller glassen efter middagen.

För de där qigongparet, de sa faktiskt en gång att en tant gått ned hela 7 kilo bara på att göra de första övningarna, jag gör alla de andra också så jag kan äta choklad jag och ändå gå ned i vikt, så de så!

Nu gör jag inte allt detta bara för att gå ned i vikt, jag gör det för hela kroppen, en bonus om det blir viktnedgång.

Yoga har jag inte hört kommit till byn ännu, kanske har jag missat det.

Jag har hoppat över Zumban, känner mig lite löjlig att dansa runt och skaka höfter och axlar. Men kommer yogan så hoppar jag nog på kan jag tänka. Den är långsam och så är jag också.

Gubben han går på crosstrainern, eller försöker i alla fall. I lördags så gjorde han nog nästan en hel film och igår så började han men slutade efter några minuter. Det är dödens tråkigt att gå på en sådan, en tanke är att kanske ett gåband är roligare men även då kan man nog hålla sig för skratt.

Det är motivationen säger gubben och jag kan hålla med. Allt sitter i huvudet och säger det att gå på crosstrainer är det bästa som finns, så blir det genast bättre.

Men att gå på promenader det har huvudet inte sagt ett ord om att det skulle vara kul. Jag får ont i benen av det, nu äter jag den där kolesterolmedicinen igen efter ett försök att vara självläkande. Vågade inte längre då den ”onda” kolesterolen var hög igen. Skyller på den, har hört att muskelvärk är en biverkan.

Kände mig låg och nedstämd när den där bra naturmedicinen skulle ta hand om biffen för mig, inte gjorde det. Kryper till korset med rädsla över att inte klara det själv, blir rädd och frågar bästa ayruvedadoktorn och när han säger att jag ska börja ta den igen då blir det genast mer allvar av det hela.

Nu var det någon som sa att det beror på att levern för jobba övertid eftersom jag inte har någon mjälte. Den snodde de för 30 år sedan.

Jag måste ta fett i form av kokosfett, olivolja eller ren och skär vispgrädde varje dag. Det ska tydligen hjälpa levern att arbeta, men så kommer det en kvinna hit igår och får inte äta fett för hon har gallbesvär och levern har med gallan att göra också.

Så jag blir alldeles snurrig i huvudet av allt, vem har rätt och vem har fel?

Ska sätta mig in i det hela och återkommer om det.

Så jag vevar qigong och väntar på bättre tider.

Ha det bra alla glada motionärer där ute.

Osynlighet, ja tack.

Gumman gillar integritet. När jag sitter och ser alla mina köpahus program från England (jag kan så mycket om huspriser och bjälkar samt olika hus med eller utan halmtak att jag skulle kunna öppna en mäklarfirma där) så slås jag alltid över att så där vill jag också ha det.

Det verkar som om mina gener gjort mig ett spratt och satt mig här i Sverige, medan hälften av mig vill över Nordsjön och ett litet cottage på den engelska landsbygden.

De gillar inte att bli sedda, samma här, i alla fall inte de som bor i hus med någon slags trädgård till, deras häckar, träd och höga staket gör all insyn omöjlig.

Grannen ser inte när du går ut i morgonrocken och dricker din första kopp PG tips, ett te som är ett måste för varje sann engelsman.  Till min lycka hade vår ICA affär här i byn fått in det nyligen. Bravo, det artar sig med gamla Svedala, men än är det långt kvar innan vi sörplar PG tips istället för vårt kaffe.

Det var inte te jag skulle tala om även om jag avnjuter en kopp då och då, blundar och föreställer mig att jag inte är här utan där.

För de flesta engelska husköpare är en trädgård som inte har insyn ett måste, här verkar det som om det är tvärtom. I byn här uppe så har de flesta full insyn i sin trädgård, hela byn ser när du går ut i morgonrocken och dricker ditt kaffe.

Alla ser när du påtar i landet, alla ser allt. De som hade en bra häck sågar ned den, så att du vet inte om du går på din tomt eller grannens.

Nu ser inte alla allt när jag mot förmodan skulle gå ut i min morgonrock utanför stugan.

Med åren har jag fått dit fler buskar och träd, jag gömmer mig bakom dem även om vi inte har någon granne på annat än flera hundra meters avstånd.

Det är den engelska genen i mig som har agerat.

Varför denna längtan att vara osynlig? Tror att det beror på att jag har hög integritet, vill inte vara nära andra, vill vara lite för mig själv.

Var i Holland en gång och gick utmed en gata i en stad, fick nästan hicka då jag såg att vardagsrumsfönstren de hade mot gatan hade full insyn. Där gick gränsen, det är milsvid skillnad om man har insyn i trädgården, men att sitta där till allmän beskådan såsom i ett skyltfönster när jag tittar på TV det förstår jag mig inte på.

Där satt de, hela familjen i sina TV soffor några meter från de förbipasserande, helt ogenerade och helt avslappnade. Ryser ni inte när ni hör detta?

På tal om integritet så har de svenska tågen rätt så mycket av den varan så länge inte någon sätter sig bredvid. Då blir det genast lite mer obekvämt. Likadant är det på bussar, alla väljer först platser där det är tomt. Lite udda vore det om du var ensam på bussen och plötsligt kom där en till passagerare och satte sig bredvid dig.

Jag skulle tycka det var konstigt och undra vad som var fel på den människan. Känna mig lite obehaglig, inte lite utan mycket obehaglig till mods.

Vi har våra oskrivna lagar vad som gäller här i väst, inte sätta oss bredvid någon när det är fullt av lediga platser eller börja prata hej vilt med den som råkar sitta bredvid på ett tåg.

Jag har suttit på tågresor och känt mig lite besvärad när den som sitter bredvid inte har sett mig. Eller låtsas inte har sett mig, vilket vet jag inte, för jag har då varit fullt koncentrerad att försöka komma på vem det är. Vart den människan kommer ifrån och andra små tankar som dykt upp, vart de ska och vad de ska göra där.

Det bästa är att ha en tidning eller en bok med sig och tokglo i den fast jag inte kan läsa på tåg utan att må illa, då slipper jag konfronteras med den bredvid mig. 

Eller så kan det bli som när jag klev på i Hudiksvall, hamnade bredvid en tant som pratade oavbrutet hela vägen ned till Stockholm. Jag fick reda på hela hennes liv och hennes bekantskapskrets, visste vilka släktingar hon gillade och inte gillade.

Som grädde på moset fick jag också reda på hur hon lyckats köpa exklusiva jultallrikar till ett urbilligt pris genom att fylla i kuponger där man fick en tallrik gratis om man prenumererade på dem. Sedan sa hon upp medlemskapet och hon hade engagerat gud och hela världen i att fylla i kuponger och sedan fått tallrikarna till portopris.

Det var en glad och trivsam tant och jag hade inget emot att lyssna, tågresan gick i ett nafs. Tror jag var i Milano några dagar och kom sedan hem till en kall och otrevlig perrong i väntan på ett tåg hem till Hudiksvall igen. Tänkte på tanten jag åkt ned med och tittade efter henne, kanske var hon med igen?

Men så började en kvinna prata med mig utanför tåget. Hon var på väg till obygden norröver någonstans för att titta på getter, jag som haft getter själv hakade på, hon insåg att hon inte hade platsen bredvid mig inne i vagnen men tog den ändå. Ingen annan gjorde anspråk på den under hela resan och under hela resan så pratade hon.

Det var först getter och sedan hittade vi en gemensam nämnare i katter och jag kunde allt om hennes kissar när jag väl klev av hemma. Hon gav mig en kram när jag reste mig och satt i fönstret och vinkade när tåget rullade förbi.

Helt främmande människor och helt olika historier, lite gulligt är det när jag tänker tillbaka.

Människor som jag normalt aldrig skulle träffa men som blir mina vänner för en kort stund.

Vart denna blogg är på väg det vet jag inte men håll i er så reser vi vidare.

I indien för att dra upp det landet igen, så har de inget vett och sans när det kommer till integritet. De tokglor på allt och alla, med stora runda bruna ögon ser de runt på världen som om det vore första gången de såg den.  

Att åka tåg där var en upplevelse, inte alltid så behaglig. Indiska tåg var och är nog säkert nu också, de mest överfulla som man kan tänka. Fanns där ingen sittplats så satte de sig på golvet, eller klättrade upp på bagagehyllan och låg där.

Det fanns inga sittplatsbiljetter så det var fritt fram att slå sig ned vart som helst.

Nu åkte vi alltid i tredje klass, första var för turister och indiska affärsmän, de vagnarna hade luftkonditionering och mjuka säten.

Andra klass hade lite hårdare plastsäten utan luftkonditionering och tredje klass var för kreti och pleti som bara skulle åka tåg och där fanns bara hårda träsäten.

Engelsmannen vill vara lite som Gandhi och blanda sig med det riktiga folket, jag hade nog föredragit plastsäten men han tyckte det var intressantare människor bland tredjeklasspassagerarna.

Det beror på hur man ser det men jag tyckte inte att de var ett dugg intressanta, de var bara jobbiga. Människor med lite eller ingen utbildning och kunde de några ord engelska så skulle de träna på oss.

En vanlig konversation var:

-          Where do you come from?

-          I come from Sweden.

-          Aha, you make good watch, så sa de alltid och pekade på sin klockarm för att förtydliga.  

-          No, Sweden Scandinavia, var mitt svar. Not Switzerland.

Då såg de alltid lite bortkomna ut, visste nog inte riktigt vad jag talade om. I deras värld fanns det inget skandinaven eller Sverige, det blev för mycket för dem.

Jag tröttnade efter några månader att förklara så i fortsättningen sa jag Schweiz, det gjorde hela saken enklare. Jag kunde väl komma från klockornas och chokladens rike, det bjöd jag på, bara jag slapp förklara.

Alla trängdes de runt oss, även om det mot förmodan fanns lediga platser i någon annan vagn. De satt på golven och stirrade som vi vore nedstigna från planeten Pluto, de försökte tränga sig ned på träbänken om det fanns två centimeter kvar som var ledigt.

Jag led i värmen och jag led av lukten från toaletten, fönstren var alltid öppna och sotet från loket letade sig in i varje vrå. För att göra det säkert att inte ramla ut så var fönstren täckta av järnstänger. Toaletten var bara ett hål i golvet och alla prickade inte rätt, urinstanken blev värre för varje timme.

En gång så trollade engelsmannen för dem. De är som barn indierna, de är lättroade.

Han hade ett porslinsöga som såg riktigt bra ut, visste man det inte så kunde man inte gissa. Han pratade med männen kring oss (kvinnorna satt i en egen vagn längre bort) och utan att de märkte så slet han ut det i en enda rörelse och vände sig till dem. Ett öga och ett insjunket ögonlock var allt de såg.

De häpnade och stirrade, tjattrade sinsemellan och undrade. De pekade och frågade och engelsmannen bara slog ut med händerna och sa borta och tittade i luften.

Sedan böjde han sig bort en sekund och satte in det igen. Gapande munnar och stirrande ögon såg att nu hade han två ögon igen.

Jag tror att de talade om detta i åratal i sina byar, den vita mannen som hade två ögon och plötsligt hade han bara ett. Sedan hade han två igen.

Ibland fick jag gå in i kvinnovagnen och sätta mig när trycket blev för mycket, det är inte lätt att sitta timme ut och timme in till allmän beskådan.

Önskade att vi kunde åka första klass någon gång, men så blev det inte.

På tal om integritet så har ju inte indierna mycket av den varan, de går ut på fältet och sätter sig. Tåget rusar förbi och där sitter de hukade och gör sina behov, till allas beskådan. Kanske har de toaletter nu men jag tror inte landsbygdsbefolkningen räknas in i alla nyrika medelklassindiers statistik på goda levnadsförhållanden.

Så tågresor kan te sig lite olika beroende på i vilket land man befinner sig i, jag har väl inte åkt tåg i så många länder men i de engelska har de i alla fall en pub och det är alltid bra ifall man skulle vilja ta sig en pint och det vill man ju.

Tanter och spritglada tandläkare.

Gumman sitter på jobbet. Nu råkar jag ha ett arbete där jobben kommer i skov, just idag är det ingenting som ligger över mig.

Så jag kan sitta här och skriva blogg istället.

Nu har jag haft många arbeten under mitt ganska långa liv. Mitt första var hemtjänsten i Stockholm. Sexton år gammal stod jag där och tanterna tittade lite misstänksamt och frågade om jag kunde städa.

-         Javisst, sa jag käckt. Jag hade lärt av mamma, eller åtminstone sett hur hon gjorde. 

Hemtjänsten på sextiotalet är milsvid från dagens. Då var det främst städning som stod på schemat, samt att jag gick och handlade.

Pensionärerna som hade hemtjänst då var ganska pigga och de som inte var det, de låg på något hem.

Idag verkar det vara upp och nedvända världen med hemtjänsten, de springer in och värmer lite mat i en mikro och sedan är de borta. Inte sätter de sig och dricker kaffe med gamlingarna och pratar bort en stund.

På min tid i det avlägsna generösa sextiotalet hade jag två timmar hos varje, visserligen skulle jag då städa och handla men det fanns alltid tid över för annat.

Städningen som jag gjorde då, skulle få dagens hemtjänstpersonal att få hicka, det var oftast stora lägenheter som tanterna bodde i, nu skriver jag tanterna för någon gubbe fanns aldrig.

Stora tunga mattor skulle ned på gården och upp på piskställningar, fönster som vette utåt skulle putsas. En tant stod alltid och höll i mig så att jag inte skulle ramla ned i asfalten tre våningar längre ned.

Uråldriga dammsugare som såg ut som de tillverkades på tjugotalet, kök med marmorbänkar och massor av små prång var vanligt.

Nu var de här tanterna tillverkade på 1800-talet, tror den äldsta jag hade var född 1879 och hon tyckte nog att det var modernt nog. Gav mig alltid en liten lapp som var urklippt från förpackningen på Lambi toapapper, bilden av det lilla lammet så att jag inte skulle ta fel. Lite gulligt när jag nu tänker tillbaka på det.

Kommer ihåg att alla tanterna var snälla, en var från Göteborg och hon kallade mig för lilla typpan och när jag slutat där så ringde hon till mamma och berömde mig.

Inte tror jag det var för min städkonst utan för att jag var en sådan trevlig ung flicka.

Sedan gjorde jag karriär inom tandsköterskeyrket, på sextiotalet var det bara att sluta skolan i nian och få någon elevplats hos någon lämplig tandläkare.

Dagens Nyheter var full av annonser där de sökte just sådana.

Jobb fanns det gott om och jobb där man inte behövde speciellt mycket utbildning det kryllade det av. Framtidstron var stark, ekonomin var stark, världen låg inför alla trötta skolelevers fötter. Det var bara att gå ur skolan och välja och vraka.

Jag valde en som hette Bror och fanns vid Hötorget, det lät bra för pappa hade samma namn. Tågad upp till honom i det tredje höghuset, och visade fram mitt hemska skolbetyg. Han tittade på det, tittade på mig och sa.

-         Jag har också skoltrötta döttrar, när vill du börja.

Tandsköterska hade jag bestämt mig för redan i åttan, bara att genomleva nian och sedan söka elevplats.

Tänkte väl inte så mycket på att de skulle se några betyg, jag slängde det efter jag fått platsen. Det var ingenting att ha tyckte jag, det var mig de fick titta på istället.

Skit i betygen.

Så jag började som sextonåring under tandsköterska Anna-Lisa, hon var ganska ung nog inte mer än nitton vid det laget. Anna-Lisa hade också gått under en tandsköterska och hon upplyste mig att det tog ett och ett halvt år innan man blev sin ”egen” inom yrket.

Inte något prat om skolor eller annan utbildning, lätt och behändigt var det på den tiden. Idag ska du ha massor av skolor innan du kan kalla dig tandsköterska.

Jag halkade in på det, på ett väldigt halt bananskal.

Anna-Lisa hade blå dräkt som gick till knäna och ovanpå den hade hon ett vitt förkläde och på toppen av huvudet hade hon en vit liten stärkt mössa.

Det var tandsköterskemode på sextiotalet, inga byxor och vida skjortor så långt ögat nådde.

Jag som inte var mer än en liten elev hade en vit rock och en vit stärkt mössa på huvudet. Mössan eller man kan väl inte kalla den för mössa egentligen, det var en vikt tygbit som satt som en tiara från öra till öra, ganska bred och skinande vit.

Jag lärde mig mixa ihop amalgam, tog en klutt kvicksilver och en lika stor klutt amalgampulver och hällde det i en lite mortel.

Sedan mortlade jag en stund tills det hela hade blandats till en formbar mjuk klump. Då var det dags att klämma ur överflödigt kvicksilver, jag tog pekfingret och tummen till det.

Inte tal om något som var farligt med kvicksilver eller använda gummihandskar, ingen använde några handskar då, aids var inte uppfunnet.

Bara handen och oftast med näsan över så att jag fick andas in riktig mycket kvicksilver.

Ingen pratade om att det var farlig, sådant fanns inte på sextiotalet.

Undrar om jag varit annorlunda om jag inte andats in så mycket av den livsfarliga substansen, samt knådat in den riktigt ordentligt i blodet via huden. Det får jag aldrig veta.

Anna-Lisa var en bra lärare, hon var snabb och effektiv och snart kunde jag till och med stå bredvid Bror och ge honom små amalgambitar med ett litet instrument, där man gav och tog samtidigt i en aldrig sinande ström.

Tog det tomma mellan lillfinger och ringfinger samtidigt knådade upp en liten bit på det andra.

Nu kanske ni inte förstod, har lite svårt att uttrycka mig ibland. Men tjusigt såg det ut och det gällde att inte tappa, då fick amalgamet ligga på golvet så att vi kunde andas in lite mer.

Det fanns två tandläkare till vid sidan om, de hade gemensamt väntrum och jag fick lära mig att gå uppför gången och leende säga namnet på den stackare som satt där och var nervös.

Sedan rakryggad gå uppför gången igen med den utvalda, ställa mig i dörren intill behandlingsrummet och leende buga och säga varsågod.

Sätta på en servett och hälla i en plastmugg vatten, se till att instrumenten (det heter så) låg i givakt på bordet och snällt gå ut igen.

Bror hade två laster, det ena var kvinnliga patienter och det andra var spriten.

När någon inte ont anande kvinna kom och råkade hon ha kortkort på sig, då ursäktade sig Bror och försvann in till kollegan vägg i vägg.

Sedan kom Bror tillbaka och pumpade upp stolen en aning, vickade över den stackars kvinnan så att hon fick halvligga. Då kom kollegan in och låtsades låna något i ett skåp längst in i rummet och han fick sig en ordentlig titt på offret.

Jag undrade ofta om kvinnorna misstänkte att de strikta tandläkarna hade roligt bakom deras ryggar. Karlar!

Sedan gillade han att nalla av spriten, den på 96% som vi hade till att göra ren saker med. Anna-Lisa hon fick bannor av apoteket när hon skulle beställa mer, spritflaskorna blev borttrollade ur skåpet och säkert förvandlat till goda groggar, apoteket hade en gräns för hur mycket man ska använda i en lite tandläkarpraktik.

Han hade problem med äktenskapet och tog ut skilsmässa, skaffade en yngre kvinna och vi ursäktade honom, han behövde väl dricka.

Det var många patienter som byttes av i stolen, några har fastnat i minnet.

På den tiden sa man inte du och hej till folk. Jag var syster och Bror var doktorn, att säga du var inte på fråga.

Vi hade en del uppsatta patienter och den jag kommer ihåg är myntdirektören, det brukade ringa en karl och med myndig röst säga att det var myntdirektör Andersson. När vi gick in till Bror och sade att myntdirektören var på tråden så släppte han allt han höll på med och patienterna fick sitta där med alla tussar i munnen och instrumenten hängande i mungiporna.

Han kastade sig på telefonen och sa med mjuk röst.

-         God dag myntdirektören.

Sedan följde ett lismande samtal när han kråmade sig i glansen av den där karlen i andra änden. Jag fick aldrig klart över var en myntdirektör var, något väldigt fint var det i alla fall.

Sedan var det den tyska kvinnan med de bekväma skorna. Hon såg ut som en arketyp från det germanska riket. Stor blond och kraftfull med platta rågummiskor och en brun kjol.

Bror skulle dra en tand på henne och bedövningen fungerade inte, efter en stund frågade han henne om hon kunde tänka sig att dra tanden utan smärtlindring.

Hon nickade bistert och tog tag i armstöden med bägge händerna, Bror tog tag i tanden och började bända, den satt som berg.

Jag såg hur hennes händer vitnade, inte ett pip kom ur hennes öppna mun.

Nu ska ni veta att dra en tand utan bedövning är en fruktansvärd smärtsam upplevelse.

Inte för att jag provat men pappa som gjort det sa att värre smärta får man leta efter och jag tror honom.

Den tyska kvinnan klarade provet galant. Hon reste sig som om inget hänt och gick med raska steg korridoren fram till väntrummet, satte på sig kappan, nickade åt vårt håll och försvann.

På tal om försvann så var det en man en gång som fick servett och platsmugg med vatten. Han skulle vänta någon minut innan Bror kom, på den minuten hade han kommit på bättre tankar och var försvunnen när vi förvånade kom in i rummet.

Tandläkarskräck kanske?

Så gick mina år som elev och jag blev egen, fick ett arbete hos en barntandläkare på Östermalm som tog hand om små rädda barn som ingen annan tandläkare rådde på.

De bet och skrek och sparkade, oftast hade de andra tandläkarna som inte var barnspecialister låtit föräldrarna komma med i rummet. Barn klarar av saker bättre utan ängsliga föräldrar bredvid sig. Lite protester först men sedan gick det alltid bra.

Undrar vad föräldrarna tänkte när hon släpade in en motsträvig skrikande unge och stängde dörren. De fick så snällt sitta där i väntrummet medan vi plågade deras älskade avkomma.

Nu tillhör jag inte de mest barnkäras skara, utan höll i de små liven medan vi kämpade med att dra tänder som var förstörda av nappflaskor med Coca Cola och Fanta i. Akut var det oftast inget daltande, det var ren och skär råstyrka som gällde.

Sedan kom det mödosamma arbetet för tandläkaren som var kvinnlig denna gång och kallades doktorn hon också, jag var fortfarande syster.

På något sätt fick hon de små rädda barnen modiga och orädda efter ganska traumatiska inledningar. Hon gick inte bet en enda gång.

Det var vanliga barn och det var kändisbarn, kommer ihåg en ung Niklas Strömstedt och en liten Viktoria Tolstoy.

Efter att ha plågat barn i ett par år så kom Indienresan emellan och jag slutade min karriär som tandsköterska. Sedan dess har det varit ett och annat jobb, just nu har jag ett som jag kan sitta och skriva min blogg på.

Behändigt eller hur?

Tankenötter.

Gumman pluggar. Jag sitter varje kväll helt stilla på en stol i sovrummet och gör ingenting alls. Försöker inte ens tänka, det är de svåra i kråksången. Att inte tänka är en konst så svår som någonting annat, men det är en hemläxa likväl.

Det går heller inte att sitta och tänka att man inte ska tänka för då tänker man. Hängde ni med?

Försökte förklara för gubben hur man gör men han såg mest konfunderad ut, att tänka är ju ett sätt för oss att vara, så att vi vet att vi lever och hänger med.

Nu var jag i våras på Harry Potterskola i England och där gick det ut på att inte tänka, vi var åttio stycken själar från när och fjärran som satt där en hel vecka och inte försökte tänka.

En lärare som tydligen var expert på området hon sa att ett bra sätt var att tänka på ett glas vatten.

Jag försökte göra mig lustig och frågade om det skulle vara halvfullt eller halvtomt.

Hon nämnde också att vi måste träna flitigt varje dag, minst 20 minuter om vi skulle komma någonstans med vårt icketänkande.

Ett annat bra sätt är att tänka på är att man andas, inte sitta och analysera andningen men vara koncentrerad på den. Då finns inte plats och tid för tankar om vilken mat man ska ha till middag, eller om man skulle ta och börja renovera det där rummet som stått i åratal, samt annat smått och gott som huvudet kan hålla sig sysselsatt med.

Varför ska man då inte tänka? Visst ska vi tänka, annars vore det konstigt och gå in och ställa oss i affären och glo, inte veta vart vi skulle härnäst vid en korsning när vi är ute och letar en adress.

Men en stund per dag är det skönt att försöka stänga av ljudet i huvudet som pratar och mal på med samma spår för det mesta. Ibland kör det en annan cd då är det skönt att leva. Sedan sätter den igång med samma tugg igen.

Om ni börjar iaktta era tankar så är det för det mesta samma tankar som återkommer gång efter gång. Tankar ni tänkt miljontals gånger, antingen är det ris eller ros.

Så jag pluggar på min hemläxa och det är med varierande resultat. Ibland går det galant och ibland är det bara jobbigt att sitta där och inte göra ingenting.

Alla de här kloka gubbarna och kvinnorna med för den delen, de säger att vi har någon inom oss som vi inte känner mer än någon gång då och då, i ett ögonblick av frid och lycka.

Det har gjort mig nyfiken och jag har börjat rota efter den delen av mig själv, den delen jag inte känner, den delen som är mitt riktiga jag.

I ett anfall av filosofi sa jag en gång vid ett nyårsparty att jag skulle ägna året åt att lära känna mig själv. Då menade jag den personen som sitter där inne och för det mesta håller tyst, den är tyst därför att den inte har en chans att göra sig hörd i tankarnas ständiga babbel.

Nu föll det inte i så god jord då jag inte tänkte mig för. Vi var i ett sällskap där de inte ens tänkt den goda tanken att det finns någon annan sammansättning på oss tvåbenta mer än personlighet och våra tankar.

Så de tittade lite underligt på mig och en sa högt och ljudligt

-          Men känner sig själv, det gör man väl.

Det är vad de flesta tycker och tänker, men det är inte så. Vi är så mycket mer än det vi tror.

Nu har jag inte några vetenskapliga belägg för min teori, men jag anser mig ha sett så många exempel på klokhet att jag måste medge att den nog finns.

Det här börjar bli en komplicerad blogg, men jag känner att det är viktigt att få säga detta.

För att summera det hela så har jag rent teoretisk kommit fram till att kommer man i kontakt med den där som sitter inne i en själv, den där lugna trevliga människan som inte hetsar upp sig för småsaker.

Då kan man gå omkring och tänka vilka tankar som helst, de kommer inte att beröra en ett enda uns. De ni, vore väl grejor.

Lätt som en plätt är det inte, ingenting ska vara lätt. Inte när man ska ta ett helt livs tankar om sig själv och omvärlden och kasta det överbord.

Så nu har ni alla redskap att bli hur bra människor som helst.

I morse var jag nöjd med mig själv, hur nöjd som helst. Inte för att jag fått kontakt med mitt inre utan för att jag började morgonen med ett qigongpass.

Det tog tjugo minuter av min tid och botar allt från huvudvärk till stela knän och ryggont.

Sedan hade jag ambitionen att inte äta för mycket heller, kan väl vara bra att gå ned en så där 6-7 kilo. Det sprack redan vid lunch då vi hade Singoallakex på jobbet och jag satte glupskt i mig två efter maten. Nu gör väl två kex varken till eller från men tänker jag så, då kommer jag aldrig vidare.

Då hade missmodet redan krupit upp i huvudet och började tänka tankar som att en gång qigong är ingen gång och så vidare.

Nej, kontinuitet är ordet, att nöta samma varje dag, vecka ut och vecka in, år ut och år in.  

Först då kan jag slå mig för bröstet och säga att jag är nog en ganska bra människa som står för mitt ord och genomför det jag tänker på.

Jag tror inte ett dugg på alla de där dieterna och allt trams som tidningarna skriver om, det är Green and Lean diet som går ut på att bara äta gröna saker i två veckor och gå ned ex antal kilo. Gröna grodor och pistageglass går inte.

När man sedan har kämpat med broccoli och spenat så är man där och börjar äta vanligt igen och vips så är kilona tillbaka där de satt förut.

Nej, år ut och år in med lite lagom ätande, låter tråkigt men livsstilen måste ändras.

Gubben och jag höll varannandagsdieten ett tag för många år sedan. Det var ett möte jag haft många år tidigare som givit mig idén, och innebar att vi åt varannan dag och fastade varannan.

Vi försökte lura kroppen att gå på hög förbränning, låter ganska vettigt när jag tänker på det nu. Kroppen hinner inte med i svängarna, vi var för snabba.

Dagarna vi fastade så satt vi mest och hungrigt bläddrade i recept och diskuterade vad vi skulle laga för smaskigt nästa dag då vi fick äta.

Vi övergav den efter ett par månader, men ner i vikt det hade vi gått. Men det varade inte länge, snart var vi tillbaka där vi hade börjat.

Den dieten hade jag hört talas om när jag låg på sjukhus och en jätteman var inlagd samtidigt. Han berättade att han åt inte på dagarna, men på kvällen vid tiosnåret så satte han i sig både frukost lunch och middag samt efterrätt på en enda gång.

Han vägde nog runt 160 och höll på att skicka iväg mig som en katapult när han damp ned i andra änden på soffan i rökrummet.

Det var på den tiden då sjukhusen hade rökrum, nu får alla stackare gå ut i morgonrockar och ställa sig till allmän beskådan utanför sjukhusentréerna även när det är mitt i smällkalla vintern. Stackars alla rökare, jag är ju ingen sådan nu men jag känner för mina allierade.

För att återgå till mannen så fick han äta soppa varannan dag, för att lura kroppen. Jag tror inte att han lever idag, en överviktig rökare har inte en chans.

Så imorgon ska jag gå upp och veva qigong och känna mig nöjd med mig själv och sedan ska jag inte ta en enda kaka. Sedan ska jag sätta mig ned och leta efter mig själv, någonstans där inbäddad i fettet måste jag nog finnas.

Girighetet och jordens undergång

Gumman är förkyld. Fast i det stora hela sättet så är det en bagatell i universum.

Talade just med gamla faster och hon trodde att hon skulle dö under natten som var.

Så lite förkylning är ingenting jämfört med det.

Nu tänker jag inte börja söndagsmorgonen med att dra upp döden, utan tänker hålla mig på en lite mer lättsam nivå.

Två vackra rådjur spatserade på gräsmattan tidigt i morse. Var och varannan meter stannade de och lyfte sina bakben och kliade sig sedan bet de lite lätt i bakskanken innan de satte ned den igen. Undrar om vilda djur har mycket ohyra? De får aldrig någon avmaskning och antilusmedel, med de lever ändå.

Det förtog lite av det vackra i betraktelsen.

Läste i en klokbok som vi nu tagit upp under våra filosofiska torsdagskvällar, att så fort man talar om för ett barn att en fågel heter fågel så kommer det barnet aldrig att se den bevingade varelsen på samma sätt igen. Den kommer att etiketteras fågel.

Veckans snackis har nog varit granskningen av Juholt och Pär Johansson i Glada Hudikteatern. Förr bands människor upp på skampålar i byarna och där fick de utstå folkets spä och spe. Nu har vi tidningarna och övrig media som sköter den saken.

Vi älskar skandaler, vi fullkomligt älskar att vältra oss i andras olycka.

Nu har jag en stilla liten undran. Alla vi andra, är vi helt fläckfria?

Girighet finns överallt, från hög till låg. Det är mer eller mindre inbyggt i våra gener.

Så mycket tror jag på mänskligheten, med andra ord, jag har inte mycket hopp om den.

Visst finns det storstilade människor där ute, människor som heller skänker sin sista slant än att någon ska svälta.

I Indien där försöker de göra pengar på allt som rör sig och inte rör sig. Där hycklar de inte.

En man som var helt utan armar och ben fick hjälp av sina släktingar, de drog honom i en liten kärra till en bro varje dag.

Sedan lutade de honom mot broräcket och satte fram en skål framför honom. Där fick han sitta hela dagarna och vänta på några allmosor. Vid skymningen kom de och drog hem honom och såg om de fått någon slant under dagen. Ett försörjningssätt för dem, lika bra som något annat.

Han var väl tacksam att han fick ett mål mat så att han kunde överleva, de var tacksamma att de hade honom, hans arm och benlösa tillvaro fick deras familj att få in en liten summa pengar.

När vi reser i de länder där de inte drar sig för att öppet visa att de vill ha våra pengar, då tycker vi att det är lite olustigt.

Här står inte någon utanför shoppingcentret och skriker att just de har mycket billiga varor just för dig som råkar strosa förbi.

Här gör de det mer subtilt, så att vi konsumenter inte ens fattar att de gjort det. Reklam kallas det och ett finare ord är marknadsföring.

De styr oss lika mycket som den gapiga mattförsäljaren i Marocko, fast han syns och hörs mer.

Så att några har roffat åt sig lite mer pengar än vad vi tycker är lagom, det är ingenting om vi ser till omvärlden. Där diktatorer svänger sig med guldkranar i badrummen medan deras folk svälter.

Djur är giriga och tänker inte mycket på sin nästa. Katterna ska åt maten samtidigt, gammelkatten får med ålderns rätt stoppa ned huvudet först och slicka såsen av Whiskasbitarna.

Undrar varför de inte bara gör kattmat med enbart sås? Katterna tycks älska det mer än bitarna.

Ungkatten sitter bredvid och tittar, sedan stoppar han ned tassen i skålen och äter från den. Alla sätt är tillåtna.

Nu duggar domedagsprofetiorna tätt, vi börjar närma oss det magiska året 2012 som för de som är intresserade, är det sista året i Mayakalendern.

Den 28 oktober är tydligen ett datum vi ska lägga på minnet, kom ihåg var ni hörde det först.

Då ska det bli oroligt här på jorden. Vi har några dagar kvar att njuta av lugnet om vi ska tro den farbrorn som hittat på det. Han skulle själv i alla fall befinna på en seismologisk säker plats den dagen.

Sedan spekuleras det hej vilt om olika saker som ska hända, den 11 november är ett annat sådant ödesdatum, 11/11-11.

Vad som ska hända då har jag inte riktigt kläm på men kollegan sitter på ett plan till München just den dagen, så jag hoppas att det går bra.

Jag vet inte riktigt om jag ska tro på allt, vi passerar väl 2012 utan att vi har märkt något speciellt.

Åratal av prat från höger och vänster, olika teorier har duggat tätt.

Tänker på alla dem som inte hängt med i allt detta, de är i alla fall inte de som kommer att stå med lång näsa. De kommer att åka upp till byn som vanligt och handla sina liter mjölk utan att veta att hela New Agevärlden bävat i sina grundvalar.

Världsekonomin kommer att rämna är en annan teori, den kan jag delvis hålla med om för det finns fog för det. Men tänk er en värld där hela ekonomin rasat som ett korthus, den låter inte alltför kul.

Jag ser oss här i stugan gnaga på våra knogar och huttra i kölden, till våren om vi överlever kommer vi att stappla kring på åkern och försöka plöja med våra bara händer och sätta de där havrekornen som vi hittat under snön. När vi sedan inte kommer att veta vad vi ska göra med dem när de inte ligger i ett paket och heter havregryn. Om nu detta blir verklighet så kommer nog världen att haverera ganska snabbt. De som kommer att överleva är de som var med från början, urbefolkningarna och de fattiga bönderna i Indien och Afrika som har sina oxar och sin åkerplätt.

Så vi får vänta och se om det blir verklighet alla de där profetiorna, jag hoppas inte det. Om vi inte sett girighet förut så kommer vi att få se det då.

Jag lovade en lättsam berättelse i början, men så blev det inte. Ska bättra mig till nästa gång vi hörs.

De djupa skogarna i väst.

Gumman bubblar av idéer. Nu är det länge sedan jag skrev, det har inte funnits tid och ro till det i veckan. Men nu känner jag att det är på sin plats att skriva ett litet kort inlägg så att ni vet att jag lever i alla fall.

Som sagt veckan har varit lite körig då jag har hittat på andra saker istället för att sitta på min kammare och skriva.

Måndag vet jag ärligt talat inte vad som hände, men det kan inte ha varit speciellt mycket då jag redan glömt det.

I tisdags fick jag en plötslig längtan att baka, fick ihop en inte så lyckad päronpaj, där jag skulle vispa maräng och fick sedan slänga den. Pajen gick dock att äta, men en ingrediens fattigare.

En sådan där eftermiddag då jag belamrade köket med pottor och pannor, vispade och värmde smör samtidigt som jag lagade mat i ett huj.

Jag är ingen riktig tant tror jag, en riktig tant ska kunna göra sockerkaka från minnet, med en hand. Krama gurka till inläggning med den andra och sedan stoppa strumpor när detta är klart.

En tant ska lägga in höstens läckerheter i täta burkar, sylta och safta. Dit kommer jag aldrig om jag inte skulle råka få en knäpp på äldre dagar.

Nu är jag väl inte så lastgammal ännu, men jag kan liksom skönja att åren börjar ta slut, jag har nog lika långt kvar att leva som jag bott i stugan. Tänker tillbaka och det är inte speciellt lång tid.

Lägger till ett par år på det och vips där har vi en gammal, gammal, gumma.

Nu var det inte det jag tänkte skriva om här idag i min korta lilla blogg.

Jag och kollegan var över en sväng till Mora igår, vi for över skogarna i västra hörnet av Hälsingland, en nätt liten tripp på lite över tjugo mil enkel resa. Nu nickar ni som bor i storstaden lite extra, ni vet ju att alla norr om Gävle bor i Norrland och är vana att åka långa sträckor. För det har ni hört.

Älgjakten om det är någon läsare i storstaden eller över rikets gränser som missat det, håller på för fullt.

Det stod bilar lite här och var längst den ändlösa vägen till Los och Hamra.

Vi förundras varje gång vi åker den sträckan hur i hela friden man kan välja att bosätta sig där?

Gillar man inte granskog så är man illa ute om man väljer att slå ned sina bopålar just på dessa platser.

Det är mil efter mil av mörkt grön skog och plötsligt som från ingenstans så dyker ett litet samhälle upp som heter Los.

Ingen förort eller något annat som skvallrar om att här finns det människor, det dyker upp runt en krök, en slingrig väg leder genom en samling hus och sedan är det skog igen. Det var Los, man inser inte att man varit där förrän det är slut.

Vi har inte sett någon affär där, men de måste väl ha någonstans att handla antar jag.

Inte ska de väl behöva åka 4,5 mil till det andra samhället Färila för att köpa lite mjölk. Det blir en nätt tripp på 9 mil, ingenting i deras ögon kanske men i mina är det väldigt långt. Jag har bara 5 kilometer till min mjölk, och bor väl i en metropol antar jag.

Så granskog och åter granskog är vad den delen av landet kan bjuda på och det är väl charmigt för ett tag, men i längden kan det nog bli lite avlägset.

Nu kan vi fundera på vad det är avlägset till? Till affärer där man kan gå och shoppa lite livets nödtorft eller arbetstillfällen, det är inte avlägset till en själv, den måste man släpa på ett helt liv. 

Nu bor vi väl mest inne i våra hus vart vi än bor, men omgivningen är också betydelsefull.

Har en väninna som bodde inne i Dalarna och det var lika mycket granskog där, hon hade 1½ mil t.o.r till brevlådan! Sedan hade hon 4 mil till något som kan kallas för affärer.

Fast jag antar medan jag skriver detta, att livet räknas inte i affärer och närheten till alla serviceinrättningar som tandläkare, vårdcentral och postutlämning. Kanske den räknas i granskog? Eller i naturupplevelser, för den delen.

Vi stannade i det lilla samhället Färila som också i min mening ligger mitt ute i ingenstans. Upptäckte att det finns en viss modeinriktning där, bo mitt ute i skogen mode.

Vet inte vad de är för folk som bor i just Färila men en viss förkärlek för rutiga skjortor har i alla fall männen.

Hafsigt nedstoppad rutig skjorta i ett par jeans med medhörande toffelliknande fotbeklädnader till vardags.

Till fint har de ren rutig skjorta, ett par jeans och tillhörande spetsiga boots. Lite Ronnie och Raggestuk över det hela.  Allt noterat av mina falkögon en vanlig onsdag på Dehlins ICA affär.

Bilparken är också lite annorlunda där i skogarna, det är stora fyrhjulsdrivna pickups med extralysen på taket. Kanske måste de ha bra lyse när de åker över de ändlösa skogarna och fyrhjulsdrift när det sitter fast i någon snödriva där bort i ingenstans. Flaken är nog till för att slänga upp djurkroppar på när de varit ute och jagat i granskogen.

Jag fick många aha upplevelser där igår, aha för att jag sett filmen ”Jägarna” och insåg att det måste vara så här överallt norröver. Samhällen med rutiga skjortor och pickupbilar, ett speciellt mode och en livsstil som aldrig snuddat vid catwalken i Paris.

Nu har jag inte tid att skriva till er mer, nu vet ni vad jag har tänkt på de senaste dagarna och någon doktorsavhandling i ämnet tänker jag inte göra. Men en liten reflektion blev det.