Solens återkomst

Gumman ser solen. Nu har den kommit till stugan, efter att ha varit borta bakom trädtopparna sedan i oktober någon gång. Nu har den stigit, så att den nu lyser på oss en liten stund. Skönt, fast den pekar på alla fönster och annat, som vi borde putsa och feja på.

Annars så är ju februari slut idag, en kort månad, den går också alltid fortare än andra. Till avlöningsdags är det alltid fyra veckor, lika för denna månad, men det känns som tre, januari håller på i evigheter, februari visslar förbi.

Den kan sammanfattas så här, takdropp, blixthalka, kalla nätter, regn, snö, fågelkvitter, semlor, takdropp, kyla, blixthalka, broddar, snömodd, takdropp, semlor.

Och vips, så var den ett minne blott.

Ska åka från stugan ett par dagar nästa vecka, till storstan och dess slammer och folkmassor. Alltid kul att se att det finns andra människor som går omkring på det här klotet, än de som finns i byns affär.

Fåglarna utanför har börjat sin vårkonsert, ovetande om att mars är en vintermånad den också, i alla fall här uppe i norr. Speciellt vårlikt är det inte ännu, fast något lycklig kan väl hitta en och annan snödroppe på en solig plats.

Jag har i alla fall planterat om mina pelargoner, de väntar på våren de också, lite präktigt det där med att plantera om pelargoner, en riktig gumma i en riktig stuga gör sådana saker.

Det händer så mycket på vår jord, varenda eviga dag händer det massor, men i vårt land verkar det endast ha hänt att ”Let´s dance” har börjat igen. I alla fall om man får tro tidningarna och det ska man ju.

Folk som rasat i vikt den senaste tiden, så skriver tidningarna, så det är väl så. De dansar in i våra vardagsrum och blir poängsatta av oss i fåtöljerna. En bloggdrottning är med i år också, jag inser att det faktiskt går att bli en sån, men gumman har inga sådana ambitioner. Jag skriver väl inte om saker som intresserar den breda yngre allmänheten. Pelargoner genererar nog inte i annonsörer.

I alla fall så skötte sig Stenis riktigt bra, han är ju en vinnarskalle, så tacka fasen för, att han inte gör något hafsverk av sitt dansande.

Katterna har hittad en egen, lite underlig dygnsrytm. De vimsar runt lite på morgonen och går ut några minuter, sen kommer de in i en hast, knaprar lite kattmat, går på lådan och så lägger de sig igen. Fast de har sovit hela natten, så ligger de och drar sig till ungefär ett på dagen, sedan är de ute hela eftermiddagen och kvällen. Om vädret tillåter vill säga. Det får inte vara så många minusgrader, då fryser de om tassarna.

Gubben ska ner till Uppsala på en hjärtoperation inom några veckor, förhoppningsvis så ska hans hjärta hoppa i rätt takt framöver. Nu låter det väl värre än vad det är, det är ingen öppen hjärtkirurgi, utan de ska gå in i någon åder och bränna av nervtrådar någonstans i hans hjärta. Jag måste vara hemma och ta hand om katter och pelletsbrännare, han får härda ut alldeles själv. Det hjälper väl inte mycket om jag sitter där i något väntrum och funderar, men visst hade det känts lättare att vara på plats, men nu är det som det är.

Uppsala verkar vara ett av de ställen de gör sådant här, vi bor som vi bor, kompetensen finns inte häromkring, vi får resa.

Väljer att inte oroa mig, oro gynnar ingen. Det är bara tankar, väljer att inte tro på dem.

Väljer hellre att se gubben frisk och bra, vad vore en gumma i en stuga utan sin gubbe.

Rådjur och en liten grästuva

Gumman spanar på vilt. Jag behöver egentligen inte spana, de finns där, rådjuren, mitt framför näsan. De har blivit en del av vår vardag, de skuttar iväg när vi går ut, inte så paniskt rädda som de var i början av vintern. Nu springer de in i skogen en bit och kommer tillbaka när vi gått in igen. De har upptäckt att vi inte är ett så stort hot, ibland känns det som om de stod och spanade när jag lagt ut mat, kommer trippande innan jag fått av mig jackan.

De kliar sig också väldigt mycket, en har kala fläckar på ryggen. Är numera påläst vad det gäller rådjur, så jag har tagit reda på att under vårvintern, då har de pälsätande löss, orsakar klåda och pälsavfall. Ingen fara på taket, de försvinner när sommarpälsen kommer, annat än att det kliar, så är det ingen fara för djurets liv.

Lössen håller också enbart till i rådjurspälsar, så någon fara för katterna finns inte.

Annars så har en äldre man avlidit i en husbrand inte så långt härifrån. Så sa i alla fall rubriken i våran lokaltidning. Då föreställer jag mig en gammal gubbe i sena åttioårsåldern, blir förvånad att det sedan står, en äldre man i sjuttioårsåldern!

Sjuttio är väl inte ungt, men tillhör väl inte heller, de väldigt gamlas skara.

Så jag tycker det var lite överdrivet att skriva äldre man i rubriken, ordet man hade räckt.

En sådan rubrik hade jag aldrig satt själv.

Kommer ihåg att jag åkte runt med Sundsvalls tidning en sommar och fick skriva artiklar alldeles själv. Har sparat dem, lite stolt över att mitt namn står under. Nu var det ju inte höjdarnyheter jag fick skriva, en artikel om ekologisk hönsfarm, en annan om vår livräddningsbåt här i fjärden. Fick beröm av den ordinarie journalisten, fick till det riktigt bra, sa han.

Sedan trodde jag i min enfald, att det bara var att samla ihop klippen i en mapp, tåga upp på vilken tidning som helst och erbjuda sina tjänster. Men se, det gick inte.

Lokaltidningen i Hudiksvall, där måste man gå på journalisthögskolan för att få skriva en liten pluttig artikel, sa de. Att döma av en del jag läser, så undrar jag vad de lär ut där egentligen, högskola, pyttsan, jag klarar det ändå.

Att frilansa i vår del av världen, det ger inte mycket klirr i kassan, här händer inte så mycket. Skulle tro, att de inte ens skulle ta in något om man inte gått på journalisthögskolan först, naturbegåvning eller inte.

Samma sak är det med alla småchefer inom det kommunala, eftersom jag arbetar på den lilla fackföreningen i byn, så kommer jag och vi, i kontakt med många enhetschefer. Där har nog tittats på meriter i första hand, att de sedan ska arbeta med människor, de var det ingen som tänkte på.

Skulle också vilja vara gumman tö, här ligger snön fortfarande djup.

Sen har ju veckans snackis, varit arseniken i riset. Nu har det plötsligt blivit jättefarligt att äta ris i alla dess former, det innehåller alldeles för höga halter av arsenik. Tänker då på stora delar av världens befolkning, som äter det flera gånger om dagen, året om. Vi här i väst vi tillhör inte storkonsumenterna, i alla fall om vi inte är födda österut.

Det visade sig också att den ekologiska varianten är drabbat, det blir vatten på kvarn för alla ekologiska motståndare, sådana som säger att ekologiska varor är minsann inte bättre, lika mycket gift i allt.

De ser bara rubriken, drar allt över en kam, läser inte att arseniken kommer ur berggrunden och sedan in i vattnet som riset står i. Just ris har en tendens att dra åt sig, mer än någon annan gröda.Att det sedan inte är besprutat med mögelgift, de bryr de sig inte om.

Läser att halterna i det här landet är små, arsenik finns naturligt i olika berggrunder. Antar att på vissa platser där riset odlas, där finns det farligt höga, ingen har väl brytt sig om att undersöka det förrän nu. Barnen i risätarländer lever farligt. Antal fall av cancer är hög, framför allt i Bangladesh.

Människan och allt levande, lever farligt, själva livet är också farligt, det leder oundvikligen till vår död, på det ena eller det andra sättet.

Vi har något här i stugan som säkert ingen annan häromkring har, vi har en bit av Söderstadion stående i hallen.

När gubben var i Stockholm, då fick han en grästuva av sin son. Den var hämtad från självaste Söderstadion innan den revs. Hammarbysupportrarna fick dela på rubbet, träbitar, grästuvor och allt annat som kännetecknar en fotbollsstadion.

Så där står den, grästuvan från Bajens hemmaarena. Många kända fotbollsnamn, har sprungit joxat och med trasan, över just denna lilla tuva.

Gubben ska plantera den på väl utvalt ställe, sedan ska den övertas av kvickroten vi har här och förvandlas till en blandning av Hälsingland och Stockholm, om ett par år har den helt transformerats till konstig pratande hälsinge. Norr möter söder i en tuva.

Men han vet, att han har en bit av sitt hjärta där någonstans på gräsmattan och det är väl det som räknas. Heja Bajen!

Varuhusnostalgi

Gumman ser soluppgången. Den är röd och fin, den kommer tidigare och tidigare. Om ett tag så är den nästan här dygnet runt, den där solen.

Utrustad med mörkläggningsgardiner, är jag redo för den, trots att det förra sommaren var en irriterande glipa som inte ville ge sig. Solen sken in rakt i ansiktet, när den gick upp vid tretiden.

Men det gör inget, låt den komma, låt gräset växa och bli klippt, låt pilträdet få sina löv, så att jag kan krypa inunder för lite skugga.

Någonstans på jordklotet så dansar och sjunger man nu, medan havet ger en svalkande bris. Eller så kryper man in i skuggan av ett akacieträd och dricker varmt sött te.

Här kurar jag och väntar, väntar på att solen ska börja stiga över trädtopparna i söder, så att isen och snön smälter.

Gubben är nere i storstan och längtar hem, han är väl helt enkelt inte storstadsbo längre. Staden vi lämnade har förändrats och vi med den. Jag ska åka ner en sväng i början av mars, alltid lika skönt att komma tillbaka hit. Visserligen händer det inte saker här hela tiden, som i storstaden, här är det mer statiskt, det är årstiderna som händer utanför stugan.

Annat som rör på sig är pratet om bredbandsfiber, eller byafiber som de valt att kalla det här, namnet är ju passande. Vi folk här i byarna, ska få miljonregn från EU och få fiber, så att vi kan surfa vidare i våra hus och stugor. Möte på måndag kväll i hembygdsgården i byn, funderar på att åka dit och lyssna, så jag ska väl inte säga att det inte händer något här. Fast händelserna är väldigt utspridda, händer det en sak så tar det lång tid innan nästa händelse.

Brukar fråga grannen när jag tittar in om det hänt något i byn, svaren blir oftast nekande, ingenting har hänt.

Nu vet jag ju inte riktigt vad som jag vill höra, vad som egentligen har hänt, kanske bara någonting. Någon som kört i diket eller någon som blivit sjuk, det är ungefär nyhetsflödet här, inte så uppmuntrande precis.

Det är lite tryggt på något vis, när det inte händer något, vill säga.

Det som händer just nu är att dagarna blir längre, det är mer aktivitet på småfåglarna, de är lite mer högljudda i sitt kvittrande, tjafsar och tjattrar med varandra.

Katterna var rädda för något i morse och sprang upp på höloftet. De kanske kände lukten av en främmande katt. Snart är det dags för kattparaden av hankatter, som ska springa omkring och sprida skräck och illaluktande kiss. Så är det varje år, okastrerade hankatter tycks det finnas gott om. Grannen tvärs över har en, har redan förvarnat honom om att kommer den hit och gör livet surt för våra katter, då blir jag inte glad på honom.

Rådjuren kommer och äter morgon och kväll, ett tag var de här flera gånger under dagen, men nu är det mer sällan. Vad de pysslar med i skogen har jag ingen aning om, snön ligger fortfarande djup.

Så visst händer det saker, men de är små och subtila. Inget att ringa tidningarnas nyhetssidor om.

Spektaklet på SVT är i full gång, jag blir lite sur över att de tar licenspengarna vi betalar in, för att vi är tvingade, och plöser in dem i en cirkus av dåliga låtar. Fattar inte SVT och Christer Björkman, att vi inte vill ha detta?

Jag säger det igen, det ligger andra intressen bakom, skivbolag och andra profitörer, som vill mjölka ut så mycket som möjligt, av en bunt låtar som ingen egentligen vill höra.

Nu tycker jag att SVT för det mesta är väldigt duktiga, bra serier och dokumentärer. Lite som BBC är för England, det namnet borgar för kvalitet och inte kvantitet, antar att de inte har hittat på att sända uttagningen till Eurovision Song Contest i femtioelva avsnitt. Heja BBC!

Läste att PUB ska stänga, min barndoms varuhus, kom då att tänka på kedjan Kvicklys, det var en kooperativ variant av PUB och NK.

Kvicklys hette varuhusen innan Domus, sen förvandlades Epa till Tempo, blir helt nostalgisk av alla gamla namn.

PUBs varuhus vid Hötorget, har funnits så länge jag har funnits, det var ett snäpp bättre än Tempo och Domus, ett snäpp sämre än NK. Ett slags budget NK.

Tydligen ska det bli hotell, jag får stoppa in det i huvudet och minnas, när vi åkte in till city efter skolan, åkte alla rulltrappor upp och ner och spanade efter snygga killar.

Mods som de kallades på den tiden, killar med långt hår och skepparjackor.

Inte för att vi såg speciellt många i våra resor i trapporna, men jag kommer ihåg spänningen i att spana.

Undrar om jag skulle tycka det var lika kul idag, åka rulltrappor och spana efter gubbar, tiderna förändras och vi med dem.

Ja, storstaden förändras, byn förändras väl den med. Lite mer buskar i dikena nu, när ingen har några djur som betar. Grannen tvärs över har bara en bunt får kvar, samt några kaniner. Hörde att han varit på kaninutställning och köpt några, det underliga i det hela frågar jag då mig. Varför göra sig besväret, att åka till kaninutställning bara för att sedan slå dem i huvudet och lägga på tallriken?

Den största frågan är just nu, kommer hans hankatt att springa hit och markera eller inte?

Livet går vidare i byn, med eller utan byafiber.

Ole på besök

Gumman lyssnar på vinden. Det finns två saker som dominerar denna söndag i februari, vinden och åter vinden. Den låter som ett godståg, som kommer över havet.

Inte en spaltmillimeter har skrivits i de två stora dagstidningarna, om stormen som rasar över norra Sverige. Ole heter den tydligen och är norsk invandrare.

Men återigen så konstaterar jag att vinden ryter kring stugan, ibland låter det som om gubben var nere och rumsterade om på nedervåningen, men han sover sött i sin djupaste sömn.

Det är bara Ole som har morsomt och koser sig. Han tar tag i trävirket så att det knakar.

Tycker att ordet kose är lite gulligt, det betyder att ha det bra, norrmännen koser sig dagarna i ända, med både det ena och det andra. Önskar att vi hade ett liknande ord, tänker efter och ordet mysigt dyker upp. Låter inte lika bra, sen tror jag att det ordet inte funnits särskilt länge, Kommer inte ihåg att vi använde det hemma när jag var barn.

Nej jag koser mig inne i stugan, med en kopp kaffe, medan Ole ryter utanför.

Blir alltid lite irriterad på starka vindar, som om de skulle bry sig om det. Tänker efter och känner att irritationen bottnar i en rädsla. Rädslan över att lyset ska blinka till och slockna, som den brukar göra då det friskar i ordentligt. Antar att jag skulle vara hälften så irriterad, om jag bodde någon annanstans.

Hörde talas om, att det ska grävas ned elkabel i byn, antar att de tröttnat på att betala ut ersättning till oss, den vi får när det varit strömlöst mer än tolv timmar, en slant per timme. Stormen för två år sedan, när vi var utan i tre dagar, den var rena sparbössan. Elräkningen var på några hundralappar.

Annars så tuffar februari på i en rasande fart, snart är det mars och snart är det vår.

Rådjuren verkar klara sig ganska bra, de ser lite tufsiga ut i pälsen, men de står på benen. Alla sex kommer och äter, ibland är det ett väldigt spring här, då kommer de tre, fyra gånger under dagen. De har väl inte så mycket annat för sig kan tänkas, snön ligger djup i skogen och skaren har gjort den stenhård för rådjursklövar, som brukar vara vassa nog att gå igenom.

Just när jag skriver detta, då står ett och äter, ett annat ligger ner. Hoppas det är ok, annars vet jag inte vad jag gör. Antar att det bara ligger och vilar, eller så har det skadat sig, hemska tanke!

Ole ryter i pilträdet.

Thailandsväninnan ska våga sig hem till Sverige i tre veckor. Ungefär lagom vinter tycker hon och åker sedan ner till Turkiet, när hon fått nog av kyliga ishavsvindar och snö.

Pratade med henne för ett par dagar sedan och vi bestämde att jag skulle komma ner till storstan i början av mars. Hon sa då att det är säkert lite vår då!

Hon måste ha blivit snurrig där ner i värmen. Kommer ihåg när jag var i Indien i ett halvår och skulle åka hem de första dagarna i maj. Hade traskat runt i sandaler utan strumpor i nästan åtta månader, hade väl ett par någonstans. Tänkte att det var vår i Sverige och struntade i att ta på mig, kom till Stockholm och höll på att frysa ihjäl. Det var nollgradigt på kvällen. Så blir det, när man är ute och viftar kring på jordklotet, man glömmer att det inte blir varmt här förrän i början av juni. Hon kommer nog inte att tycka att det är speciellt vårlikt, mars är också en vintermånad, i alla fall här uppe i norr.

Rådjuret har nu gått upp och gått iväg, till min stora lättnad.

Mellon är också en plåga, den är som vinden, ger aldrig med sig. Blåser i vecka ut och vecka in.

Facebook är fullt av kommentarer på lördagskvällen om vem som är bäst och vem som är sämst. Våga vägra Mellon säger jag.

Läser Lundells blogg, även han den gamla rockräven, har ramlat ned i Melloträsket. Vad säger man om det!

Katten Dudde ska nödvändigtvis kliva runt datorn, kommer åt sladden som hoppar ur och datorn stängs av mitt i en mening. Har inget batteri i min laptop, kör på ström.

Har läst att kör man på strömkabeln hela tiden, så ska batteriet ligga fulladdat i kylskåpet för längre livslängd. Får nog stoppa i det, Dudde kommer att kliva runt här igen.

Har tur, då dokumentet kunde återskapas, lite finurligt det där med datorer. Såna problem hade aldrig mina föräldrar, de föddes och dog, utan att ha återskapat ett endaste litet dokument, inte varit en minut ute på nätet.

Men de levde ett helt liv ändå!

Ole har mattats av lite, han drar vidare till Finland och koser sig ett tag.