Min lilla bil

Gumman har fått en säng. Nu är sängen färdigmålad av gubben, borta är all fulfuru och den är ljusgrå och fin.

Vilsam miljö att sova i, Buddha vakar över det hela också på den gråbetsade före detta furubyrån, han kollar så att jag får sova tryggt.

Annars så pågår målarprojektet så sakteliga i det gamla sovrummet, tapet ska rivas och det är inte lätt.

 Ner till spånplattan och på med färg, katten Gizmo river på tapeter så det är inget alternativ. Han är ju inte så bussig att han hjälper oss att få ned rubbet. 

Dudde han är inte sådan, tänk att katter är så olika. Dudde han är min väckarklocka med fyra tassar och klor istället. Varje morgon vid sexsnåret så sätter han igång med alarmerandet, eller i alla fall försöker. Då leker han och anfaller fötter och ben under täcket. En skarp klo i stortån får den mest inbitne sjusovare att vakna, jag rullar in mig som en kåldolme i täcket, då går han ner till gubben och biter lite i honom istället.

Om det är för att vi ska gå upp, eller om det är för att han är på lekhumör vid sextiden på morgonen, det vet jag inte. Katter är kluriga.

På tal om slöande i sängen och fritid, så finns det folk som inte ligger och latar sig, de verkar få massor gjort och det tär på ens eget samvete. Gubben och jag är av naturen lite lata.

Snö har det kommit igen som ni ser på bilden här nedan, ringde snöröjaren och bad honom komma idag. Då var han i skogen klockan åtta en lördagsmorgon och samlade ved.

Jag kom då på, att det är kanske bästa årstiden att få ihop lite ved innan påsk, då den ska kapas och klyvas. Sedan ska den ligga och torka till midsommar och sedan in i vedförrådet. Det är i den bästa av världar, vi lyckades med att kapa ved ända fram till september när vi höll på. Men det var på den gamla goda tiden, nu puttrar pelletspannan. Eller Putte som han heter här i stugan.

I måndags fick min lilla bil känna på, att den var just en bil. Jag är ju extremt rädd om den, skulle behöva ligga på en soffa hos en psykolog under ganska lång tid, för att komma underfund varför jag är så rädd om mina bilar. Nu är det ju så att jag är väl inte ensam om detta fenomen, men de flesta verkar ha dem som fortskaffningsmedel och kör flitigt omkring. Jag hade halv tank kvar i måndags då kollegan och jag skulle till Mora. Då hade jag tankat sista gången den 18 december. Kommer ihåg att det var just den dagen då gubben gjorde sin el-konvertering av hjärtat, som för övrigt inte lyckades så bra. Han ska nu göra om den, får väl påminna honom att ta ut snusen den här gången. Han kan ju få den i halsen när han är sövd.

Så jag har kört upp en halv tank och 32 mil på två månader. Bilen har gått en mil per dag, fyra dagar i veckan. Med uppehåll för jul och nyårshelgerna.

Sedan har den inte gått på någon saltväg, då jag inte kör ut på E4, som alltid är saltat.

Men i måndags så var det dags för den, att få känna på både stötdämpare, fart och saltvägar.

Kollegan körde, jag gillar inte att köra bil, kanske därför min går så lite. Vi brukar ta genvägen över de stora skogarna, mil efter mil av slingriga vägar och samhällen som Loos och Hamra. Vi gjorde så även denna gång, men då var vägen nästan okörbar.

Den var isig och spårig, där uppe på höjderna ligger storskogen på och hindrar vägarna från att bli isfria. Hon höll bilen i spåren och den skakade fram, ibland kom en timmerbil och hon fick gå ur spåren, vägen är inte bred precis. Då hängde jag i stroppen på passagerarsidan och semlan som jag ätit i Färila låg som en stor klump i magen. Rädd att vi skulle åka i diket, rädd om bilen när grus smattrade likt kulsprutor på lacken.

Vi tog oss fram till Mora efter tre timmar, den vägen brukar gå på under två och en halv på sommaren. Bilen var då som en saltstod och jag undrade hur många stenskott som tagit den fina lacken. Grejen är väl att åka i en gammal skruttbil istället, en bil som är full av gamla stenskott och repor. I alla fall över skogarna i Dalarna.

Hem tog vi den betydligt jämnare och isfria vägen över Skattungsbyn, Furudal, Edsbyn, Bollnäs och Söderhamn. Ni som har sett "Fäbodjäntan" har då fått se en del av Skattungsbyn. Fast det har ni väl inte, sånt tittar ni nog inte på, eller så vill ni inte erkänna det.

Jag har sett den för många år sedan, kollegan visste inte ens vad jag pratade om när jag nämnde falukorv och trallande fäbodjäntor. Ni som inte har sett den får använda er fantasi, då jag nämner att det är en inte helt rumsren film.

Den satte i alla fall Skattungsbyn på kartan världen över.

Den vägen tog också tre timmar att köra hem, men då fick istället lillbilen känna på fartvinden. Kollegan körde på i nästan 120, så fort har jag aldrig kört bilen. Min mätare stannar vid 90-100, då det drar mycket bensin att köra fortare.

Men den lilla saltstoden stod pall för det också, han körde om både kreti och pleti på motorvägen. Kollegan lade i lägre växel och han morrade upp i varv och tog sig om. Jag såg litervis med bensin försvinna i ett nafs. Nu höll jag bara i stroppen och sa ingenting till henne, ville inte det, då hon var så snäll som körde. Vill heller inte verka som en gnällspik, gnällspiken är lite ogin, fast den sitter där inne i mig och pratar på. En del av mig som jag får jobba på att få bort, men den sitter hårt den lilla gnällspiken och poppar upp lite då och då. Speciellt när det kommer till bilen.

Vi kom hem bilen och jag. Nästa dag var det några plusgrader ute och jag drog fram högtryckstvätt och ”Prick bort”. Det är ett avfettningsmedel som är bra, tar bort asfaltsprickar och annat smuts i ett nafs. Stod där ute i snön och gnuggade på bilen i en och en halv timme. Fick spola hjulhusen och underredet, körde med tandborste i hjulhusen. Ja, ni hör, visst är det vrickat.

Gnällspiken i mig höll tyst, stod och beundrade den rena fina bilen en liten stund och gick sedan nöjt in i stugan igen.

Nu har bilen gått tillräckligt för flera månader framöver. Eller som gubben sa, den mår bra över att få luftas då och då. Får väl tro det då.

Bilar är väl till för att köras antar jag.

De letar efter hon

Gumman fikar. Det är gott med kaffe ibland, jag dricker en liten skvätt på morgonen, en liten skvätt på jobbet, bara för att de ska vara så. Jag kan nog lika gärna vara utan.

Vi är ju en av världens mest kaffedrickande folk, efter finnarna förstås, det ska vara de som dricker mest av den varan, ju mer melankoliska, ju mer kaffe. Tror också att ju mer norröver, ju mer kaffe, kokat sådant.

Undrar varför det blivit så? Antagligen skulle vi gå och ta livet av oss, om vi inte hade kaffets uppiggande och värmande egenskaper under det långa och kalla vinterhalvåret.

Ordet gofika har dykt upp så senare tid, ett ord som jag inte hört förut. Trodde det var ett norrländskt ord, men tydligen är det spritt över hela landet, att gofika.

Så jag har gofikat nu på morgonen, med en hårdbrödsmacka, vi har uteslutit vitt bröd här i stugan, under vår kamp att gå ned i vikt. Bullar är inte att tänka på, fast det sliter i mig när jag ser på bakprogram och jag vill så gärna gå ned i köket och ställa mig och baka gofikabullar. 

Såg på ett program som heter ”Spårlöst”. Förut så gick det på TV4 gratiskanalen, men har nu flyttats till betalkanalen TV7. De är smarta, flyttar massor av program från gratiskanalen till betalvarianten. Så jag får se det på datorskärmen, som så mycket annat.

För er som inte sett det, så handlar det om att spåra upp personer i främmande länder. Främst så är det adopterade barn som söker sina rötter, en och annan pappa som flytt fältet söks också, men bara utomlands.

Igår var det en ung man som kom från Ryssland, han kom hit när han var två och nu hade han blivit tjugo och sökte sin syster. Hon var lite äldre och hade tagit hand om lillen i flera år när mamman supit, eller varit försvunnen.

En gång blev de inlåsta flera dagar utan mat, pojken hade gråtit så mycket att grannarna hade slagit larm till polisen.  

Hon hade blivit rädd när de kom och sprungit och gömt sig, de upptäckte pojken och tog honom med sig, han sattes på barnhem som så många andra ryska barn.

Flickan hade stannat hos mamman som dog kort därefter, hon fick sedan leva på gatan och tigga mat, låter som ett fruktansvärt liv för en liten flicka. Till slut blev hon upptäckt av myndigheterna och satt på barnhem, allt detta vid bara nio års ålder.

Han kom som adoptivbarn till en familj i Piteå, där hade han blivit en perfekt norrlänning. Tystlåten och lite hemlighetsfull med sina känslor, han hade bytt bort ordet henne mot hon. Nu vet jag varför kollegan också gjort det, hon är ju norrlänning fast hon kommer från mitten av Sverige.

Tills han var femton hade han ingen aning om att han hade en syster, han och föräldrarna hade åkt till Ryssland och barnhemmet han kom ifrån, av vilken anledning vet jag inte. Där upplyste de honom att han haft en syster också, som kommit dit efter honom, de gav honom hennes namn och födelsedata. Allt de visste var, att hon blivit bortadopterad till USA.

Han grunnade på detta i fem år och kontaktade sedan "Spårlöst". 

 

Sagt och gjort, de åkte för att leta reda på hon! Killen och programledaren, samt hela filmgänget.

USA är inte som det här landet. I Sverige går det till så, att har du bara ett namn och ett födelsedatum, så går det att få en adress i ett nafs. Här värnas det inte ett dugg om några medborgares integritet, här föds vi med personnummer kring halsen och får bära det i alla sammanhang resten av livet. Allt för att hålla reda på oss, det går inte att handla en enda pinal på Internet längre utan att behöva lämna sitt personnummer. Jag undrar vart det är på väg.

Väl där i New York, så visste i alla fall jag att det inte skulle bli en "piece of cake" att få fram upplysningar. Men de gjorde som de brukar, de gick till skattemyndigheten på det där svenska godtrogna, lite naiva sättet och lämnade fram hennes namn och födelsedatum. 

Konstigt att programledaren, han som borde vara luttrad av andra länders tystnadsplikt gentemot sina medborgare, han ser lika förvånad ut varje gång de säger att vi lämnar inte ut några uppgifter.

Killen från Piteå muttrade lite om att det var ju hans syster, så de borde väl se mellan fingrarna där i alla fall. Att det skulle vara så svårt att hitta hon här i det stora landet i väster.

Men det var nobben, de fick anlita en privatdetektiv, det var första gången i det här programmet de anlitat en sådan. De träffade honom i en park, lite neutralt och lite hemlighetsfullt. Privatdeckare vill väl inte bli sedda med sina klienter på tu man hand. Detektiven fick pappren och lovade att återkomma. Det dröjde inte länge förrän han dök upp igen utanför hotellet och lämnade upplysningar, hennes nuvarande efternamn och adress. Undrar lite hur mycket det hade kostat produktionen, men de har väl pengar antar jag.

Sagt och gjort, de åkte ned till Virginia och där var hon, en amerikansk flicka med ett tråkigt ryskt förflutet. Hon trodde inte sina ögon när lillebror klev över tröskel och hela programmet förbyttes till tårar, det brukar bli så på slutet.

Hon hade haft turen att få bo hos en amerikansk familj som verkade ha det gott ställt, om man såg till omgivningarna och husets storlek. Känner tacksamhet när jag ser paret som adopterat henne, tänker att det finns folk som är redo att ge en nioårig rysk flicka ett bra hem och en bra uppväxt. 

Har också hört att det inte går att adoptera ryska barn längre, Putin litar inte på oss här i väst. Kanske barnen växer upp och blir homosexuella! Eller ännu värre, får växa upp hos två samkönade som har massor av kärlek att ge.

Ja, de här hade i alla fall det bra, fick komma iväg långt innan homofobin bredde ut sig där borta i öst.

Men slutet gott, allting gott. Han hittade hon!

Drömmar och shabby chic samt inget OS

Gumman ser inte på OS. Vi har inte TV3, fast hade vi haft den kanalen, så hade vi inte behövt sätta på den. Det luktar illa om OS, fast idrott och politik inte hör ihop, är de väldigt tydligt så här just i OS tider, att det gör det.

Stod och sysslade med klädvård igår, visst låter klädvård lite finare än strykning?

Jag stod och strök och lyssnade på radio, tyvärr så får jag byta kanal på den, under de kommande tre veckorna. Får väl antingen stå ut med melodislingorna på reklamkanalerna, eller lyssna på pratet i P1. Eller helt enkelt, strunta i att lyssna.

P4 blir till sportkanal, det är ett rent helsike, men så är det alltid.Skidskytte på radio är så långt ned man kan komma i sportträsket. För att inte tala om allt annat. Sportfolket skulle ha en egen kanal och gotta sig med.

På radio igår pratade de om OS och jag undrar hur mycket korruption det ska vara egentligen, innan länder faktiskt bojkottar hela spektaklet, för det har blivit ett spektakel, värre och värre med åren.

Undrar hur många hundar som fått sätta livet till för olika OS? I Kina tog de död på tusentals som levde sina liv på gatorna och fick en matbit här och där. Likadant är det nu i Ryssland. Det ska rensas upp och snyggas till, bekostas miljarder på olika arenor, bara för ynka tre veckor. Visst kommer det in pengar också i form av turister och andra inkomster, men om tre veckor är sagan över. Folket som inte stoppat sina fickor fulla med OS pengar, de står där med lång näsa. Ett enda stort ruffel och båg hela tillställningen, förutom för de idrottsmän och kvinnor som inte dopat sig, utan åker dit för idrottens skull.

Sedan fick hälften av alla byggjobbare som var med att sätta ihop allt detta, ingen lön. Bara det talar ju om vad Ryssland är för sorts land. Ändå sätts skygglapparna på, Putin och hans gelikar de ler, de måste svida i plånboken även där, säkert är det mygel med att få komma med också. Sverige som ju inte är så där superkorrumperat, bara lite, vi kommer aldrig att få några vinterspel hit.

Gubben han som alltid har fixarmössan på sig, han tycker att spelen alltid ska ligga i Aten där det började. Då frågade jag honom hur det skulle gå med vinterspelen, han hade fortfarande mössan på sig och kontrade att de inte fanns med från början. Alltså skulle vinterspelen slopas, de är inte original. Tänk om gubben skulle få råda bot på allt, vad billigt det skulle bli för alla.

Annars så regnar det utanför stugfönstret och dimman ligger tät över skogen, Gizmo som var ute hela natten, han har gått av skiftet och ligger och sover, Dudde har tagit över patrulleringen ute. Jag ser två rådjur på fältet framför stugan, en riktigt vacker vinterbild.

Jag har fått byrån klar och fint betsad, nu återstår bara säng, en annan byrå och ett slagbord, som gubben ska ha som skrivbord. Målarstugan fortsätter i sovrummet.

En vän till mig hon ska måla i shabby chic, den där stilen där allt är vitmålat och ser gammalt och lite slitet ut. Jag älskar shabby chic, har länge velat ha det lite vitromantiska i stugan.

Jag har helt kroknat på de stela strama som funnits i utbudet, nej fram för shabby chic och gårdsromantik. Undrar om de stora möbeljättarna tänker ändra stil, ser bara stramt och kantigt mode där? Sedan undrar jag stilla, när de tänker tillverka soffor som man kan sitta bekvämt i? Alla de här divanvarianterna med låga ryggar som man måste halvligga i på ett obekvämt sätt. Har gått troll i detta, de senaste åren.

Passar inte i en stuga på landet, vi får väl shabby chica till våra gamla möbler istället. Fast det verkar lite svårt att få till det snyggt, tydligen ska man betsa brunt först och sedan ta vitfärg och stryka lite slarvigt på det hela och piffa till den i hörn och kanter så att det ser slitet ut. För avancerat för mig, tror det skulle bli ugly chic om jag skulle försöka. Vitt får duga, vitt passar till det mesta, utom i soffor.

Annars så går vi stadigt ned i vikt, vi har kommit ner till mellanvikt nu, dagar med fasta gör susen, väl lite jobbiga ibland, men man får veta att man lever.

Tänker att detta är en livsstil och kan gott anpassas till att vara livet ut. Fast vi äter inte ett mål mat på våra fastedagar, ett par ägg får duga och mängder med vatten. Tycker inte att det kan kallas fasta om man ska pytsa i sig ett mål mat på 500 kalorier. Halvfasta kan det heta, fasta i min värld är när man dricker.

Gubben hade en glassfasta en gång, han åt bara glass, det varade några dagar om jag minns rätt, han lät den bli rinnig först.

På den tiden jag hade hälsokostaffär, så mötte jag kunder som fastade titt som tätt. En gubbe han vattenfastade i flera veckor, ibland upp till en månad, på bara rent källvatten. Hans idé var att fasta tills tungan inte hade beläggning längre, då var man ren. Jag frågade om det inte var jobbigt, men han hade ställt upp i ett motionslopp under tiden och tyckte inte det var ett dugg jobbigt. Som jag har sagt förr, allt sitter i huvudknoppen.

De finns de som lever utan varken mat eller vatten, de lever på kosmisk energi. Nu är det nog inte många som tror på detta, men bevisligen finns det en indisk kvinna som inte ätit och druckit sedan hon var barn. Läkarna trodde inte på detta förstås, så de riggade upp kameror och följde henne under 15 dagar och hon varken åt eller drack under den tiden. Hon är nu 82 år och har sparat både tid och pengar under ett långt liv. Nu går de ut och konstaterar att hon är en medicinsk sensation.

Vill undersöka ämnet och ser att det finns även sådana i Kina, men tydligen tar det åratal av förberedelser för detta och en stark tro. Inget för oss som tycker vi fastar när vi äter ett mål mat om dagen och tror att vi inte kan klara oss länge utan mat.

Drömde i natt att jag tappade håret, det var inte någon behaglig dröm, stod där och drog stora tussar från huvudet och var verkligen bekymrad. Vad den vill säga mig är jag inte säker på, men någon form av tillrättavisning från mitt undermedvetna var det säkert. Har också tappat tänder i flera drömmar genom åren, det står väl också för något jag inte listat ut.

Annars så träffade jag gamla farfar för ett par nätter sedan, han stod där mitt i en dröm och jag blev så förvånad att se honom efter alla dessa år. Jag kramade om honom och som alltid i drömmar så sa han ingenting, men han fanns där. Han har också dykt upp när jag varit på Harry Potterskolan i England.

Vid en seans så fick jag ett meddelande från en äldre man som satt och pillade med något som liknade ett skepp. Kom genast ihåg att jag hade farfars tändstickstavla i garderoben, ett skepp. Så farfar är i faggorna, fast jag var ganska ung när han dog och hade väl ingen större relation till honom, han var ganska tystlåten.

Nu börjar snart målarstugan, ska bara ha en kopp kaffe till och grunna lite på min dröm.

Katter på loftet

Gumman har mycket i huvudet. Den här morgonen riktigt bubblar det i huvudknoppen min. Först undrar jag om tankar som vi känner, kommer i huvudet. Varför känns det så? De kanske inte alls kommer därifrån. Men det blir för filosofiskt så här en tidig morgon, så jag stoppar undan den tanken i lilltån och tar fram den när jag är mer på humör.

Det snöar och snöar, inte metervis på en gång, utan lite i taget. Rådjuren har varit här två gånger den här veckan, jag har sett dem två gånger, men jag står inte dygnet runt och spejar.

Förra veckan var det fågelräkning, folk ska stå och räkna småfåglarna kring sina fågelbord och skicka in resultatet någonstans. För mig verkar det en omöjlig uppgift, dels har vi fågelmaten vid några täta buskar, dels så hoppar de kring hela tiden. Har försökt en gång för många år sedan men gav upp, räknade säkert samma fågel många gånger.

Trots att vi har katter så ger vi pippi mat, de ser om katterna kommer för det mesta, en och annat mister livet ibland. Man får räkna med lite svinn.

Läste några fina rader på Facebook i morse som gubben lagt ut.

Djuren är inte här för oss, de är här med oss.

Den satte standarden för denna lördag, när jag började morgonens dörrvaktspass åt katterna. In och ut, ut och in. Bägge två olika gånger. 

Tror att i det här huset, är det vi som är för dem.

Igår så kom en inkräktare hit till stugan, i form av den där stora svartvita hankatten igen. En vagabond med kulorna kvar, ett monster i Gizmos och Duddes värld. En katt med cojones. 

Han har väl något hem kan tänkas, men vårt höloft med allehanda bra saker att sova på, det är bra det också. Vi har alltid luckan öppen vid den trappen, ett ställe för våra kissar att vara om det råkar bli kallt om tassarna och vi inte är hemma och är dörrvakter.

Tänk vilket bra luktsinne de måste ha, omedelbart när jag släppte ut dem på logen så kände båda två, att här var det inte som det brukar. Bägge vädrade upp mot takluckan till loftet, spände kropparna och viftade på svansarna.

Lilla Dudde han sprang upp och stannade vid luckan, stod blickstilla och stirrade på något eller någon där uppe i mörkret. Gizmo som inte är lika modig sedan han blev biten av en katt i sin ungdom, han stannade nere och stod blickstilla han också. Jag som blev stående i dörren, anande oråd och gick upp för trappen, när jag tänt lyset så står den där stora katten och stirrar på mig en sekund, sen försvinner han i loftets dunkla vrår. Det är ingen idé att försöka jaga ut en katt därifrån, det finns hela golvet att smita inunder också.

Jag gick ner och försöker få Dudde med mig, men han var så intresserad så han ville stå kvar. Efter ett tag så hör både Gizmo och jag hur det morrar på loftet, ett varnande morr som katter har, ett morr som talar om att hit men inte längre, för då smäller det.

Då blev Dudde också lite rädd och kom nerdunsande för trappen, han är en katt som inte kan gå smidigt, han dunsar kring i tillvaron. Bägge katterna följde med mig in och gick inte ut förrän på eftermiddagen. Gubben gick upp senare och förde ett fasligt liv där uppe, men han såg inte skymten av någon katt. Monstret var försvunnet.

Denna morgon såg jag på snön att han inte var här, katterna var försiktiga i alla fall, det sitter i ett par dagar. Gizmo klöste på trägolvet ute på logen, han ville tala om för eventuella inkräktare att här bodde han och här var hans revir, så långt sträcker sig hans mod. Man kan tro att katter håller på att vässa klor när de klöser, men de lämnar doftspår. Främst gillar de att lämna spår på våra soffor.

Så det är lugnt och mörkret håller på att ge vika åt en mulen dag.

Annars har veckan varit som den brukar, inga större händelser utom att jag retat upp mig på LRF. Det var någon skola som hade köttfri dag, konstigt att de måste kalla en dag för det. Antagligen så går de sedan hem och äter korv, så dagen var bara en halv köttfri dag. Men i alla fall, skolorna försöker ha en köttfri dag i veckan, då undrar jag om fisk också går under kött? Annars kunde de väl bara servera fisk och hålla tyst.

Köttfria dagar på skolor är bra tycker jag, men jag som levt mesta delen av mitt liv köttfritt fattar väl inte hela ståhejet med det. Hörde om en skola här i Hudiksvall, att den köttfria dagen fick läggas ned, eleverna protesterade. Hade de inte gått ut och annonserat om köttfritt så hade nog ingen reagerat. Fast hela grejen med det är väl att vi inte ska äta så mycket kött hela tiden. Därför ska det basuneras ut.

Ja, folket på LRF som står för Sveriges bönder, de tycker att vi ska äta mer kött, så att deras bönder får mer inkomst, själva tjänar de väl en slant också.  De ställde sig utanför en skola någonstans och helt demonstrativt serverade hamburgare på elevernas köttfria dag. Så urbota dumt av dem, så liten respekt.Vi äter väl tillräckligt med kött i det här landet så det räcker. Fast speciellt svenskt är det väl inte alltid.

Allt handlar om pengar, pengar är också dumheter som människan hittat på. Det är ingen hejd på vad det jagas pengar.

Idag i tidningen står det om en fattigpensionär, vad är en fattigpensionär egentligen? En person som har pension det fattar jag, kanske en sådan som bara har den lilla grundpensionen.

I alla fall så skriver de om den här fattigpensionären, tidningarna gillar offerartiklar, hur hon tvingas avstå från TV när bostadsbolaget går ifrån kabel till fiber. Det innebär att alla tvingas och jag betonar på tvingas, köpa en speciell box för att få fram någon TV signal. Det har hon inte råd med. Fast då tycker jag väl att någon snäll människa, släkting eller bekant skulle kunna fixa en sådan åt henne, men så kanske inte är fallet.

Jag blir så arg över att vi måste köpa allt möjligt jox för att få fram några futtiga kanaler på TV. Först ska vi betala avgift och sedan ska vi köpa boxar i parti och minut, för de styrande vill tjäna lite pengar och ändrar förhållanden stup i kvarten. Bättre teknik säger de och ler som Chesirekatten i Alice i underlandet, pyttsan, jag vill kunna välja hur mycket teknik jag vill ha.

Det var bättre förr då det behövdes en TV och en antenn, ville man ha mer så var det fritt fram att köpa boxar och andra manicker. Tänk vad mycket elektronikskrot de sitter med i Kina och Indien, barn och vuxna tjänar en spottstyver och blir sjuka på kuppen.

Så det är lite allt möjligt jag har synpunkter på här i livet, inga viktiga men väl sånt jag går och tänker på ibland.

Det enda som egentligen är viktigt för oss tvåbenta är att lära känna vårt innersta väsen och leva från hjärtat inte hjärnan. Det behövs inga digitalboxar till det.