Inget dansband i stugan

Gumman ser på snön. Det är inte så mycket mer att titta på här vid stugan. Enligt tillförlitliga källor, så har det hittills kommit ned tre meter snö. Som tur är så sjunker den ihop efter ett tag, annars så skulle vi inte kunna sett ut genom fönstren.

Men vårsången har börjat, arior av vårkänslor kommer ur näbbarna på de små fåglar som inte katten Gizmo haft ihjäl.

Gizmo är lustmördare. Han sitter där vid fågelbordet redo att kasta sig över någon obetänksam fågel. Sedan bär han kring den, ganska försiktigt så att den inte dör, men är tillräckligt skadad för att inte flyga iväg. Då sätter han ned den och tassar till så att den rullar en bit, återigen tar han den i munnen, sätter ned den och upprepar proceduren.

Häromdagen tog han in en liten stackare i stallet. Jag var snabbt där och tog den i mina händer. Föste omilt bort Gizmo och stängde stalldörren, där skulle han få sitta tills min räddningsaktion var klar.

Fågeln verkade inte skadad, jag såg inget blod. Den klamrade sig fast på min vante och jag fick den inte att kliva av på grangrenen. Drog då av mig vanten och lade den över grenen och fågeln fick sitta kvar. Gick in och försökte skaka av mig olustkänslan, det är aldrig roligt när ett litet liv är i fara.

Efter någon halvtimme var jag uppe i backen igen och spanade på grangrenen, vanten hängde där och fågeln låg nedanför i sina dödsryckningar. Så mycket för det!

Släppte ut Gizmo från stallet, han följde med mig in och när jag satte mig vid datorn, så kom han och skulle vara gullig. Tänker att han är bara en katt, katter gör så här. Fast jag kommer aldrig att få in i mitt huvud varför naturen har gjort dem till lustmördare.

Gammelkatten han fattar ingenting. Det fanns en tid då han var jägaren nummer ett i stugan. Kommer ihåg när han rusade efter en stackars ekorre och jag fick tag i honom i grevens tid. Ekorren kunde rusa in i en buske och klänga sig fast högst upp, där satt den i någon timme innan den vågade sig iväg.

Men nu jagar han inte mer, annat än ost. Han sitter där troget varje gång jag öppnar kylskåpsdörren och viftar med sin stora vita tass, medan han tittar bedjande på mig. Han får då en ostbit.

Veckan har gått i sjukdomens tecken, kollegan har legat hemma med feber och ont i kroppen. Jag har hållit ställningarna på jobbet, det har inte varit så betungande. Själv fick jag enbart lite ont i halsen, det gick över, så nu är jag bra igen. Baciller biter tydligen inte på mig.

Men så sjuk så att hon inte lockas av att dansa runt i helgen, det har hon inte varit. Jag tänker att en influensa sitter i kroppen någon tid efter det att man känner sig någorlunda frisk. Jag skulle då ta tillfället i akt och sakta vänja in sig i den friska rollen, ge kroppen en chans att återhämta sig. Men nej, hon ska ut och dansa!

Det är dansband i stan, bara namnet på dem får min kropp att stelna och tårna att kröka sig.

Mitt förhållande till dansband är noll. För det första så kan jag inte dansa, det är väl ett kriterium om man ska gilla just dansband, för det andra så kan jag inte med musiken. Den är så där hurtigt intetsägande, den låter ungefär likadan, har man hört en så har man hört alla.

Vad texterna tillför vet jag inte, de tycks handla om samma saker de med. 

När jag växte upp så dansade vi inte, i alla fall den generationen i storstaden som jag tillhörde. Allt sådant var höjden av tönt, alla människor som inte bodde i Stockholm var förresten töntiga de också. Vi var störst bäst och vackrast, alla andra i vårt avlånga land var bönder och andra konstiga avarter.

Det senast modet och de senaste trenderna kom först till storstäderna, får väl motvillig kalla Göteborg för en. Fast där var de lite mer bakom än Stockholm. Det dröjde flera år innan ungdomarna i småstäder och på landet hade anammat det senaste.

Åkte till det fjärran Ljusdal en gång när jag var tolv, där var de hopplöst gammalmodiga, de hade kläder som vi hade haft för flera år sedan.

Idag är det inte så, allting händer i hela avlånga Sverige på en gång. Folk sitter inte och beställer Ellos längre, det var också töntigt tyckte vi. De går in på Hennes och Indiska, de fanns inte då, men de finns i varje liten stad idag. Internet fanns heller inte, det fanns enbart Bildjournalen.

Bildjournalen var tidningen, den tog upp de senaste, den berättade och visade bilder på vad som hände inom popvärlden. Inte ett enda dansband stod det om heller vad jag kan minnas, eller så hoppade jag över just den sidan.  

När jag var runt tretton så skulle det komma ett gäng från Sandviken, vad de skulle göra i Stockholm det kommer jag inte ihåg, men sova över i ett stort hus i sovsäckar skulle de.

Jag och en skolkamrat, jag tror att hon var lite inblandat i det hela, vi skulle träffa ungdomarna. Jag hade ingen aning om vart Sandviken låg, antog att det låg uppe i Norrland någonstans, i alla fall så var det inte lika bra som Stockholm.

De var som kalvar på grönbete, så spännande för dem att komma till huvudstaden en helg och gå på Gröna Lund. Grönan var något som var vardagsmat för oss, jag kommer ihåg att jag kände mig väldigt världsvan och liten aning överlägsen. Jag var en äkta storstadsbo och de var från landet. De satt andäktigt och lyssnade på oss, vi som visste så mycket om att leva där det hände något. De såg på något sätt upp till oss, vi fick vara celebriteter för en kväll. Sandviken var det nu låg, där verkade det inte hända så mycket. Stackars människor.

Jag antar att det gör en stor skillnad att växa upp i en stad mot att växa upp i en liten håla. Ingen känner ingen i staden, på landet var ungdomarna inte så anonyma som vi var. Drog vi in till T-Centralen så visste ingen vilka vi var, vart vi var visste inte våra föräldrar. Inga mobiltelefoner som plingade i tid och otid.

Vi kunde åka in efter skolan och springa runt på varuhusen, åka rulltrappa upp och ned och spana efter killar, eller så åkte vi in till Nalen på matiné, där spelade Tages, Hep Stars och Ola and the Janglers. 

Det var i stort sett vårt liv, bara vi kom hem till kvällen så frågade inte föräldrarna så mycket. De var i alla fall inte oroliga som de är idag, antar att klimatet hårdnat med åren. Detta var på det oskyldiga sextiotalet.

Men vi gillade inte dansband, Sven-Ingvars var tabu, vi lyssnade på Beatles och Rolling Stones, till dem dansade man inte runt, man stod och lyssnade, vickade lite på huvudet i takt med musiken. 

Skulle någon råka gilla dansband så fnös vi, då var de så där hemvävda, hemvävd det skulle man inte vara. Man skulle vara lite revolutionär, ha arméjacka och fransade jeans, röka Prince och tycka att världen var kass. Vi skulle minsann förändra den, bara med att vara och inte göra det som de vuxna talade om för oss. De var för övrigt töntiga de med, mossiga och töntiga, fattade helt enkel ingenting vad det hela gick ut på.

Med den attityden gick vi in i tonåren, genomlevde dessa och hamnade i andra änden, utan att kunna dansa.

Antar att några av kamraterna varit otrogna och kanske lärt sig dansa med åren, men jag har varit trogen. Gubben tillhör också de dansoförmögnas skara, han och jag passar ihop. Här sitter vi i stugan och ogillar dans och allt därtill.

Här på landet dansas det i varenda buske, här älskar de att strutta runt till dansbandsmusik. Undrar om den enbart finns i Sverige? I Finland dansar de tango till någon dragspelsorkester, i Norge och Danmark har jag ingen aning vad de gör. Antar att de inte lyssnar till svensk dansbandsmusik.

Dansband har också väldigt fåniga namn. De har dubbelnamn för det mesta, det är också typiskt landet.

Väldigt få i skolan när jag växte upp hade dubbelnamn, antar att var och varannan här hade det under samma epok. Nu talar jag om killarna, tjejerna hette mest Siv, Marianne och Eva. Killarna var Tommy, Per och Jan.

De namnen är inte på modet idag, nu ska alla ha namn som gamla gubbar och gummor, som mina  mor och farföräldrar som föddes i slutet av 1800-talet.

Antar att det tar en så där fyrtio, femtio år till innan det föds någon Marianne eller Tommy igen.

Så det är skillnad på vart man har vuxit upp och i vilka familjer. Ser på ett program där storstadsfamiljer ska åka till landet och vara i fem veckor. Känner igen mig, skrattar igenkännande.

Ironin i det hela är att vi nu gjort en helomvändning, vi gjorde slag i saken och bosatte oss ute i skogen, lite töntigt är det och lite hemvävt också.

Men så långt till att gilla att dansa och lyssna på dansbandsmusik, dit kommer vi aldrig.

  

Morotssoppa

Gumman äter frukost. Den består denna söndagsmorgon av två rostade vita brödskivor. Inte nyttigt, men gott!

Annars har veckan bestått av en tur med kollegan i hennes Spitfire, denna gång gick det inte så fort som det brukar. Jag höll i dörren och hon körde i snömodd, bilar brakade om i omkörningsfilen. En del verkar ha dödslängtan, de kör alldeles för fort.

Debatten om livsmedelsinnehåll har också varit på tapeten. Nu antar jag att hästkött inte är farligt på något sätt, men lurendrejeriet är ett riktigt bottennapp.

Det är återigen pengarna som styr, antar att hästkött är billig vara i Rumänien.

Våra hästar åker också ned, det är lönsamt att frakta dem härifrån ner till slakterierna i södra Europa. Där äter de hästkött i parti och minut. De italienska korvarna är säkert fulla av våra en gång älskade pållar.

Bäst att hålla sig till grönsaksdieten. Då vet man åtminstone vad man äter. Låt oss enas om en sak. Köttindustrin suger!

Lagade morotssoppa till lördagsmiddag. Antar att ni inte tycker det låter särskilt spännande. Lite morotsbitar i buljong tänker nog flera av er, men så fel ni kan ha.

Morötter och lök kokas i grönsaksbuljong. Buljong utan smakförstärkare, den alltid närvarande glutamaten. Man kan bli sjuk av glutamat, det var förbjudet här i landet tills vi gick med i EU, då blev det ok igen. Plötsligt har livsmedelstillverkarna vaknat till, så nu går det att knalla in på vilken affär som helst och köpa buljong utan både härdat fett och glutamat.

Härdat fett eller transfetter, är ju sedan länge ett no no. Det finns i färdiglagad mat, typ hästlasagne, kakor och bröd och säkert i massa andra saker också som vi inte vet om.

Men för att återgå till morotssoppan så kokar löken och morötterna i sin buljong utan härdat fett och glutamat. Sedan mixar man allt till en gegga och häver i grädde.

Riktig fin vispgrädde. Smaka av med salt och peppar om det behövs.

Äter den med cremé fraiche toppad med äkta riven pepparrot. En riktigt god och matig soppa, en bit bröd och ost till det, mums.

Soppa är gott på vintern, gjorde en gång en ärtsoppa mitt i sommaren och höll på att svettas i timmar efter det. Det var varmt den dagen vill jag påpeka, annars är ju inte alltid sommaren synonymt med värme.

Annars så ser jag på mina program på datorn, följer med husköpare och matlagare, samt en och annan akutmottagning. Förundras över hur engelska läkare springer omkring och arbetar i kostym och slips. De står lite bakom de hårt arbetande sköterskorna och delar ut order. De vill inte smutsa ner skjortan.

Något annat som slagit mig är när jag såg två stycken gå in till en smittopatient, de satte på sig ett litet förkläde, tog sedan av förklädet och traskade vidare in till andra patienter. Kostymer fastnar det nog mycket i, men så långt tänkte de inte.

Våra läkare går omkring i nedkippade träskor och vita rockar som vem som helst. Säger hejsan, hejsan när de tittar till en patient. Sist jag låg inne, så hade jag svårt att veta vem som var vem. Fick läsa på namnskyltarna de hade på sig. Fast de brukar sätta pennor just där, så det går inte att se vad de heter. 

Man får då helt enkelt fråga.

-          Är du läkare, hejsan, hejsan.

Tänk hur världen har blivit. Allting smetas ut, det finns ingen direkt klasskillnad längre, vi umgås över gränserna. För femtio, sextio år sedan skulle det nog vara näst intill otänkbart att jag som inte har något direkt fint yrke, skulle sitta och ha filosofikväll med en läkare. Det har vi nu och tänker inget konstigt om det.

När jag i min ungdom började som tandsköterska så var jag hos en tandläkare på finaste Östermalm i Stockholm. Hon hade gått i sin mammas fotspår, mamman var för övrigt den enda kvinnan på Tandläkarhögskolan 1915.

Vid åttio års ålder så hade hon fortfarande några patienter kvar, jag var med när hon tog emot dem och särskilt försiktig var hon inte.

Hon bodde i en våning på Sibyllegatan, där hade hon praktiken i ett rum. Dottern hade tagit över det mesta av ruljansen, där började jag arbeta.

Det är viktigt det där med ordet våning eller lägenhet. Lägenhet är lite simpelt, lite mer för de som inte har råd att hålla en våning.

Våning kommer av att oftast så upptog den en hel våningsplan. Nu råkade inte deras våning riktigt vara en våning, men de kallade den det för att det lät lite bättre än en lägenhet.

Under de två åren jag var där så var det alltid en viss rutin, jag kom tidigt, gjorde i ordning stol och instrument. Så var det den eviga damningen varje morgon, över skåp och under skåp. Tandläkaren gick sedan och drog sitt finger och synade allt noga, inget damm fick finnas.

Jag fick heller aldrig säga du till henne, det var doktorn. Får nu en deja-vu att jag skrivit om detta tidigare, men vad sjutton. Ni får höra det en gång till, säkert kommer ni inte heller riktigt ihåg.

De levde i den gamla världen, jag stod med en fot i den nya. Men det gjorde ingenting, jag blev aldrig irriterad som folk skulle ha blivit nu, jag accepterade att de var som de var.

Vintern vill för övrigt inte släppa sitt grepp, ett par dagar av takdropp ersätts av tio minusgrader. Vet sedan förut att Vasaloppet måste hållas först, sportlovsveckorna måste också vara till ända. Då brukar våren komma.

Astrologen

Gumman ser hur det snöar. Något annat verkar inte ske utanför mitt författarfönster.

Flingor som virvlar kring i en aldrig sinande ström, men snart är det väl något slut på detta också.

Författarfönstret, vad fick jag det ifrån? Det bara ploppade upp i min huvudknopp, som så mycket annat gör.

Boken är skickad idag, till fem förlag som tar emot via mejl. De fyra stora gör det inte, de vill ha riktigt papper. I denna digitala ålder så undrar jag varför.

Gubben som har svar på det mesta, han sa att de som fortfarande sitter och skriver på maskin, de måste ha chansen också. Undrar hur många de är?

Men som jag sagt förr, det är något visst med en pappersbok. Grannen har köpt en platta, den kan visst göra det mesta, fast jag fattar ingenting, inte han heller för den delen.

Blev tipsad om ett annat förlag som jag nosade reda på, skickade ett mejl hur jag skulle bära mig åt och fick svar.

Det skulle kosta 8 000 kr att få en bok tryckt! Såg mig själv stå någonstans och försöka sälja den, för att få ihop till tryckkostnaden. Sedan skulle de ha 5 kr per såld bok också. Kanske det blir slutkontentan av det hela, men dessförinnan så ska jag pröva där det inte kostar något.

Ni får i så fall köpa, det kanske blir nästa års julklapp till era nära och kära.

Tycker det har blivit mer fart nere i busken, busken där alla småfåglar håller till när de äter sina solrosfrön. De kvittras hej vilt där på dagarna, våren kanske börjar göra sig gällande. Men ännu har inte talgoxen börjat sina arior.

Skönt att vi ska åka iväg och möta våren i Milano. Äta bröd och pasta i en vecka och sedan rulla hem igen. Kolhydraterna sätter sig gärna kring midjan. Men vem vill låta bli dem.

Min släkting ska köpa en hund till. Så nu blir det sex hundar i lägenheten. Tur att hon har en ängels tålamod med sina djur, jag skulle då inte ha det. Hundar är inte så lite jobbiga ibland, de ska ut och springa flera gånger per dag. Sedan kan de inte vara utan sina mattar och hussar, hänger dem i hälarna vart de än går.

Ordet husse kommer av husbonde, hans ord var lag och skulle följas av alla, inklusive husdjur. Matte av matmor, det är väl därför katterna jamar så fort de får se mig. Mat, vi vill ha mat matte, ge oss gourmetmat, inte någon billig utan den dyraste. När vi ätit den ett tag så fnyser vi åt den också, då vill vi ha ännu dyrare mat.

Det är som om katter hade en priskontrollapparat i sin nos. Hittade en ny mat för kräsna katter med sås, den var inte billig. Den gick bra några gånger, sedan slickade de endast i sig såsen och lämnade resten.

Katter förutom vid maten, ger sjutton i att anpassa sig till hussar och mattar. De krullar upp sig som kanelbullar i stugans varmaste vrå och sover bort vintern, redo för att ge sig ut på musjakt när våren kommer. Då är de istället aldrig inne, utan efter att ha satt i sig ett antal möss, så kommer de in och slickar i sig såsen. Katter är sanna livsnjutare, de har hussar och mattar som betjänter och vi springer på tå och passar upp.

Jag har många svårmodiga planetkonstellationer i mitt horoskop, därav en viss tungsinthet. Jag har däremot Merkurius i gynnsam aspekt vad det gäller det skrivna ordet, vilket antagligen gör att jag sitter här och skriver till er nu.

För er som inte kan astrologi kan jag förklara att i födelseögonblicket, så stod de nio planeterna på ett speciellt sätt. Tidningarnas horoskop är enbart baserat på solen och vilket tecken vi är födda i. Att dra så många över en kam, det går inte. Varje människa är unik, varje människa har sitt eget speciella förhållande till planeterna.

Jag t.ex. är född i Stockholm kl 04.27 den 27 december 1952. Då stod alla planeter på ett speciellt sätt. De färgar min personlighet, mitt livsöde till viss del också.

På sjuttiotalet var astrologi väldigt inne i vissa kretsar, jag lärde mig ställa upp horoskop och lärde mig tyda dem via böcker.

Det går mode i allting, också vad det gäller det lite mer ockulta i vår tillvaro.

I Indien ställer de horoskop när några ska gifta sig. Oftast blir det bra, tycker i alla fall indierna. Antar att de lär sig stå ut på ett annat sätt än vad vi gör. De finner sig i sin partner och sitt livsöde. Vi har nog det mycket jobbigare, som ska ifrågasätta allt hela tiden.

Så är det inte det sociala arvet och gener, så är det planeter. Då har jag inte ens blandat in tidigare liv. Det blir bara för mycket ibland.

Ett under att vi är som vi är egentligen, fast vi fattar nog bara en bråkdel av det stora hela.

Mitt huvud känns som en torktumlare när jag försöker bena ut begreppen och förstå. Då förstår jag bara, att jag ingenting förstår.

Tur att jag har planeterna att skylla på!

Surpuppans klagan

Gumman är arg igen.  Nu har de satt igång med skjutandet av vargar. Det finns inget rim och reson när det gäller våra rovdjur. Tror att det är det där korkade Centerpartiet, rovdjurshatarna har miljöministern i sina händer. Hon verkar inte som rätt kvinna på rätt plats, som så många andra som har politiska uppdrag.

Det enda vad jag vet som vargarna ställer till med är att ta kål på jakthundar, som springer kring och skäller och retar gallfeber på de djur som har skogen som sitt hem.

Gillar inte jakthundar, de är helt nollställda i huvudet förutom när det kommer till jakt. Fast det är väl det de ska ägna sig åt förmodar jag.

Vi hade en hit ned till stugan i höstas, han kom lufsande med en sändare i halsbandet och tittade inte ens åt oss. Nollad som vanligt. Sedan ställde han sig och tittade över på grannes får som gick flera hundra meter bort. Så satte han igång och yla, där kan vi tala om vargyl. Fårstackarna hörde detta naturligtvis, de sprang allt vad de orkade och trängde ihop sig utanför ladan i skräck.

Sedan lufsade han upp för backen igen och försvann och kom aldrig tillbaka, som tur är.

Det finns människor som är rädda för varg, nu råkar det ju vara så att ingen gått hädan av någon vargattack sedan 1821 i detta land, även då vet vi inte riktigt hur detta gått till. På den tiden hade inte folk mobilkameror att ta bilder och skicka till Aftonbladets tipssida. Aftonbladen kom inte till förrän fyra år senare.

Visserligen blev en djurskötare dödad av en vargflock, men det var i en inhägnad och flocken var stor, samt att det inte var i vargens naturliga miljö. Så den räknas inte tycker jag.

Det finns hundratusen sätt att dö på, före en eventuell vargattack.

Så att gå omkring och vara rädd för varg är en rädsla med minimal sannolikhet, lika liten som att vinna 20 miljoner på Lotto eller även mindre. Så varför gå omkring och vara rädd för något som inte kommer att hända.

Så nu vet ni det, sluta och vara rädd för varg.

Björnen rör inte upp lika mycket känslor hos människan. Fast sannolikheten att bli dödad av björn är större. Nu är det väl enbart en jägare som blivit det på senare tid. Jägarna får skylla sig själva som går och rotar i skogen, antagligen har de en bjäbbande jakthund med sig också. Jag har aldrig hört talas om någon tyst fågelskådare som blivit attackerad.

Nog om detta, nu är jag inte lika arg längre. Men vi människor ska inte tro att vi kan styra allting i denna värld. Är lite förbannad på den vita människan också, den som jag tillhör. Mina förfäder härjade kring och tyckte de var överlägsna, de skövlade och dödade miljontals urinvånare. De borde skämmas!

Funderar denna morgon om det är något mer jag är arg på. Jo, jag är arg på mig själv som inte hänger med i den moderna utvecklingen. Jag ser inte på Melodifestivalen.

Säga vad man vill om Facebook men korkade kommentarer gör mig arg, speciellt när någon kommenterar min vägran att lyssna på detta dravel.

Den människan skrev att hon hängde med i den moderna tiden!! Hon såg minsann på skiten, nu sade hon skiten eftersom hon uppenbarligen gillade det. Hon tyckte synd om mig som inte gjorde det, hängde med i den moderna tiden alltså.

Kunde inte låta bli att skicka en lite bitsk kommentar tillbaka, att jag sett på eländet i femtio år och slutligen givit upp. Så särskilt modernt är det inte.   

Mina sex rådjur är på väg över åkern för att äta havrekross, de får äta smulorna eftersom jag inte fyllt på mer. Blir arg på mig själv över det också.

Det är ingen ände på hur arg man kan bli på sig själv, värre än på andra dumskallar.

Kollegan har blivit modern och skaffat sig en touchmobil, det har förresten flera gjort, alla utom jag. Det blir jag också lite arg på, fast inte på dem, utan mig själv.

Jag känner mig frustrerad och bakom. Hänger inte med i utvecklingen och är inte människa nog att inte bry mig, utan låter detta bli till en utvecklingskamp inom mig.

Det enda rätta tänker ni säkert, är väl att gå och skaffa en och se om jag blir ett uns lyckligare över att kunna snurra med fingret på en platta. 

Något som jag gillar däremot är att jag äntligen fått ordning på boken. Det tog mig åtta timmar häromdagen, att sitta och rätta fel. Åkte till jobbet och skrev ut på papper med 1,5 radavstånd och ett litet brev vad det hela handlade om. Så vill de stora förlagen ha det, till de mindre räcker om man skickar digitalt.

Jag kopierade de 106 sidorna och tänkte att det blir nog en väldigt tunn bok. Kom på att de kan fixa och trixa med sidorna, så att det ser mer ut.

Jag som traskat omkring och trott att jag skrivit en bok, kanske skrivit en novell istället.

Det var några gröna underlinjer, meningar som inte hade verb, det sa i alla fall datorns språkpolis. Kanske det går att läsa boken, eller novellen, i alla fall, tror inte att läsaren kastar den ifrån sig och utbrister.

-          Meningen saknade verb, det här går inte att läsa fortsättningen på.

Jo, jag kopierade i två prydliga högar och såg då ett fel på första sidan. Hade skrivit ”skummade om” när det gällde en båts sidor. Så dumt av mig, det ska ju stå ”skummade kring”. Ändrade det och kände mig rätt nöjd.

Har läst någonstans att manusläsarna på förlagen, de får in hur mycket material som helst. Alla med författardrömmar knåpar ihop alster och skickar in, vi är många.

Det skulle ta en evinnerlig tid för dem att sitta och läsa allt. De läser bara första sidan!

Är den intressant så läser de några till, är de också intressanta så läser de rubbet.

Läser de rubbet så är det inte sagt att det blir någon bok, då ska den passa in i deras modetrend. Vad som är i ropet, vad de har haft för mycket av osv.

Lärde mig av en författare att det är första meningen som är den viktigaste i en hel bok. Den måste fånga läsaren. Jag är lite liberalare i mitt läsande, jag ger en bok femtio sidor, innan jag kastar den ifrån mig.

Mig veterligen har det inte funnits någon bok om en Indienresa på någon topplista någon gång. Så min genre är nog rätt så ensam. Eller så är det så att det finns massor av reseberättelser som samlar damm på något litet förlag och aldrig når några försäljningsframgångar.

Väl hemma igen så läste jag igenom den igen och upptäckte mer fel och konstigheter, jag som tyckte jag läste så noga första gången. Får väl ge kollegan och någon annan stackare de två som ligger där. Måste skriva ut allt igen, vågar inte titta på den en gång till, rädd att jag hittar ännu mer knasigheter.

Sedan ska jag pressa in pappret i ett passande kuvert och skriva förlagets adress och köpa en drös frimärken, sätta på dem på kuvertet och skicka iväg.

Börjar med ett förlag. Vore ju lite underligt om jag skickade iväg den till tio stycken och flera av dem ville ha den. Vad gör man då?

Ja, ja, det gäller att sikta högt. Märker ni att jag skickat Jante ända bort till Långtbortistan?

Blir det pannkaka så får jag lägga den i bloggform och låta er ta del. Nu är jag i alla fall färdig och behöver inte tänka på det mer.