Alla dessa ord

Gumman spelar. Jag har gripits av speldjävulen. Ingen fara kan tänkas, då det inte handlar om pengar, men det handlar om tid.

Nu har jag löst detta, har fixat till kompisar som bor i olika världsdelar så att jag kan sprida ut mitt spelande. Jämnat ut tiden kan man säga.

Det handlar om Wordfeud, ett ganska oskyldigt spel som säkert de flesta är bekanta med, eller åtminstone hört talas om.

Det hela började lite oskyldigt i somras, jag köpte min första touchtelefon och skulle pröva på ett spel. Första omgången blev en katastrof, jag fattade inte att man skulle lägga sina bokstäver på färgade pluppar. Snitslade försiktigt i mellan. Jag åkte dit så det skrek om det.

Jag började spela med två, sedan eskalerade det sakta men säkert. Nu är jag uppe i åtta glada motspelare. Alla vilka jag känner och har någon sorts relation till.

Fick nya motspelare som lade ett ord ungefär varannan dag, lite långsamt spel för mitt tycke, vill gärna hålla brickan lite alert i mitt huvud. När det gått ett par dagar har jag liksom kommit ifrån den.

Sedan lägger de flesta vanliga dödliga, orden på kvällarna, då de har stillat sig för kvällen efter dagens vedermödor.

Jag som blivit Wordfeudnörd ville ha en nyordning, då kom jag upp med den lysande idén att spela med andra världsdelar, där de har annan tid.

Sagt och gjort, jag engagerade en i Turkiet, hon är ledig och kan spela nästan hela dagarna, förutom när hon simmar sina 60 längder i poolen. Sedan hennes bror som bor i Thailand, där är de 5 timmar före oss så han sitter beredd redan klockan sju när jag kliver upp. Han arbetar inte han heller, så det blir mitt morgonpass innan de andra motspelarna inte ens klivit ur sängen.

Han som är nybliven Wordfeudare är lite grön på detta, många frågor dyker upp i hans huvud. Speciellt om de konstiga ord som programmet håller sig med. Många ord som vi tycker är självklara, det tar det inte.

I går morse hann jag inte ens sitta någon minut framför datorn vid sjutiden, förrän han pluppade upp på Skype. Det var något ord som han hade att klaga över. Nu har jag ingen makt över vilken konstig ordlista spelet använder, men visst kan jag tycka att det är fel ibland. Mest varje dag, pratar jag spel med Thailand, chattar med Turkiet och har plötsligt fått mina vänner i telefonen. Fantastiskt det här med kommunikation i vår tid.

Så Thailand på morgonen och resten av gänget lite utspridda under dagens lopp, på kvällarna är jag oftast trött i huvudet och vill vila min hjärna.

Så har det blivit, för ett halvår sedan visste jag ingenting.

Verkar som om Dudde tagit en mus. Släppte ut katterna i morse och eftersom det regnade så ville Gizmo jaga möss i stallet, medan Dudde satt och kurade vid logdörren och kikade ut på strilandet. Jag gick in och ut igen efter en stund, för att se om Gizmo tröttnad på stallet, dörren dit håller vi stängd.

Då for Dudde omkring på logen med en död mus, han kastade den i luften och for runt som en liten propeller med kroppen, medan han lustfyllt tassade till den.

Nu fanns inte musen där när vi gick ut och min undran är om han lyckats döda den alldeles själv, eller om det var en av Gizmos gamla byten han tröttnat på.

Det får jag aldrig veta, men Dudde har en härlig lekstund. Antar att han smaskar i sig den lilla kroppen efter ett tag. Då blir det hans första mus vad jag vet. Tänker också på all mask de får, tänker också på att det är en strid på liv och död att få i katterna maskmedel.

Hösten ligger som en våt mörk filt över stugan. Tycker inte om när folk säger att kommer det lite snö, så blir det ljusare. Vem vill ha snö? Inte jag i alla fall, halka runt med lillbilen i backen och halka runt på vägarna, för att inte tala om att halka runt på backen, gjorde det och bröt armen. Lyckliga de som slipper sätta på vinterdäck på sina bilar och bry sig om motorvärmare och annat tjafs. Tänker på dem som råkar bo i sydliga nejder, typ Florida.

Livet blir så mycket mer besvärligt på vintern, men det tycks inte folk bry sig om. Nej, ned med lite snö så att det blir ljusare, säger de. Det finns väl pannlampor!

 Rörmokaren var här och installerade nya rör, till två element. Pep in, satte upp fula kopparrör som skämmer hela det vitmålade rummet, sen pep han ut igen och sen kom en saftig räkning.

Att ha en hantverkare hemma ett litet tag kostar. Rotavdrag i all ära, men sedan det infördes har de flesta fördubblat sina timpengar. Så det blir samma i slutändan.  

Hantverkare är väl inga heminredare men estetik borde de ha en gnutta av. Jag ringde och klagade över att han inte satt upp vita rör, svaret jag fick var att måla kopparrören. Kopparrör var det enda de hade.

Jag som trodde att de kom i vitt också.

Sedan hade de tagit betalt för metervis kopparrör, som han tog med sig tillbaka. Gubben som håller på principer, han ringde och påpekade detta. Vi får nu dra utav den summan på räkningen.

På tal om räkningar, så blir det många sådana ibland. Så många att jag kan få svårt att sova. Har en släng från min mamma där, att ha lätt att oroa mig för att slantarna ska räcka. Slantar och slantar, de är mer rätt att säga att siffrorna på pappret ska räcka.

Nu hjälper det inte hur mycket jag än ligger sömnlös, siffrorna ska ut och förhoppningsvis så kommer det in lite siffror också.

Det är inte riktigt klokt det där med pengar. Gubben säger att någon har fått rätt över banken, att istället för att bli vräkta, kunnat bevisa att bankerna inte har rätt att kräva sina siffror tillbaka. När man lånar till ett hus av banken, är det inget lån man fått.

Nu är jag inte så insatt i det hela och kan nog inte få in det i min hjärna. Men skulle det vara så, är det fritt fram att gå till banken, få siffror, sedan säga att det inte är ett lån och strunta i att betala tillbaka.

Återkommer när jag fått mer insikt i det hela.

Nu ska jag sätta mig och räkna ut hur mycket siffror vi ska ut med denna månad. Inte ett kul jobb precis. Får väl lägga ett och annat ord till min Thailandskompis, de andra sömntutorna tycks inte ha vaknat ännu.  

Den gamla goda tiden

Gumman undrar när sommartiden upphör.  Söndagsmorgon, uppe redan vid åtta, katterna som är väluppfostrade, de sover i soffan och undrar om matte ska göra slag i saken och gå upp på riktigt. När jag tassar till toan på natten, vet de att det inte är på riktigt.

Matte går och lägger sig ingen när det är mörkt.  Så de tar det lugnt ända tills jag börjar klä på mig, då blir det liv i luckan. Leka dörrspringeleken, hoppa i sängen osv.

Idag var det kallt ute, min snöflingeblomma som hänger på logdörren hade dragit sin sista suck. En snöflinga har gränser, även om de står ut med ett par minus, idag visade termometern på minus sex.

Katterna vände i dörren och gick in igen, för kallt för deras smak.

En annan sak jag undrade över var det där med sommartiden. Var det idag vi skulle ställa om klockorna en timme och få en ganska lång söndag?

Tittade på min mobil, såg att den inte ändrat sig, men antog att den inte var finurlig nog att ställa om sig själv. En budgetmobil klarar inte av så mycket finesser, fast jag antar att den kan mycket mer än vad jag tror. Jag ringer, skickar sms och spelar WF på den, punkt slut.

Satte då på datorn för den brukar ställa om sig själv, det hade den inte gjort, kollade för säkerhets skull på nätet på exakt tid, fick upp en sida där de körde med atomklockor, det lät ju bra och där var tiden samma som min.

Så antar att det är nästa helg vi ska krångla med klockor, den i bilen får man nästan vara raketforskare för att begripa sig på att ställa om. Eller så får jag helt enkelt ta och köra kring en timme fel hela vintern. För innan vi hinner blinka så är det vår igen.

När jag var barn så hade vi samma tid hela tiden! Det gick bra det också, antar att det har med pengar att göra, när de kom på att vi skulle hålla på och skruva en gång i halvåret. Inte är det av välvilja, för att vi ska få det ljusare på kvällarna på sommaren, så att det blir omöjligt att sova och svart som i en kolsäck på vintern redan klockan tre.

Älgjakten är på gång i skogarna, det pangar till lite då och då, då vet jag att något djur satt sin sista suck. Glad att jag inte bor i ett land där det pangar till och det är en människa som satt sin sista suck. Vi har det förbaskat bra här i alla fall, gnäller lite på regeringen, byter den och gnäller lite på den andra också.

Såg en dokumentär om situationen i USA, den nya fattigdomen som sprider sig som en löpeld genom mellanklassen. De som tidigare haft villa Volvo och vovve, de förlorar sina jobb. Där är det inte tal om sex månadslöner vid avslutad anställning och stämplingspengar, där får du gå på dagen och ingen har fallskärmar i form av a-kassa.

De hankar sig fram ett tag på sina sparade pensionspengar och sedan är det slut.

Då är det inte lätt när elbolaget stänger av elen och matpengarna är slut. Blir de då sedan sjuka, så är det riktigt kört för deras del. De har inte nästan gratis sjukvård och försäkringskassa att gnälla på heller.  Vanligtvis betalar arbetsgivaren försäkring, alltså inget jobb, ingen försäkring.

Så vi ska nog hålla tyst, vi har fortfarande ett skyddsnät i form av a-kassa, sjukpenning och socialbidrag.  Tids nog kommer nog farsoten hit också.  Tänk på det, alla som gnäller om dittan och dattan, vi lever i ett av världens bästa länder. Fast lite varmare hade jag väl önskat, men man kan inte få allt. 

  Tidningarna gör också sitt bästa att spä på det hela med sin offerjournalistik.

Farmor sa alltid att det där uttrycket, att allt var bättre förr det stämde inte. Hon gillade heller inte att folk sa den gamla goda tiden. Det fanns inget gott med den tyckte hon.

Nu tror jag att de som tyckte att det fanns en gammal god tid, de levde nog inte i de lägre samhällsklasserna. Det var ett ständigt slit och släp för dem, trånga bostäder, lite mat och kläder och att ständigt stå med mössan i hand.

Farmor hon refererade till tio och tjugotalet, då levde inte jag, så det kan jag inte uttala mig om.

Nu är jag så gammal att jag kan faktiskt blicka tillbaka på femtio och sextiotalet. Jag tycker att det är den gamla goda tiden.

När jag var ung så fanns det framtidstro och jobb. Ingen behövde bo hemma tills de var trettio och leva på föräldrarna. Man kunde välja och vraka i livets gottepåse, stanna kvar i skolan och gå gymnasiet, eller sluta direkt efter nian och få ett jobb.

Miljonprogrammet byggde bostäder och i fabrikerna jobbade det gubbar och inte robotar.

Idag måste ungdomarna gå i skolan till de är vuxna, för att sedan gå ut i en arbetsmarknad som ser ganska oviss ut. Att få jobb var förr en självklarhet, du valde ett yrke och så var det så. 

Jag valde tandsköterska i gottepåsen, det såg lite fint ut, vara vitklädd och räcka tandinstrument till tandläkaren. Lite lagom svårt men samtidigt inte för svårt för att det skulle gå vägen.

Jag började direkt efter nian och lärde mig yrket i form av lågavlönat arbete under en riktig sköterska. Gick med henne i ett och ett halvt år och vips visste jag så mycket att jag kunde sköta en egen praktik, samt att lönen blev det den skulle vara. Tror att en sköterska tjänade kring tvåtusen i månaden. Det var helt ok.

Enkelt och bra tills de krånglade till det. I början behövde ingen sköterska ha några skolor. Det var bara att komma direkt från gatan, lära sig instrumenten och olika tandfyllningsblandningar, köpa hem förråd, skicka tandproteser till dentallabbet, hålla koll på att röntgenbilderna blev bra, diska, köra sterilugnen, ta in patienter, sätta dem i stolen, sätta på servett och hälla i vatten.

Enkelt och bra, allt flöt på, tandläkaren som gått alla skolor skötte finliret, sköterskan var passopp.

Så kom de på att det fungerade ju inte, alla sköterskor skulle gå tandsköterskeskola, du fick inte ta in patienter och hälla upp vatten, eller blanda blandningar utan att ha gått i skola.

Så blev det och inga fler unga flickor med taskiga betyg från nian, fick tillträde till den vita rocken. Jag smet nog med som en av de sista.

Idag vet jag inte om tandsköterskor existerar. Tandläkarna gör allting själva verkar det som. Eller så gör de finliret och tandsköterskorna undersökningen? Måste fråga nästa gång jag går dit på mitt årliga besök.

Allting var väl inte bättre förr, men det var lättare att leva. Idag verkar allt så krångligt, eller är det så att gummor inte hänger med.

Ett missbruk är lika ett annat

Gumman väntar besök. Min kusin ska återigen ratta sin bil mot stugan. Sjuttio mil över berg och dalar, den lilla gumman med den stora bilen, hon syns knappt bakom sin ratt.

Annars så funderar jag mest över tjocka människor, eller så får man inte kalla dem det, får väl dra till med överviktiga då, fast jag helst vill säga feta. Det är mycket som har blivit fult att säga i det här landet. När någon kommer från utlandet så är utlandsfödda eller nysvenskar, vad var det för fel på invandrare? De vandrade ju in hit.

Så jag har löst gåtan med tjocka människor, inte småmulliga som de flesta är, utan de riktigt stora. Där inne i deras kroppar sitter det en helt normal liten människa, som är djupt olycklig.

Det finns ingen diet i världen som kan rädda dem, om de inte tar itu med det lilla sårade barnet. Köksbordspsykolog som jag är har jag räknat ut allt detta alldeles själv.

Jag försöker sätta mig in i hur det skulle kännas att äta hela dagarna igenom, att aldrig bli tillfredsställd medan kroppen sväller ut mer och mer.

Nu har jag enbart mitt Wordfeud att relatera till när det kommer nära ett missbruk, jag kan inte sluta spela det. Visserligen blir jag fullproppad med ord istället för mat men beteendet är liknande. Jag glömmer mig själv en kort stund när jag sitter och knåpar med orden. En stund av tillfredsställelse istället för att ta itu med allehanda andra saker som att meditera eller städa huset. Eller varför inte läsa en bra bok. Fast böcker kan också ta överhand och bli ett missbruk.

 För att inte tala om städning och meditation.

Jag undrar om alla människor har ett eller annat missbruk?

När jag säger missbruk så tänker nog de flesta på droger av en eller annan sort, eller alkohol. Men missbruk för mig är när något tar överhanden i ens liv och det blir ett måste.

Så jag har mitt Wordfeud och mitt snus. Snuset är ett absolut måste, skulle inte vilja leva utan det. Nu är väl att ha en prilla inne inte direkt ett missbruk, men ett måste är det.

För att återgå till de feta, överviktiga tjockisarna så är det många som ser ned på dem. De blir klassade som andra klassens medborgare. Att vara smal är lika med att man lyckats här i livet. Men då har de inte tänkt på det lilla barnet som sitter där inne i fettlagren och vill ha tröst i form av pizza, pommes frites eller tonvis med godis.

Problemet för dem är att jag kan kasta telefonen, skaffa mig en Duro knapptelefon och glömma allt vad Wordfeud heter. Men vi måste ju äta varje dag, det är som att spela ett Wordfeudord varje dag, varken mer eller mindre. Att bara få unna sig ett ynka ord och sedan gå och glo på telefonen de resterande timmarna.

Allt här i livet handlar ju om att förändras inifrån och ut. Det fungerar inte tvärtom.

Sedan finns ju de där som inte äter alls, då är det, det inre barnet som sitter i en trådsmal kropp och säger att de ska bestraffas och inte äta. Ingen vill se åt mig, jag ska minsann visa dem att jag är missnöjd, jag ska inte äta alls.

Jag har en släng av bägge, har varit i inte äta träsket och gått på barnavdelningen för att få jeans som inte var för stora. Jag har mumsat mest varje dag utan någon hämning. Nu har jag inte blivit så jättestor, men tröst har det varit.

Så tänk på det nästa gång ni dömer en tjockis, eller någon över huvudtaget, oftast så är de små och rädda.

Nu ska jag lätta upp stämningen genom att byta ämne. Väninnan som bor i Turkiet på vintern, är överlycklig. Hon har fått alla svenska kanaler på sin TV, så nu kan hon se ”Bonde söker fru”. Nu är det väl inte enbart för det programmet som hon skaffat alla kanaler, men hon är lite okvinnlig och gillar fotboll också.

Gubben såg på någon fotboll igår, han tjoade så att katterna blev rädda.

Jag så på ”Bonde söker fru”.

Vet inte varför jag satt och såg det. Det är inte speciellt bra heller. Men en trogen tittarskara har det, mig inräknat.

Bilen har fått vinterskor. Nu kan halkan komma, fast jag hoppas den dröjer ett tag till.

Ser att jag kört hela 400 mil på ett år. Det är inte mycket, men så går den en mil om dagen, fyra dagar i veckan och någon enstaka tripp till stan då och då.

Det är älgjakt här uppe nästa vecka, just den veckan då vi ska gå och plocka resterande trattkantareller med kusinen. Gubben har massor av gula och orange skyddsvästar, så vi får väl klä oss färggrant så klarar vi väl oss.

Har aldrig fattat det där med jakt. Var nog Buddist i tidigare liv, därför blev jag vegetarian i det här och har mottot.

Lev och låt leva!