Den gröna ön

Gumman har varit på den gröna ön. Jag och gubben har varit borta i åtta dagar och susat omkring stora delar av Irland.

Vi hade snälla grannar som matat våra katter och vattnat våra blommor.

Läste just vad polisen rekommenderade, vad man bör göra när man är bortrest, se till att någon tömmer brevlådan, vattnar blommorna (ganska självklart) samt klipper gräsmattan. Det sista hade de slarvat med, den var ganska lång när vi kom hem.

Fast vi bad ju faktiskt inte om det, tror ingen skulle åka ner här i skogen och kolla om gräset var nyklippt, vänt igen om det varit det.

Stugan och katterna var i alla fall välbehållna när vi återvände mitt i natten, katterna såg lite ut som frågetecken. Nu är de i alla fall nöjda.

För första gången i vårt liv så har vi åkt runt med en gruppresa i buss, lite pensionärsvarning över det hela, det stämde, ingen var under femtio i den bussen, utom en som verkade vara runt tjugofem och åkte med föräldrarna.

Hade väl inte tänkt att vi skulle ha backpackers med i alla fall, men trodde att några 40-åringar skulle nappa och åkt med.

Sagt och gjort, vi och 47 andra glada fick oss en rejäl bit av Irland, jag måste säga att där är vackert. Går inte att ta in allt det vackra, ett foto gör det inte rättvisa.

Dublin var väl sisådär, som storstäder är, turistgator och andra gator, lite småslitet och hektiskt. Fast Dublin är lika lite Irland som London är England.

Middagar hade vi på hotellen, de vet inte vad salt är, samt att det saltet som stod på borden fick vi vräka på, det smakade inte salt det heller. Fast vi åt lydigt, vi hade ju betalat för det.

Middagarna var oftast inte förrän vid sju på kvällen, det är långt efter våra svenska vanor, att tänka på är också att Irland tid ligger en timme efter oss, så i våra svenska magar var den åtta.

Två timmar satt vi där och åt, det var lång väntan mellan de olika rätterna, plats för småprat med medresenärerna. Eftersom konversationen höll sig på det ytliga planet, så lärde vi inte känna någon riktigt på pulsen.

Vi reste ner mot västkusten, dramatiska klippor vi The cliffs of Moher, gröna dalar med regnskog, berg med får som betade på sluttningarna.

Små söta byar med blommor och korsvirkeshus, pubar och småaffärer med turistgrejor i. Efter några dagar upptäckte vi att allt hade i stort sett samma sortiment.

Tröjor med Ireland på, eller Guinness om man gillade det, muggar och nyckelhållare med treklöver på, det kallas Shamrock och treklövern är något av en symbol där, fadern sonen och den helige ande.

En hel del pubbesök hann vi också med, där spelade de irländsk musik och säga vad man vill om den, den är milsvid från våran folkmusik.

Här gnölar de mest med fiolerna i obegripliga stycken, som någon Pers Anders gjorde på 1800-talet.

Där är det fart på fiolerna, banjon och gitarren. De sjunger och spelar så att man trampar takten och nästan ger sig upp på golvet i en yster dans. Fast som svensk så vore det väldigt skämmigt.

Irländarna verkade väldigt artiga och pratsamma, första dagen var vi vilsna i Dublin, vi hade vanlig karta som man vecklar upp, vi förstår oss inte på det moderna med Google maps. Försökte en kväll, men jag hörde inte vad hon sa i den, fattade inte heller hur vi skulle gå, så vi vecklade upp kartan. En dam stannade och frågade vad vi letade efter. Sånt har jag aldrig varit med om här.

Inte för att vi brukar veckla upp kartor här hemma precis, men öppenheten och hjälpsamheten, den förvånar oss alltid.

Pubarna var ett liv för sig, där dracks det Guinness, det där mörka, lite ovanliga ölet, om man är van vid Norrlands Guld.

Irländarna gillar att dricka, det var fullt på pubarna alla dagar i veckan, där skäms de inte att gå på måndagskvällen och ta några pints.

Hörde att när man lämnar blod i Irland, då får man se till att ha chaufför med sig, de får en pint Guinness efter att ha fullbordat sitt givande, här får man en kopp te eller något.

Irländarna skulle inte ge blod om de inte fick det, så traditionen håller sig vid liv.

Guinness är för övrigt väldigt nyttigt, det innehåller mineraler och vitaminer, många läkare gav det som recept till sina patienter, i alla fall förr.

Så fylld av nyttigheter, åkte vi runt på västkusten, förundrade över alla fina nya hus som stod övergivna och tomma.

Fick förklarat, att innan 2008 så byggdes det mycket på Irland, det var strålande ekonomi och många hus byggdes i spekulationssyfte. Sen kom nedgången, husen togs över av banker och andra myndigheter. Nu står de tomma, fast en del börjar säljas igen.

Vi fick in en sort vana att åka runt, in med våra väskor på ett nytt hotell, upp med toalettsakerna, rafsa åt sig något i resväskan, ner på middag, artig konversation.

 Sedan ner till den byn eller staden vi befann oss på och leta upp en pub, sitta där och lyssna på musik, hem till hotellet igen, sova vid halv elva, bli väckta halv sju.

Klockan sju var det frukost, jag och gubben som inte äter korv och kött, vi lassade i oss stekta ägg, potatis och vita bönor i tomatsås.

Tänk hur det är, här hemma skulle jag aldrig drömma om att äta sådant vid den tiden på morgonen. Men vi stod oss nästan hela dagen på den proteinrika frukosten.

Kaffet var väl si och så med, det är aldrig bra, så fort man lämnat Sveriges gräns.

En del övergick till att dricka Espresso, liknade mer vårt kaffe än det blask som serverades.

Så vi är mätta på irländsk musik, Guinness och söta byar, för denna gång.

Vi har besökt den 4e vackraste trädgården i världen. Kommer inte ihåg namnet men den låg utanför Dublin.

När de pratade om trädgård, så såg jag rabatter och blommor framför mig, men den bestod mest av stora träd. Park skulle jag väl kalla den, men de hade en japansk trädgård mitt i det hela. Den gick inte av för hackor den heller, så råkade det vara massa japaner i den samtidigt, så jag låtsades att jag förflyttat mig dit.

På tal om japaner så var ett hotell fullt av dem, gubben sa att det kanske var kineser, men jag vet inte om de invaderar med busslaster nu för tiden.

De var i alla fall oerhört artiga när man stötte in i dem i frukostkön, så de måste nog varit japaner, de är artiga har jag hört.

Irland var rent och fint, inga överfulla papperspellar eller smutsiga toaletter.

De gillar sin potatis irländarna, varje dag fick de som åt kött och fisk potatismos till sina rätter.

Gubben och jag kroknade på den dåliga hotellmaten och gav oss iväg till en pub för att äta. Han beställde in vegetarisk lasagne och fick den, samt en skål med pommes frites bredvid. Har aldrig stött på den varianten tidigare.

Vi såg heller inte till annat än två tiggare, de satt i Dublin och var irländare.

Sen kan vi meddela att de irländska asfaltsläggarna gör ett bra jobb, trots allt gnäll vi hört om dem, vägarna var jättefint asfalterade och jämna. Inte sönderkörda och gropiga som här, men så har de väl ingen tjäle där som ställer till det, inte dubbdäck heller vad jag kan förstå.

Ibland var vägarna så smala att vår buss inte kunde möta en annan buss, det blev en hel del krånglande när vi skulle backa och det var köer bakom. Men med gott humör och många glada leenden, så ordade de till det.

Dagis är dyrt på Irland, antar att det är bara vi i Norden som har så billig dagis.

Det kostar 10.000 kr per månad att ha sitt barn där, har man två, får man rabatt och behöver bara betala 7.000 för det andra.

Förstår då inte hur en familj med låg inkomst kan ha några barn på något dagis, mamman får väl vara hemma.

Så vi har det ganska bra här i landet lagom, men vi slår inte alla nyanser av grönt.  

Sommarens jordgubbe samt nätdejting

Gumman äter en jordgubbe. Eller rättare sagt en halv, gubben fick slumpen.

Är många år sedan jag åt glass och kamraterna frågade, om de fick slumpen, var jag på det humöret fick de en ganska stor slump, annars bara de få slicken som var kvar innan pinnen var bar.

Det var alltid jag, som hade råd att köpa glass för det mesta, jag var ett bortskämt enbarn som gnällde lite, sedan fick jag pengar att handla för.

Att jag gav gubben slumpen, det beror på, att vi har bara fått en röd gubbe.

Den hängde där, så röd och fin när vi kom in på gårdsplanen med bilen, det gäller att passa på tillfället, förra året hade vi gubbarna i pallkrage, fick inte en enda.

Fåglarna däremot, de fick. Sedan kom vi på att vi kanske skulle ha nät över, köpte ett sådant, men då var säsongen över.

Så i år tänkte vi ett steg längre, köpte en jordgubbsampel, lite svårare för fåglarna att komma åt gubbarna, så tänkte vi och nu har vi fått en i alla fall.

Sommaren ångar på, ångar är väl att ta i, i alla fall när det gäller värmen. Skiner solen så letar sig kalla vindar in från havet, alltid är det något.

Vallörten blommar och humlorna surrar, kaprifolen har blommat ut, likaså syrenen.

På sommaren har folk allt möjligt för sig, att gå på loppis är väl ett av nöjena. Det gillar gubben, han avverkade tre stycken förra helgen. Kom hem med en stor låda med diverse grunkor. Tre stora utelampor och en borrmaskin.

Utelamporna konstaterade jag ganska snabbt, att de skulle bli för stora, så de får ligga kvar i lådan.

I går så hittade gubben ett handtag för 20 kr. Han satte upp det ovanför trappen där vi går upp på loftet, vi blir ju inte yngre och vigare precis, så nu kan vi ta tag i det och häva oss upp sista biten.

Har en väninna som ägnar sommaren åt dejting, hon är med i någon sådant på nätet, det fullkomligt dräller in förfrågningar, män i alla åldrar och storlekar. Det är bara för henne att shoppa med ögonen, välja ut någon som ser trevlig ut och har någorlunda passande intressen, sedan träffas de.

Samt att de bor inom rimligt avstånd förstås.

Men nu har hon hittat en gubbe på Åland, hon säger att han är en sjöbjörn. Vad nu en sådan är?  Jag ser den klassiska tavlan av skeppargubben framför mig, han med sylvesterhatt, pipa och grått skägg. Ungefär så föreställer jag mig honom.

I alla fall så tänker hon åka till Åland i helgen och träffa honom, är han inte drömmannen, så har hon i alla fall fått en båttur. Det är endast en två timmar båtfärd, om hon åker över Norrtälje, men sen tar det ju två timmar från Stockholm också med buss.

Det är inte lätt att gå på dejting verkar det som, det ska ju klaffa någorlunda, antar att det blir svårare med åren. En del lyckas väldigt bra, flera lyckade giftermål har blivit resultatet av nätdejting.

Förr var det ju kontaktannonser som gällde, innan vi klev in i cyberrymden. Då var det inte bilder med, då fick de köpa grisen i säcken.

En annan väninna hade bestämt träff med en man vid tunnelbanan, hon såg honom innan han såg henne. Hon visste ju inte hur han såg ut, men hon antog att det var han som stod och tittade kring.

Det tog henne bråkdelen av en sekund, han såg inte ut som hennes typ, hon hastade förbi, han kanske står där ännu och väntar.

Utseendet är det första vi ser, då och där bildar vi oss en uppfattning om människan vi har framför oss.

Om vi bara såg själar i alla, då skulle hela mänskligheten vara gulle dig.

Väninna nummer ett, fick erfara det för ett tag sedan. Hon hade skrivit till en man från dejtingsidan i flera månader, de hade liknade värderingar på livet, allt verkade jättebra.

Hon talade med honom i telefonen, han hade även bra röst, det tycker hon är viktigt, finns ju folk med pipiga gnälliga röster. Fast de kanske, bor mest neråt gnällbältet.

I alla fall så gjorde de upp om att träffas, de skulle ses utanför en restaurang. Hon som är 1.70 lång hade också tagit reda på att han var några centimeter längre än henne. Hon tillhör inte den sortens kvinnor, som vill titta ned på sin man.

Det knackade på hennes rygg, hon vänder sig om och tittar ned, där står en man som är alldeles böjd i sin rygg.

Allt detta är väldigt sorgligt, han hade inte berättat under de månader de skrivit att han var funktionshindrad. Han hade skadat höften svårt för ett antal år sedan och resultatet av detta hade blivit att han inte kunde gå upprätt, samt att han kunde enbart gå med möda. De kort hon sett på honom berättade inte något.

Hon satte sig och åt med honom, medan hon försökte se själen i mannen, istället för hans handikapp.

 När hon försöker med detta, då ser hon enbart ett par buskiga ögonbryn som hänger ned över ögonen, en sak hon inte kan med, män med ovårdade ögonbryn.

 

Kan väl säga att hon inte lyckades övertyga sig själv.

Hon kände sig ledsen, han var nog ledsen han med, han var ju ute efter en livspartner.

Antar att han letat så länge, antar att han råkat ut för detta förr.

Så det är inte bara en dans på rosor med nätdejting.

Jag får hoppas att sjöbjörnen på Åland är det hon letat efter, samt att hon är den han letat efter också. Det är ju mycket som ska stämma innan två kan dansa tango på Åland.