Klockan

Gumman är noga med tiden. Jag är noga med tider, går och lägger mig runt tio, går upp runt sex. Rådjuren ska ha mat runt sju, då flockas de för frukost.

I morse kom de till och med springande, när de såg mig i röda jackan med mathinken, fast de stannar på håll, öronen och blicken på helspänn.

Där kommer den där tvåbenta med mat till oss, hon är inte en farlig tvåbent, bara lite läskig.

Bensinskatten höjs, de talar om att vi måste värna om miljön. Tror inte att folk tänker köra mindre, det blir vi som bor i glesbygd och måste ha bilen, vi blir förlorarna i slutänden.

Långtradarna som kommer med mat till våra affärer, åkarna höjer priset, handlaren höjer matpriset, det är vi som får betala dubbelt. Men fina skatteintäkter till staten blir det, sen talar de om att priset på bensin gått ned. Antar att de inte tänker sänka skatten, när oljebolagen beslutar sig för att höja igen. Som tur är så drar min lilla bil inte mycket.

Rot och rutavdrag nallas det också på. Nu tycker väl jag att hantverkarna fläskade i med ganska höga timarvoden när rot infördes, de kommer nog inte att sänkas, svartjobben kommer att frodas istället.

Ja, ja, det är som det är. Statens maskineri kostar pengar.

Gubben är tillbaka från ett par dagar på sjukhus, han fick en hjärtoperation för ett par hundringar. Där känns det som om vi har det ganska bra.Fast vi är inte bäst, här kostar det en summa varje dag, i England och Australien är det gratis.

Nu förhoppningsvis så ska hans hjärta slå i takt igen, fast lite tagen verkar han vara, hjärtat är alltid hjärtat.

Han får inte lyfta någonting som är lite tungt på flera veckor, inte ens en full matkasse.

Kände igår att säckarna med pellets är ganska tunga, det brukar vara gubbjobb att fylla förrådet, nu är det mitt, ett tag framöver i alla fall.

Det finns dåliga bilar, de bakhjulsdrivna. Gubben kom hem i taxi, vi hade is på gårdsplanen och några meter upp i början av vår backe. Taxin stod och snurrade och kom inte ur fläcken.

Jag trodde inte mina ögon, våra bilar seglar över isfläcken som ingenting. En av passagerarna fick slänga sig ur (det var en sjuktransport och hade flera sjuklingar i bilen) och grusa isfläcken. Som tur är så har vi hinkvis av den varan här, gubben fick ju inte lyfta, så han och jag såg på hur bilen spann och spann. Kom inte ur fläcken.

Den var bakhjulsdriven! Hur i hela friden, kan man ha en sådan bil? Det behövs ju inte mycket till motstånd, speciellt här ute på landet. En liten backe, knappt en upphöjning räcker för att bli stående. Vi som ju har vinterväglag sex månader om året ibland, helt värdelöst. Hade vi sådana bilar här nere i backen, då skulle vi vara rätt så orörliga under vinterhalvåret.  

Solen skiner och talgoxen sjunger, våren är på gång, fast igår snöade det, nästan två decimeter, antar att den inte ligger kvar särskilt länge.

Tranor har siktats några mil härifrån, trodde att de stannade vid Hornborgasjön för att dansa i slutet av mars. De som flyger hit före dansen, de är väl inte så värst dansanta. 

Klockorna ska ställas fram en timme nu i helgen, det brukar bli helt fel för mig. Min kropp är inställd på normaltiden, gå upp sex och sova vid tio. Vet inte varför vi håller på så här, att kvällarna ska bli ljusare säger de. Men jag förstår inte heller nyttan, ställer bara till i huvudet när jag försöker tänka efter. Vid tio i min kropp, då är klockan helt plötsligt elva på kvällen. Det betyder att jag måste gå och lägga mig vid nio och gå upp vid fem.

Ett par veckor brukar det vara riktigt besvärligt, sen får jag den rytmen i kroppen, när den riktigt gått in, då ska vi skruva tillbaka igen.

Tog många år innan jag visste vad som var vad, sedan något snille talade om för oss, att vi ställer ut utemöblerna på sommaren, tar in dem på vintern, då hänger de flesta med.

Idag blev jag medveten om hur olika vi är, i olika generationer, följer för övrigt den ganska underhållande serien ”Under samma tak” i SVT, på tal om generationsklyftor, den är värd en titt.

Skickade sms till dottern för att påminna henne om att vi skruvar fram klockorna en timme, natten som kommer.

I min och gubbens värld, betyder det att vi tar ned väggklockor och bokstavligen skruvar fram en timme. Lika gör vi med våra väckarklockor. 

Blev varse när dottern svarade, att telefonen och datorn ställer om sig själva!

Tänker efter och inser att hon inte har någon annat tidur i sitt hem. Inga väggklockor eller något annat, som talar om vilken tid på dygnet det är. Det är vi gamlingar som tar ner och skruvar, ungdomarna kollar på sin telefon.

Vill för övrigt inte ha med den rackaren i sovrummet, tycker jag utsätter mig för tillräcklig strålning dagarna i ända, behöver inte ha det där också.

Sovrummet ska inte innehålla några elektriska saker, mer än lampor. Har en väckarklocka som går på batteri, ett par lampor, det är allt.

 Sovrummet ska enligt mig, vara en oas att gå in i, när man tar av sig kläderna så lägger man dagen åt sidan. Inget plingande och plongande där.

Tror att Feng Shui säger samma sak. Sen är det för övrigt viktigt att sängen står, så att man ser dörren ordentligt, utan att vrida på huvudet, fast det tror jag de flesta har.

Sen kan alla sova gott.

Kanel och katter

Gumman laddar. Jag laddar alla apparater, hela tiden dygnet runt, känns det som.

Livet har blivit ett enda laddande, är det inte min mobil så är det plattan, de byter av varandra. Antar att annat folk, de laddar på nätterna, men så läste jag att man inte skulle ladda mobilen helt och fullt, då varar batteriet längre. Jag har alltid trott, att det var just det man skulle göra.

Plattan som jag släpar runt på som en sorts elektronisk nalle, den slukar batteri, tycker att den börjar slöa till sig efter ett års användande.

Mobilen som är ny, den håller väl några dagar.

Sen blir jag trött på allt strunt som skrivs på Facebook av folk som tror sig veta allt, varningar för det ena eller det andra av alla de slag.

Nu är det kanel som står i ropet, en kvinna skriver att det är farligt att äta kanel, det ger leverskador. Hon tar upp att det finns äkta och falsk kanel, den äkta är Ceylonkanel och den sk.oäkta kassiakanelen som vi är vana vid, den är farlig.

Hon kallar sig hälsocoach men har inte läst på ordentligt.

För det första så finns det ingen äkta och falsk kanel. De är helt enkelt olika sorter, men likväl kanel. Ceylonkanelen används inte av oss, den smakar helt annorlunda mot det vi är vana vid. 

Kassiakanelen innehåller mer av ett ämne som heter kumarin, det kan vara farligt när det kommer till storkonsumtion. Nu vräker vi väl inte i oss väldiga mängder av den varan. En del har på fil, andra på gröt, en del har en nypa i maten, andra gillar kanelbullar och skorpor.

Vi vanliga, kan äta mängder, men det finns folk som har en speciell genvariant som kan få skador av stort intag. En kvinna som bantade åt en halv deciliter kanel om dagen och hon mådde inte bra efter ett tag. Om det nu var av kanelen eller något annat det förtäljer inte historien. Sen skriver den här hälsocoachen, att vi inte ska ge våra barn kanel, de kan få allvarliga leverskador. Ett barn på 20 kilo kan äta en halv tesked om dagen utan att få några men.

Så jag är trött på inlägg som delas av alla och som vi ska förfasas över. Vi kan lugnt fortsätta att äta kanel och det gör ingenting alls.

Mycket konspiration med lite fakta.

Så nu vet ni det!

Vår snö ligger kvar, i alla fall på vår tomt, den gränsar mot skogen.

Jag börjar undra om det någonsin kommer att bli aktuellt att kratta bort fjolårslöv och rådjurens ratade havrekross, från gräsmattan. Vår lilla pallkrage med jordgubbar ligger under ett tjockt snö och istäcke. Nätterna är kalla, dagarna lite varmare men inte tillräckligt.

Vi är bara i mars ännu, kommer ihåg att vi hade snö här ända in i slutet av maj en gång. Visserligen bara en liten hög under en gran, men det var snö.

Katterna dödar möss i parti och minut, trampade i en liten blodig hög precis vid kylskåpet i morse. När jag skulle gå ut för att kolla på morgonen, då var jag snabb att undvika en annan liten hög, den på dörrmattan ute.

Gubben satt här en kväll när jag var borta och förlustade mig i storstan, då fick han se en liten mus som trippade förbi teven och bort under hörnskåpet i vardagsrummet.

Naturligtvis var det inte en endaste katt inne vid tillfället.

Nästa morgon var det en liten hög på köksgolvet igen, musen hade gått hädan.

Det är nästan ett måste att ha katter här på landet, de gör sitt jobb de är födda till att göra, döda möss i parti och minut.

En granne, han ringer efter Anticimex, de kommer och stoppar in gift lite här och var, efter någon vecka luktar det död mus i hans hus, man måste nästan ha gasmask när man tågar in. Det är konstigt hur en liten mus kan lukta så illa.

Fast han har i skrivandets stund fyra katter inne, en har kommit från grannen och bosatt sig där. Katter väljer sina hem.

En till dog i vår by häromdagen, räknar efter och det har dött åtta stycken de senaste sju åren. Nu pratar jag inte möss utan människor.

De flesta har varit under den ålder man förväntas att gå hädan. Kanske inte så ovanligt men jag frågade grannen igår om det inte dött någon den här veckan, det hade det.

Då talar jag om en by med kanske fyrtio hushåll, som ett ordinärt höghus i stan.

Vi väntar på utgången av vårt snabba fiber, jag har svårt att tro att vi ska få det, till nästan ingen kostnad alls säger de. Alla ska hjälpa alla, att vara uppkopplad har blivit en rättighet snarare än ett tidsfördriv. Tänker på ljudet av det uppkopplade modemet som sprakade och visslade, det tog en halvtimme att få upp ett recept på skärmen.

Om det blir en sanning, det återstår att se. Men den goda viljan finns i alla fall.

Rådjuren äter fortfarande med god aptit, hörde att de börjat beta fjolårsgräs där det är barmark, bukfylla utan näringsinnehåll.

Kom till oss i stugan och ät pellets istället!

Vårt mathak bjuder på finaste viltpellets med vitaminer och fina oljor. Alldeles gratis om du kan bevisa att du är ett rådjur, leg medtages.

Storstadssvägom

Gumman sitter här igen. Efter en utsvävning till storstaden Stockholm, är jag tillbaka i min stol, på min kammare. Kammare vet nog inte dagens ungdomar vad det är, fast vi säger väl fortfarande barnkammare.

Nåväl, det här är mitt krypin, där har jag har utsikt över rådjurens väl och ve.

De kommer fortfarande, snön ligger kvar och det har ännu inte börjat spira i backarna. Antagligen kan de beta lite fjolårsgräs, men vi ger dem pellets.

De är lite kräsna våra rådjur, de ratar den krossade havren och trycker på gillaknapp, när de äter de dyrare pellets. Vi har nu gått över till enbart pellets, ser all havre som ligger på snön, antagligen blir det svårt att kratta bort.

De är inte så hemskt rädda som de var i början av vintern, då flydde de i galopp när vi kom ut på gårdsplanen. Nu lunkar de till lagom läskigt avstånd, står där och tittar en femtio meter bort, när jag jollrar och häller pellets. När jag går in, då kommer de lunkade igen, de har insett att vi inte äter rådjurssadel i det här huset.

Djur ska det pratas annorlunda med, ett språk för varje djur, men rösten ska vara ljus och lite fånig. Därför har män det lite svårare att jollra.

Stockholm var sig likt, såg ungefär ut som förra året.

Men det som fortfarande slår mig, när jag tittar på folk med mina landsortsögon, vart är alla äldre?

Jag var i Hammarby Sjöstad, ett nytt område, så där kan jag förstå att det bor tjugofem till fyrtioåringar med barn. Men vi åkte en liten båt över till Söder, där fanns det också bara den åldersgruppen. Har sagt det förut och säger det nu också, vart är alla gamlingar?

Vi som är över femtio!

Antagligen finns de, sitter väl inne och ugglar i lägenheterna, såg några på tunnelbanan, men på Söder en söndag, där var de inte.

Har aldrig sett så många småbarn på gatorna, som jag gjorde de där dagarna, verkar som varenda produktiv stockholmare skaffat sig en eller två.

Vi gick på det gamla fina Söder, jag tittade desperat efter någon äldre medborgare, då pekade väninnan på två som satt på en bänk. Hurra, de var säkert över sjuttio, de satt där på en parkbänk i solen. Tänkte nästan stanna och ta ett kort, de är ju en sällsynt utdöende ras.

Annars var det trafik och folk, tvärbanor och tunnelbanor. Sig likt med andra ord.

Fick spela bowling igen efter nästan femtio år, på samma ställe dessutom.

Nu har Enskedehallen förändrats den också, vi brukade gå dit på rasterna och köpa dammsugare och en läsk i cafeterian. Nu har de en hel bar och säkert mat också.

Tog en himla tid att leta klot som passade fingrarna, fick tag i någorlunda bra. Sen rasslade det in folk, till alla femton banor. Alla med ett glas vin eller en öl i handen, insåg att det var lördagseftermiddagsnöje att gå ner till hallen, svinga en bägare och slå lite klot.

Jag var i alla fall värdelös på bowling, tyckte att jag var en naturbegåvning för femtio år sedan. Den begåvningen har nu dött ut och ersatts av en gumma som för det mesta hamnade i rännan, även om jag tyckte jag hade tungan rätt i mun.

Men lite kul var det.

Våren hade naturligtvis kommit längre där nere, såg årets första ungdom i shorts och sandaler. Han var ganska ensam än så länge, det är ju trots allt bara mars.

Sen var det alla tiggare som översvämmat staden, vi tycker de är många här uppe, men där var de överallt i varje tänkbar vrå.

Nog pratat om storstaden, nu är jag tillbaka till vardagen och den känns bra. Det enda som hänt här är att en sommarstugeägare, har fällt en massa träd på en annans mark. De ville väl ha sjöutsikt.

Markägaren sa att de kommer ju från Gävle, antar att han i sitt huvud tycker att Gävlebor inte är riktigt kloka. Tur att de inte var nollåttor, då hade jag fått skämmas. Jag som är nollåtta i exil.

Pelargonerna spirar i fönstret. Snart är det vår och jag väntar på tranornas första trumpetande. Här är det ju sig likt så det hittar nog hit i år också, vårat tranpar här i Lönnånger.