Sommaren raskar förbi

Gumman hinner inte med sommaren. Det är inte klokt hur fort det går, när jag körde hem från byn igår så kom jag ihåg att jag missat alla liljekonvaljer. Inte en enda har jag sniffat på och dragit in den ljuva doften. Jag har slarvat med syrenerna också. Har endast luktat på några få, sedan måste jag ut idag och dra in lite kaprifoler i näsan, de blommar ut om några dagar och jag har missat dem.

Det beror väl på att vi inte är ute på kvällarna här i stugan. Det i sin tur beror på att det är så mycket mygg och knott att, det är lugnare att sitta inne och tillbringa sommarkvällarna. Så då missar jag sommarkvällarna också.

Det går fort, de där sommarkvällarna. Vips så är allt över och nattfrosten gör sitt intåg igen. Jag tror sommaren för med sig mycket ångest över vårt avlånga land.

Som jag berättade förra sommaren så står marknader och spelstämmor inför dörren. De ska avverkas i en rasande takt under de fyra helger som kommer. Sedan är sommaren över i vår del av landet.

Gubben sitter och ser TV med en håv bredvid sig. Det ser ut som om han ska ut och fiska vilken minut som helst eller fånga en sommarfjäril.

Vi har fått en fluga i stugan. En enda stackare som förirrat sig in när vi öppnat dörren. Den kan förstöra allt, vi försöker hålla stugan hermetiskt tillsluten för flygande insekter av alla de slag. En enda mygga kan hålla vem som helst vaken en hel natt.

Han har tappat greppet om håven, den vill inte in i den. Annat var det på hästarnas tid då vi hade 15-20 flugor som surrade kring inne. Då var han en virtuos på att fånga ibland två med samma svep.

Vi tycker som bekant inte om att smälla ihjäl flugor, lite löjligt tycker de flesta andra människor. Men buddisterna nickar instämmande, det kan ju vara gamla mormor som återfötts som en fluga och vem vill ha ihjäl henne?

Nu tror vi väl inte på mormorteorin här, att ha ihjäl levande varelser ska man vara restriktiv med. I alla fall sådana som rör sig, tomater är också levande, fast då skulle det vara att gå lite till överdrift.

Vem annat än människans ego har satt oss över allt annat levande, för att vi pratar, kör bil och kan läsa gör oss inte överlägsna på något sätt. Djuren vet så mycket annat som vi inte har en aning om, naturen vet så mycket mer än vi har en aning om.

Egentligen är vi riktiga dumhuvuden vi människor, vi har tappat våra förmågor genom årtusenden. Istället har vi fått förmågor som att läsa, tala med munnen, knappa på en dator, flyga i metallbehållare till Mallorca och mycket annat, men vi har tappat våra instinkter.

Så finns det riktigt kloka människor också, så kloka att man bara vill gå fram och pussa på dem och ge en riktigt stor kram.

Martin Luther King var en klokgubbe, hans uttalanden står sig än idag, för de har inte blivit verklighet i det stora hela.

Det finns en uppsjö av kloka människor, att jag kallar de kloka är att de är kloka på ett sätt som gagnar andra. Gör de affärer av sin klokhet och låter girigheten stå överst, så tycker inte jag att man kan kalla de kloka. Ni förstår säkert.

Hur ska vi kunna stoppa krig och elände, när vi inte är kloka nog att hålla sams med grannen. Byfejder finns och har funnits sedan Hedenhös, alla tycker att just de har rätt och viker inte en tum från sin trosuppfattning. Här i byn har de inget annat för sig än att bråka om en väg. Är inte tillräckligt insatt för att vidareutveckla det, men tydligen är det två läger om en väg som ska dras utmed havet.

I vår filosofiska grupp nämns det med jämna mellanrum att vi inte är separerade från varandra som vi tror. Nu tycker jag att jag inte har så mycket gemensamt med grannen, men så är det tydligen. Jag är han och han är jag. Fast jag skulle inte agera som han, för ibland är han ett riktigt dumhuvud.

Att vi är ett, vi alla människor, är en svindlande tanke, vi är sammanlänkade i en enda stor kedja, ibland rasslar det ordentligt i den.

Så det tål att höras, för ännu har det inte gått in i mitt huvud i alla fall, fast det är inte något som ska gå in i någons huvud. Det ska kännas i hjärtat, då är det på riktigt.

Det finns en dokumentär gjord av en filmregissör i USA, han var med om en cykelolycka och efter det började han forska i det mänskliga sinnet. Den är utan text och för er som vill fördjupa sig i ämnet att vi är sammankopplade här är den.

 http://www.youtube.com/watch?v=qpVEH-Bpdes&feature=related

Har försökt att hitta den med svensk text. Har inte lyckats. Så för er som är svängda i engelska, varsågoda.

Allting lever under denna årstid. Gräset växer så det knakar, allting är så grönt och friskt.

Sedan jag börjat med mitt gåband så är det lätt som en plätt att klippa gräset. Inget mer stånkande över att gräsmattan är stor och besvärlig. Tänk att ett gåband kan göra allting mycket lättare.

Fast om jag trodde bokstavligen på att vi alla är ett, då kunde jag gå på gåband för hela mänskligheten. Alla skulle bli piggare och gladare, få bättre kondition också, fast de inte gick en meter.

Igår tittade jag på ett program om anorexia medan jag gick. Jag sätter alltid på ett passande program som är sisådär 45 minuter, när det börjar nalkas slutet av det, då vet jag att jag gått tillräckligt.

Skulle själv vilja ha en släng av anorexia, bara lite, fast lite anorexia finns inte. Har nog varit inne på tassemarkerna av den sjukdomen i min ungdom jag också.

Tyckte att jag var snygg när jag vägde 45 kilo och var smal som en sticka. Tänkte på allt jag åt och hade en skräck för att bli tjock.

Nu har den sjukdomen lämnat mig för länge sedan, hade jag vetat då att jag skulle väga så mycket som jag gör idag. Då hade jag gråtit floder.

Nu bryr jag mig inte så mycket. Fast som sagt, lite anorexiatänk skulle vara bra.

Min lediga vecka har varit hektisk. Kollegan och jag tar semester varannan vecka, det tycker vi är bra. Föreningen kan inte lämnas helt och hållet. Alltid är det folk som råkar i blåsväder på sin arbetsplats.

Lediga veckan har bestått i en tur till Sundsvall och en tur till Sandviken.

Sandviken var i yrkets vägnar, så den blev inte helt och hållet ledig.

På hemvägen stannade kollegan och jag för lunch. Det blev inte något McDonalds eller sunkig pizzeria denna gång. Vi slog på stort och gick på Högbo Hotell vid Högbo Qvarn.

En stor lunchbuffé välkomnade oss. Vita borddukar och personal som visade oss bordet och ställde fram tillbringare med porlande citronvatten. Lite bortkomna från vår vanliga lunchmiljö, plockade kollegan och jag mumsbitar av buffén. Jag hittade vegetarisk tortellini, perfekt för en icke köttätare som jag. Var bra tills jag upptäckte att de hade svamp i den. Jag klarar inte av svampsmak, har försökt hela mitt liv, det smakar urk. Någon sa en gång att svamp är jordens pormaskar, jag är benägen att hålla med.

Matsalen var full av amerikaner som pladdrade på, antagligen var det Sandvik som dragit dem dit till Gästrikeskogarna. Hittar ingen annan förklaring eftersom de inte verkade vara turister. En och annan japan såg jag också.

Tvåhundra kronor styck kostade kalaset. Jag tror jag åt för ca trettio kronor allt som allt. Så de tjänade en slant på mig.

Men miljön kostar, den var fin. Nästa gång vi är ute och äter tror jag en sunkig pizzeria duger lika gott. Mat är till för att ha i magen, inte att titta på.

Annars var utemiljön något att titta på, det var vidsträckte gräsmattor och rödmålade hus så långt ögat nådde. Värd ett besök för er som råkar vara i trakterna. Fast Gästrikland kanske inte är turiststället nummer ett, så finns det guldkorn även där. Varje landskap i vårt land är säkert värd ett besök. Alla har de sevärdheter.

Försöker räkna ut att det skulle ta 25 år om man åkte till ett landskap varje sommar och tittade kring. Inser att jag börjat alldeles för sent, kommer inte att hinna under denna livstid. Kanske om man gjorde två åt gången.

Nu är det en bråkig katt som vill ut, Gizmo har sovit bort förmiddagen när det regnat. Full av överskottsenergi klättrar han uppför kontorsstolens baksida och gör repor i tyget. Regnet har gett med sig och väderleksrapporten talar om sol till eftermiddagen.

Hurra för svensk sommar! Bara man kunde hinna med den någon gång.

En spöklik natt

Gumman sover. Ja inte just nu, lite svårt att skriva sovande. Men annars är det inget fel på sömnen just nu. Kan klara av en så där nio, tio timmar under mitt flufftäcke.

Annat var det den natten jag skulle sova helt ensam på ett stort gods. Då blev det inte mycket bevänt med sömnen.

Gumman sover. Ja inte just nu, lite svårt att skriva sovande. Men annars är det inget fel på sömnen just nu. Kan klara av en så där nio, tio timmar under mitt flufftäcke.

Annat var det den natten jag skulle sova helt ensam på ett stort gods. Då blev det inte mycket bevänt med sömnen.

För er som har svårt att se bilder så lägger jag ut en länk till godset. Tänk er själva att sova ensam i den här stora byggnaden.

http://www.upplandia.se/Herrgard_Rungarn.htm

Bekanta till mina föräldrar råkade äga ett stort gods eller Gustav Vasas gamla jaktslott som de vuxna alltid sa. Det blev en del av min barndoms somrar och även vinterlov.

Tant Lisbet och farbror Gunnar bodde där helt ensamma, två hundar och en katt samt en undulat var de enda sällskapet i det enorma huset.

Det första man kom in i var en stor hall med en trappa på vänster sida, bakom stod det ett par rustningar och jag undrade alltid om de skulle börja röra på sig när jag passerade. Om någon klivit in i rustningens tomma skal och skulle höja armen och slå mig i huvudet.

På höger sida låg köket, det var jättestort och lite ödsligt. Det enda som livade upp det var Putte, undulaten som satt i sin bur och snattrade. Tant Lisbeth hade fått Putte av oss, han hade ett bättre liv där sedan jag tröttnat på honom, som barn ofta gör. De två hundarna livade också upp tillvaron. Det var Fly bordercollien, lite nervös som fårhundar oftast blir. Sedan den lilla korven Västgötaspetsen. När jag väl blev stor skulle jag ha en sådan, det bestämde jag då.

Kommer ihåg att det låg salar på rad bakom köket, alla med obekväma rokokomöbler och gamla tavlor med porträtt av folk som såg ut som bara de kunde på 1700 –talet.

Glosögda och rundkindade, har ofta undrat om alla såg lika ut på den tiden. Porträtten tycks vara stöpta ur en form.

Flygeln som stod i en av salarna brukade jag klinka på, lyckades spela några enkla stycken och lärde mig tyda noter. Kanske skulle jag ha blivit konsertpianist, tyckte mig ha ovanligt lätt för att klinka fram ”Gubbe Noak”.

Nu blev det inte så, pianospelandet lades ned när jag kom hem, i brist på piano kanske.

Bakom alla salarna hade de ett riktigt vardagsrum, bekväma soffor och en TV.

Där brukade vi tränga in oss på vintern när de övriga rummen stod kalla, kan tänka mig att de hade säkert inte hade så stor lust att värma upp hela stora godset.

Så där skuttade jag kring när jag var i sju, åtta årsåldern och tyckte att livet var toppen. Det enda som inte var toppen var ”Vita damen” och fänglesehålorna.

Varje stort gammalt hus skulle ha fänglesehålor och så hade även det här.

Jag var aldrig ned för trappan till källaren, vågade inte riktigt konfronteras med de eländiga fängelshålorna. Men ”Vita damen” hon var överallt.

De vuxna var riktigt pedagogiska på den tiden, de tyckte att berätta för ett barn att det fanns spöken i huset var väl ingenting.

Fast när jag tänker efter så var det nog min kusin som också var där ibland som gillade att skrämma sin yngre släkting.

Ute var allting så stort, ägorna sträckte sig långt bort och vid kräftfiskartider var det sjön som gällde. Massor av kor fanns det också, men det var någon mystiskt man som hette arrendatorn som hade hand om dem. Jag såg honom aldrig men kossorna levde så jag antar att han skötte sitt jobb.

Två hästar hade de också, de fanns i ett stall bakom flyglarna. Två ståtligt hus prydde uppfarten, kom inte ihåg om någon bodde där, minnet sviker lite när över femtio år har gått.

Hästarna kommer jag däremot ihåg, det var en mörk ardenner och en ljus, tror att den ljusa var ett sto. Hon användes till att köra hö med.

Var med pappa och farbror Ragnar som var sommargäst och släkting till Gunnar.

Vi hässjade hö en hel dag och jag drack litervis med saft, sommaren var varm som oftast barndomssomrar var.

Tror att pappa och farbror Ragnar drack något annat i sina glas, för det var i full galopp hem. Jag klamrade mig fast på vagnen och det skumpade och vaggade. Farbror Ragnar och pappa skrattade högt över den vådliga färden.

Jag har inte berättat för er om övervåningen. Där fanns det långa korridorer med dörrar. Bakom varje dörr så fanns någons rum. Det var farbror Gunnar och tant Lisbets rum. Ragnars rum och alla de utflugna barnens rum, vi fick alltid rummet längst ned till vänster, mamma, pappa och jag.

På kvällarna satt alltid de vuxna inpå någons rum och spelade kort och drack grogg ur stora tunna glas. Eller så var de i biljardrummet och spelade.

Farbror Gunnar sa alltid att när ena hästen dog så skulle den stoppas upp och ställas i biljardrummet. Jag tyckte inte om det, lät otäckt i mina öron. De vuxna skrattade högt åt mitt ogillande.

I ett av rummen där uppe fanns det en TV, där brukade jag sitta och titta på ”Perry Mason” se när Raymond Burr stod i rättssalen och pläderade.

För er som inte var med på den tiden så var serien ungefär såhär, först var det ett mord, sedan var det någon som åkte dit för det och sedan var det Perry som var försvarsadvokat. Idag fattar jag inte hur jag som litet barn kunde tycka att om att se någon stå i framför skranket och prata. Men som gubben säger, vi var visserligen små men TV var alltid TV, det rörde på sig där i rutan.

I vårat rum stod det en grävling, han hade efter döden blivit askkoppshållare. Vilket öde för en grävling. Han stod där i hörnet, upprätt på bakbenen med ett askfat mellan tassarna. På den tiden rökte alla överallt så han behövdes.

Jag brukade lägga mig tidigt, trött efter dagens alla händelser. Lyssnade genom den inte helt stängda dörren (mamma fick inte stänga den helt när hon sett till att jag kommit i säng), på skratten och pratet från dem därute i korridoren, för det mesta från farbror Ragnars rum mitt emot. Plonkandet av biljardkloten hördes lite dovt längre ned i korridoren.

Så var det plötsligt midsommar, jag kommer ihåg att jag var enda barnet. Det brukade inte vara så mycket barn där, min kusin som var ett par år äldre hon kom med några gånger. Hon var väl nio, tio år och ledde fram ardennern till stolparna som stod vid allén, dem klättrade hon upp på och så på den höga hästen. Utan sadel och med bara ett träns red hon omkring på ägorna, helt orädd som hon alltid har varit.

Men hon var inte med just denna midsommar. Det började bli sent och mamma sa att jag måste gå och lägga mig. De vuxna festade i natten och vuxenfester är inget för barn. Ett stort långbord stod på gräsmattan, där satt de alla och åt och pratade i den ljusa sommarnatten.

Jag vägrade, sa att jag inte ville vara ensam på godset. Mamma sa att det var bara nonsens, jag skulle gå och lägga mig och de fanns ju bara några meter därifrån utanför.

Just den kvällen var också hundarna ute, de var med kring bordet. Tror även katten var på jakt. Mamma följde med mig upp för trappan och genom den stora ödsliga korridoren, just den kvällen var den ännu ödsligare.

Ner i sängen och lyset släckt, mamma stod vid dörren och jag bad henne stänga den. Tänkte på ”Vita damen”, om hon gick i korridoren kanske hon skulle ha svårt att titta in. Jag låg med ryggen mot väggen, det kändes tryggast så, rummet var upplyst av den ljusa natten. Försökte blunda men fick titta upp snabbt igen, där stod grävlingen och hade inte rört sig.

Kämpade med paniken, säkert fanns det massor av otäcka fångar som dött i fängelsehålorna som skulle komma upp ur sina gravar och rassla med sina kedjor. Den natten kommer jag alltid att komma ihåg som en utav de värsta mardrömmar i mitt liv. Efter timmar av skräckslagenhet där jag hade täcket över huvudet och kikat fram lite då och då, antar jag att jag somnat.

Nästa morgon låg mamma och pappa där och sov, solen sken och jag hade sluppit se ”Vita damen”. Jag behövde aldrig mer sova helt ensam där.

Vi återkom under några år tills farbror Gunnar sålde godset och flyttade in till stan.

Nu får ”Vita damen” spöka för någon annan stackare.Om hon nu någonsin har funnits.

Svensk midsommar idag

Gumman försover sig. Det är attans att jag inte kan gå upp när jag ska gå upp. Vaknar av min inre klocka vid sjutiden, då skulle jag helt enkelt kliva ur sängen.

Det blir så svårt att sova till kvällen annars och ha svårt att sova är inget jag gillar precis.

Alla tankar som surrar där inne likt bin i en kupa. Det är som om egot vill gå till samlad attack och ge en stoooor dos av allt man helt enkelt inte vill tänka på.

Samt massa annat som kan eventuellt hända.

I alla fall så somnade jag om i morse, det kändes så lyxigt att inte ha något alls som tvingade mig upp ur den svala sängen. Jag sover alltid med fönstret öppet, långt in på hösten stänger jag det motvilligt när kylan börjar tränga in under täcket.

Mitt täcke är det bästa täcket som finns. Det är ett termotäcke och inte ett dun i sikte, jag vill inte sova bland fjädrar som ryckts ur ångestladdade fåglar med stor smärta.

Mitt täcke är fluffigt och varmt på vintern och fluffigt och svalt på sommaren. Fluffigt är det dock alltid.

Var in på Jysk i ett anfall av ”jag bryr mig inte om vad det kostar, jag ska ha det bästa” och köpte det för några år sedan. Det har i alla fall varit värt pengarna.

Så där somnade jag om i min fluffiga dröm och vaknade med ett ryck klockan nio. Solen stod högt på himlen, det gör den visst alltid den här tiden på året. Måsarna var det nog som väckte mig, de har en förmåga att låta. Men det gör ingenting, de hör sommaren till.

Förundras över alla blommor som pryder naturen, det är vitt, gult och blått på hela åkern framför stugan. Snart övergår naturen till det sedvanliga gröna och lite uttröttade utseendet. Inte en blomma i sikte.

Svalorna som överlevt katten Gizmos mördande av delar av deras familj, de flyger lågt idag fast himlen är blå så långt man kan se.

Inget regn förrän måndag säger vädersajterna. Det är skillnad på dem med, min favorit och alltid varmast är www.klart.se den är bra.

Sedan lovar de andra lite svalare. Kanske känner insekterna på sig att det ska bli regn redan dagar innan, det tål att tänkas på.

Idag är det midsommarafton, nu vänder det och kvällarna blir lite mörkare minut för minut. Jag tycker om mörkret, kanske för att jag är född under vintern när det är som mörkast. Det är lite mysigt när man kan krypa in i stugan utan att solen skiner klockan tio på kvällen och jag tänker varje år att jag ska skaffa mörkläggningsgardiner, har inte blivit av hittills.

Gubben och jag ska göra den här dagen till en blandning av hurtbulledag och lite fest.

Andra folk som gillar det ska klä sina stänger med löv, det tycker jag är lite jobbigt och har aldrig förstått meningen med. Alla ska vara så där hurtiga och lekiga, fast de egentligen bara vill sätta sig i skuggan med en kall öl och strunta i allt ståhej. Vi gör det för barnen säger en del. Men har någon frågat ungarna om de gillar att de vuxna gör narr av sig själva och ansträngt hoppar runt som en liten groda?

Vår hurtbullesatsning innebär att vi ska gå utmed havet på en grusväg norrut, sedan gå i en skog på en liten stig och sedan gå bland flotta sommarstugor vid havet. Slutligen kommer vi efter någon timme fram till Mellanfjärden, ett gammalt fiskeläger som nu är ett dyrt semesterparadis för de som har råd. Där firas det midsommar i stor stil, det är försäljning och uppträdande mellan stugorna vid hamnen.

Ungdomar med ölflak, barnfamiljer med blomkransande småflickor. Stockholmare och ortsbor i en salig blandning.

En salig blandning som alla är så där hurtiga, fast de egentligen bara vill sitta i skuggan och ta en kall öl. Men vad gör man inte för barnen. Dagen är i alla fall vikta för dem, kvällens snapsar och sill gör väl knappast något barn glad. Eller så äter de sill mitt på dagen och dricker snaps till den, då går det lättare att vara groda för en dag.

Där ska jag och gubben gå kring och titta en stund, vi ska också gå till restaurangen som ligger vid bryggan och se på båtarna som sommarfolket kommit med. En del är riktiga flytande sommarstugor. Vi ska inmundiga en kall öl och i alla fall ska jag äta deras goda räckmacka.

Det är sommar för mig det, doften av hav och tjära.

Vi bor förbaskat bra till, kanske tycker jag inte det på vintern. Men vi har egentligen sommarstuga och bostad i ett. En slags tvåsamhet som blir bekväm med tiden, den blir i alla fall billigare eftersom vi inte måste ha någon sommarstuga.

En tvådubblare sa dottern när hon var liten.

Det fiffiga med kråksången är att vi som ska vara hurbullar idag, får gå hela långa vägen hem igen och då är räckmackan och ölen förhoppningsvis förbränd till delar.

Solen skiner, det blåser en lätt sjöbris som gör luften en aning kylig, tänker på om jag måste ta en jacka med mig ifall. Snart ska vi byta om och göra oss sommarfina och gå iväg genom skogen.

Sommarfunderingar

Gumman har bråda dagar. Innan jag skriver något annat så måste jag skriva ned en mening som jag nyss läst. Havet blåser kallt som Lucifers andedräkt.

Så nu har jag gjort det och vinden kommer från öster, utanför stugan andas Lucifer och blåser kallt.

Det ser så inbjudande att gå ut många gånger, solen lyser och man inbillar sig att den varma luften ska omsluta en. Men inte, det blåser kallt från havet.

Kanske skulle vi inte ha köpt stuga vid havet från första början, men det var inget vi ens tänkte på. Att vi skulle ha 5-6 grader svalare än alla andra som inte vistas vid havet.

Det är varmare till hösten säger en del, visst men då är sommaren över och det är på sommaren jag vill ha varmt.

Nu ska jag inte surra mer om vädret för denna gång, tids nog kommer det nog en och annan dag med värmerekord och tidningarna skriver om hur vi ska skydda oss i hettan. Dricka mycket vatten och annat trams.

En sak jag noterat är att en västerlänning eller mycket heller då en svensk, alltid bär på en flaska vatten och klunkar ihärdigt bara temperaturen stiger över 25 grader. Visst bör kroppen inte torka ut, men knappast gör den det vid vart och vartannat steg.

Det är oftast i utlandet detta fenomen händer, men aldrig springer infödda i de där varma länderna och klunkar vatten i tid och otid. Har de andra kroppar? Knappast, de dricker varmt te istället och inte hela tiden.

I Indien drack vi te när det var som hetast, det är obekvämt först för svetten rinner, men efter en stund har kroppen kylts ned.

Vi är fjösiga (räddhågade) vi västerfolk, allting ska vara så vetenskapligt. Drick mycket när det är varmt tar vi till oss, inte drick bara när du är törstig, vilket är det naturliga för både djur och människor. Och ät inte glass när det är varmt, det gör en törstig men se den lyssnar vi inte på. Trots att vi gjort samma misstag ett otal gånger.

Jag och gubben smällde i oss massa mat och godsaker igår, vi var på IKEA, inte för att handla utan för att äta. Sommarbuffén låg där lockande och bakteriesmittad, folk kladdar och hostar och det är ett under inte fler blir sjuka av att äta buffé.

Som sagt så proppade vi i oss massa mat, som icke köttätare blev jag Stockholmsvegetarian för någon timme, jag åt fisk. Massor av Jansson som simmade i fett, ostpajer, ägghalvor, mumsig rödbetsallat och knäckebröd med Västerbottenost.

Avrundade med en hög rabarberpaj och fluffigt vaniljvisp. Mätta och stinna vacklade vi genast ut från IKEA, oförmögna att en titta på en enda pryl.

Väl inne i Sundsvall så ville vi ha lite stadskänsla, Sundsvall i norr och Gävle i söder är de närmsta städerna med lite stadskänsla och stenhus. Hudiksvall räknas inte, där är det för mycket små trähus.

Vi stannade till i centrum och låtsades att vi satt vi Karlaplan i Stockholm. Sög i oss storstadskänslan vid den sprutande fontänen.  

Som om vi inte hade fått tillräckligt med kolhydrater för att ta oss de femtio minuterna hem till stugan, köpte vi varsin mjukglass. Den var norsk sa skylten, norsk grädde var den gjord på och inget pulver.

Resultatet av den blev en hemsk törst, jag kastade mig över vatten när jag kom hem.

Så glass blir man törstig av och jag förstår inte hur folk kan vara så glasstokiga bara solen tittar fram.

Vi och finnarna äter mest glass i Europa, vi smäller i oss 14,4 liter per person och år. Nu äter vi inte mycket här i stugan så det måste vara andra som äter upp vår andel. Så finns det friskusar som inte äter glass alls, så några måste sitta och äta stora mängder av de andras kvot.

I USA, som alltid ska vara värst på allting från patriotism till glassätande, där mumsar de i sig 22 liter per år. Oftast är det då inte ren vaniljglass vi talar om, utan glass med kakor i och annat jox som marshmallows och såser.

Inte undra på att det finns riktiga tjockisar där. I USA finns det hela familjer som kommer vaggande likt ankor, jag fick hejda mig att inte stanna och stirra på dessa enorma människor. Här har vi väl också tjockisar, men de är smala i jämförelse.

Jag är ingen fan av USA, allting ska vara så överdrivet over there.

Utanför Palm Beach i Florida fanns det en stor mataffär, den fick ICA Maxi att framstå som en liten kvartersbutik. Där fanns det hundratals sorter av allt, det fanns så mycket att välja på att jag inte kunde välja.

Det finns en sak av den amerikanska kulturen som jag tagit till mig, det är jordnötssmör. Svenskar tycks inte gilla det, de flesta rynkar på näsan när jag sjunger jordnötssmörets lovsång. Då har de inte prövat en bit bröd, helst vitt, jordnötsmör och sedan sylt på toppen.

Här i vår affär har vi två sorters jordnötssmör att välja på, de står lite undanskymda bland bakgrejorna, en med bitar i och en utan. Där fanns det hundratals sorter, jag hade återigen svårt att välja. Fick med mig en praktisk burk i plast med Aunt Jemimas, med bitar i naturligtvis, det är godast.

Aunt Jemima för inte er som vet, hon pryder varor som lönnsirap, en annan stor grej som vi här hemma helt enkelt inte har råd med att hälla på våra pannkakor. Det vill vi väl inte heller då vi envisas med att ha sylt på dem. Lärde mig i England att häva på råsocker och pressa citron över, gott.

Aunt Jemima är urmodern för den typen av mat som är tröstande, hon är svart med stora ögonvitor, tecknad förstås, tror hon har ett huckle också. Vita tänder och lite halvtjock och moderlig.

Se själva

http://www.google.se/search?q=aunt+jemima&hl=sv&prmd=imvns&tbm=isch&tbo=u&source=univ&sa=X&ei=hTfcT9veB6L-4QSR78nUCg&ved=0CIIBELAE&biw=1920&bih=910

I Sverige skulle vi inte få ha någon Aunt Jemima, det skulle anses rasistiskt. Om man nu kan tycka det, om ett svart rundnätt hembiträde med vita tänder.

Så min undran är? Vi som dras till allt som har med landet i väster att göra, varför har vi inte tagit till oss jordnötssmöret? Vi försöker i alla fall med glassen så varför inte pröva någonting nytt.

Nu börjar husbilarna komma från utlandet. De kommer hit, förorenar vår luft och gör inte av med några pengar. De som tycker att vi ska ha fler turister i landet, som genererar i fler arbetstillfällen och ger klirr i kassan. De hade inte räknat med husbilsfolket.

De tar med sig mat hemifrån där det oftast är billigare, dricka också. Sedan åker de kring och äter sin medhavda surkål och korv, dricker billigt tyskt vin och mineralvatten. Går på sin egen toalett och tömmer den vid våra bensinstationer, äter aldrig ute, stannar sällan på campingplatser osv. I Norge ses inte tyska husbilar med någon större entusiasm, norrmännen har genomskådat dem. Snyltare av vår natur.

Nu kan de inte ha drivmedel i en större mängd bak i bilen men det gör inte så mycket att tanka här, det skiljer inte mer än någon krona mot hemma.

I Norge som har all olja där är bensinpriset det högsta i hela Europa, nästan uppe i 18 kr i svenska pengar. Undrar varför det är så?

Så husbilarna de susar förbi byn och upp till Höga kusten och kanske ännu mer norröver, där barrskogarna aldrig tar slut och en viss depression breder ut sig kring alla orter med träsk i slutet.

Åkte en gång till Skellefteå, trodde i min enfald att jag skulle få en upplevelse, men den upplevelsen uteblev för all barrskog. Tacka vet jag lövskogar och skir grönska.   

En engelsman som var här han förstod varför så många svenskar tog sitt liv, de stod inte ut med all barrskog.

Nu ska här badas, myggklias, snickras, latas i hängmattan, gås på auktioner, ätas glass, tas båtturer, spelas krocket på en kullrig gräsmatta, slåss med bromsar på en strand, plockas fästingar, plockas sju blommor, drickas snaps, ätas matjessill tillika jordgubbar, det är ju midsommar snart för svenska folket.

På tal om fästingar så finns det ännu oskulder. En kvinna som vi träffade häromkvällen hon hade aldrig i hela sitt liv och hon var ingen ungdom precis, sett en fästing. Trots att hon hade haft både katter och hundar. Så gott folk, vill ni ha fästingfritt åk till Iggesund. Det är kanske lukten från pappersmassafabriken som håller dem borta.

Glad midsommar, nu vänder det och blir mörkare. Bara sex månader kvar till julafton.

Kobran

Gumman blundar och tänker tillbaka. Farmor och farfar övergav aldrig sin i svart bakelit. Modet svängde och mina föräldrar som på sin tid var riktiga föregångare, köpte en Ericofon eller Kobra som den kallades, för att den såg lite ut som en kobra som skulle till att hugga.

L.M. Ericsson hade tagit fram modellen redan på 40-talet men den lanserades inte förrän i slutet av 50-talet.

Jag talar om telefoner, gamla hederliga telefoner med sladd och jack. Inte sådana bärbara där folk springer omkring hemma och utför diverse sysslor medan de talar. Ibland rinner det vatten och man undrar om de badar eller diskar.

Jag är inte så gammal att jag var med på växeltelefonistens tid. Då alla samtal gick genom någon Krösamaja i växeln, i som visste allt om alla.

Grannen har berättat om någon sådan här i byn, men jag som är uppvuxen i storstaden där vi hade automatiserad telefoni långt före alla andra.

Men i svart bakelit de var de, tror inte det fanns någon annan modell ett tag.

Stor tung lur och snurrskiva att stoppa pekfingret i, antar att de finns kvar på något nostalgimuseum någonstans.

Tydligen var det väldigt dyrt att ringa på den tiden, valde man lokalt så blev det inte så blodigt. Men att ringa riks var värre, då fick jag fråga mina föräldrar först och göra samtalet så kort som möjligt. Har för mig att det fanns två rikssamtal, ett i det angränsande riktnummerområdet, det lite dyrare längre bort. Idag pladdrar jag med hela avlånga landet så mycket jag vill, för nästan ingenting.

Så kom då Kobran in i familjen någon gång i slutet av 50-talet, den var grå och stod på ett litet bord, snurrskivan på undersidan. I mitten av skivan en stor plupp som gjorde att man ”lagt på luren”.

Man höll i mitten där telefonen smalnade av, Kobrans huvud mot örat och pratade i klumpen på dess stjärt. Det gällde att ställa den plant ned när samtalet var avslutat, fanns där en kant så åkte knappen på undersidan inte helt ned. Samtalet kunde hålla på i evigheter, till den andras stora förtret.

Jag var mäkta imponerad av den, talade om för kamraterna att vi hade skaffat en Kobra och var lite mallig att jag samtidigt kunde göra en ordlek av det hela.

Många av dem hade aldrig hört talas om en Kobratelefon, de hade bakelitvarianten och trodde att vi skaffat en orm. Mycket lustigt tyckte jag då.

Telefonsamtal togs för det mesta i hallen i de flesta familjer, troligen för att huvudjacket drogs dit och mer än en telefon var lite väl lyxigt.

Mamma hade sin bror i Norge, han ringde ibland och då hörde alla att det var han. Om pappa råkade svara, han sa ett par snabba ord, ropade sedan med hög röst på mamma som kom rusande som en blixt. Tid är pengar när det kommer till utlandssamtal.

Norge är en bit bort, hon trodde nog att hon skulle höja rösten så att han kunde uppfatta vad hon sade i det fjärran landet. Ingen i lägenheten kunde undgå hennes gälla röst som nästan var uppe i falsett. Med jämna mellanrum sa hon.

-          Det blir dyrt för dig det här.

Som om det skulle bli billigare att hon upprepade samma mening om och om igen.

Pappa som var van att tala med hela jordklotet på hotellet, han kom hem och berättade att han pratat med en person i Japan. Det hördes lika klart som att prata med någon i Sverige. Lite konstigt tyckte jag, det låg ju så långt borta, borde höras lite oklart.

Det här var före min tonårstid och timslånga samtal med bästa kompisen. Vi kunde tala om ingenting, gå och göra oss mackor medan luren låg av och sedan spela låtar på våra grammofoner för varandra.

Kommer speciellt ihåg ett samtal, vi var hemma bägge två från skolan av någon anledning. Efter ett par timmars prat kom plötsligt en främmande människas röst in och talade om att någon försökte komma fram på linjen, kunde vi vara så vänliga att avsluta vårt samtal.

Jag stod inte högt i kurs hos pappa den dagen, han ville mig något från jobbet och hade försökt komma fram i timmar.

Allt prat i telefon var hemma, om man inte var i nöd och tvungen att uppsöka en telefonkiosk.

De fanns lite överallt, det fanns även här uppe i byn när vi flyttade hit för 22 år sedan.

Använde den en gång när bilen inte ville starta från ICA parkeringen. Som tur var så var bilreparatören på plats bredvid sin telefon, så det fungerade och jag kom därifrån.

Jag ser med fasa att fler och fler tar bort sina fasta telefonlinjer och bara har mobil. Men än håller det gamla gardet fast vid sina sladdar.

En bärbar kommer heller inte in i huset, den avger mer strålning än en mobiltelefon och vem vill ha det i örat. Sedan blir det dyrt att ha mobil och täckningen är inte hundra här, så vi får springa kring och leta upp den bästa.

Så vi har sladd och telefon i hallen, vi ruckar inte på något. Om sanningen ska fram så har jag en uppe på min kammare också, lite fusk kan tänkas men på vintern är det kallt att sitta i hallen och prata. Den häruppe är från 80- talet. Lite retro den också, fast sladden håller på att lösas upp, den tillhörde mamma och det står en lapp på den som hon satt dit, att man ska slå 00 till utlandet. Var väl behändigt när hon skulle ringa sin bror.

Nu far jag med osanning igen, vi har en i stallet också. En väggtelefon med snurrskiva, inte en där man fick snurra med en vev först och sedan lyfta en tratt att hålla till örat och skrika i en annan tratt som satt på telefonen. Fullt så gamla är vi inte här i stugan, så att vi var med på den tiden.

Jag tänker på hur vi kommunicerar nuförtiden, med allt vad det nya innebär.

Vi hade bara två slags kommunikation och det var genom att tala och skriva brev.

 Får väl inte glömma alla konstiga radioentusiaster som satt i sina rum och skruvade på någon sändare och fick in brus och någon röst långt borta. Stolta sa de att de hade radiovänner över hela jorden.

De var inte så många så att de räknas.

Ungdomar har nog inte långprat i den utsträckningen vi hade, de verkar mest skicka korta meddelanden till varandra på ett förkortat språk. 

De använder mobilerna till allting utom att tala i.

Telefonkatalogen är också på väg bort till något nostalgimuseum. Själv använder jag mig aldrig av den. Hitta.se har blivit min nya telefonkatalog.

Något bra med alla dessa elektronikmojänger är det i alla fall, jag har bättre koll på vad alla har för sig. Förut kunde det gå åratal innan jag ringde min kusin i Norge, nu pratas vi vid för det mesta varje dag.

Hon har kommit mig nära genom Skype och den uppfinningen är jag väldigt tacksam för.

Talade med Turkiet igår kväll och konstigt nog så är det bättre bild och ljud därifrån och hit, än vad det är från Stockholm och hit.

Fjärran syns den tid då mamma stod och skrek i hallen och var nervös för att det var så dyrt. Hade hon då fått reda på att man i framtiden kunde tala genom en dator och få en bild, så hon nog bara skakat på huvudet.

Mormor

Gumman släpar växter. Det är den största hobbyn den här tiden på året. Alla inneväxter är ute på sommarlov.

Jag har felbedömt vädret och ställt ut dem för tidigt. I förrgår kväll sprang jag och tittade på temperaturen var femte minut, när den började gå ned mot två grader kunde jag inte sitta kvar framför TVn, utan gubben och jag fick kånka in alla i stallet, där skulle de inte frysa ihjäl.
 

Jag är en elak krukväxtgumma som ställer ut mina telningar alldeles för tidigt.

Mormor hade aldrig några blommor vad jag kommer ihåg. Hon hade sin bibel.

När jag var liten visade hon upp den för mig och det var understryket lite här och där, en människa som gick in allvarligt i sitt bibelläsande.

Jag tror nu så här med backspegeln i handen, att hon egentligen var en riktig sökare, men dåtidens utbud var inte så stort som det är nu. Hade hon levat idag så kanske hon varit buddist istället, vem vet. Eller någon Newagare.

Mormor var född på en ö utanför Oslo, jag har hört att hon hade många syskon men vilka hennes föräldrar var har jag ingen aning om. 

Jag kom aldrig så väldigt nära henne, det berodde väl på att vi levde i Sverige och hon i Norge. Träffade henne någon gång per år när vi reste nattåget till Oslo, pappa låg längst upp i den översta slafen och snarkade, vi hade alltid familjekupé. Jag hade alltid svårt att sova på tåget, det dunkade och gnisslade. När tåget äntligen stannade vid någon liten station så blev där tyst, då hölls jag vaken av pappas snarkningar istället.

Idag flyger man istället, det är upp i luften och när marschfart och rätt höjd uppnåtts, är det dags för nedgång och landning. Jag klarade Oslo och stugan på sex timmar en gång, och det var från dörr till dörr. Med buss, flyg, tåg och bil. Rekord!

Då var det som att åka till Thailand idag, eftersom det var så långt, var det alltid bäst att sova bort resan i en sovkupé.

Mormor bodde i en liten etta i ett gammalt hus mitt i Oslo. Där hade hon bott redan från trettiotalet och där skulle hon bo tills det var dags för hemmet.

Det var alltid samma procedur varje gång. Hon sov i köket och vi i det lilla vardagsrummet. Ett ganska mörkt och murrigt rum med stora möbler. En lampa med en lampfot som var en häst och en flicka stod alltid på ett litet bord invid fönstret. Den har jag tagit hand om idag, den står i en garderob som ett minne från förr.

Det lilla köket var omodernt och diskbänken var av zink med endast rinnande kallt vatten. Toaletten låg i farstun en halv trappa ned och delades av hyresgästerna.

Där var det alltid kallt och man fick aldrig sitta ifred, det rycktes i dörren både titt och tätt. Sedan skulle man själv rycka i snöret för att spola.

Någon dusch eller badrum fanns inte, man fick stå på köksgolvet i en balja medan mormor hällde på varmt vatten hon värmt på spisen.

Jag fick alltid sova i två fåtöljer som de ställt ihop till en liten säng, eftersom jag var barn och inte så lång, gick det bra.

När vi anlände så skulle det festas, de vuxna drack grogg och jag fick Solo och Gjendekex. Moster och morbror brukade komma och när jag blev lite äldre fick jag gå ned till Nancy i affären runt hörnet och köpa mer Solo. Solo var en god apelsinläsk och Gjendekex var som våra Brago fast med cocossmak. Än idag känner jag doften av dem, jag drog alltid in den innan jag stoppade kexet i munnen.

Till min glädje så fann jag Gjendekex i mataffären för en så där femton år sedan. Köpte ett paket och satt där och drog in doften likt en kokainberoende gör med en sträng. Plötsligt försvann de ur sortimentet och ersattes av Brago cocoskex, de smakade och doftade likadant. Sedan försvann de också och jag har god lust att ringa ned till Göteborgskex och fråga om de inte för min skulle kunde ta upp produktionen igen.

Som tur är så råkar jag ha en snäll kusin kvar i Norge, hon kommer snart och jag har beställt Gjendekex, sedan kan jag sitta där och njuta av doften. Hon sa skämtsamt att det skulle väl räcka med ett. Eftersom jag är på viktnedgång och inte ska äta något som är gott.

Så Oslo och mormor var som Gjendekex, trapphuset hade en speciell doft, den var inte obehaglig, men lukten av gammalt hus slog emot en så fort vi gick in där över gården där hon bodde.

Mormor doftade gott, hon var mycket mån om sitt yttre och höll diet nästan hela sitt liv, hon ville inte bli tjock. Det gick i arv till min mamma och jag håller på jag med.

Man kan väl inte säga att hon hade tur i kärlek. Den första mannen, min morfar han var för det mesta till sjöss. Det kunde gå åratal innan han kom tillbaka till mormor och de två flickorna. Allt jag har kvar är ett gammalt vykort som han skickade till henne från New York, någon gång under tjugotalet. Där står det endast några meningar, när han ska segla iväg igen och inte ett ord om saknad eller någon kärlek, heller inget om att han hälsade till de två små flickorna-

Han kom hem till slut och då var flickorna, min mamma och moster fem och sju år. Det är delade meningar om vad som sedan hände, men min mammas version var att han hängde sig i en telefonkiosk i Fredrikstad och polisen kom hem och meddelade detta. En annan är att han drunknade i hamnen, försvann från deras liv gjorde han i alla fall. Syfilis hade han tydligen fått under någon av sina landgångar någonstans i världen. 

Jag har också hört att han blev tokig av den sjukdomen, syfilis äter upp hjärnan sa mamma alltid. Låter otäckt! Antar att det var flaskan som kanske gjorde honom tokig istället.

Nästa man var inte mycket bättre han. Hade en förkärlek till flaskan, mormor som inte drack alls måste ha haft det svårt med honom. Det fanns inte så mycket pengar, han drack ”dunder”, någon form av T-sprit, den var billig och kunde köpas i en vanlig färgaffär.

Mamma berättade att de blev skickade att köpa när hon och systern var små. Flickorna råkade ha sönder flaskan på vägen hem och vågade inte komma tillbaka tomhänta. 

Han var också en domderande man som inte drog sig för att ge barnen stryk. Mamma hade gått tillbaka till färgaffären och gråtit, de hade inga fler pengar att köpa en ny, men handlaren var givmild och de fick en flaska att ta hem. Tyckte väl synd om de två små.

Vad är det som gör att kvinnor stannar kvar hos män som både misshandlar dem och barnen? Om jag hade svaret? Pengar kunde det inte vara i mormors fall, hon fick ut och arbeta medan han låg på sofflocket och drack. Kanske var han snäll när han var nykter? Frågor som jag inte kommer att finna några svar på.

Mormor blev med barn igen, hon fick ligga i två dygn hemma efter att vattnet gått. Förlossningen var svår och det var nära att både hon och barnet strukit med.

Inte som idag med all övervakning och noggrannhet, inte konstigt att barnadödligheten var stor. Kanske hade hon endast en kvinna, en jordmor, som kom lite då och då och tittade till henne. Fram kom i alla fall en pojke och mormor som inte hade någon barnsäng, stoppade honom i nedersta lådan på en byrå. Hoppas att de inte stängde den av misstag.

Pojken blev två meter lång och en stor reslig karl som lyckades arbeta upp sig här i livet. Trots en mycket dålig start. Han blev i alla fall mammas älskade halvbror.

Till slut så flyttade flickorna från allt bråk och stök. De hade fått nog. Mormor blev av med mannen till slut och vände sin blick till himlen.

Redan tidigt hade hon vänt sig till mormonerna, mamma blev döpt i deras kyrka när hon var fjorton år. Säkert var det mormors idé.  Senare vände hon sig mot Jehovas vittnen och stannade troget till sin död.

Hon brukade visa mig bilder på Jesus och änglar, hon hade korten instuckna i sin sönderlästa bibel. Änglar har kommit på modet igen idag, men mormor var före sin tid. Fast änglar har ju funnits i oändliga tider, eller?

Hon gillade att spela och sjunga, när vi kom på besök åkte alltid gitarren fram på kvällskvisten.

Pappa som gillade att dricka en grogg när han väl gjort den långa resan till Oslo. Han ville alltid bjuda henne också, hon tog då en liten sked och fyllde den med dryck. Så mycket tyckte hon att man skulle dricka. 

Sedan sjöng hon ”Lille vackra Anna” och andra sånger. Varje gång jag hör den så ser jag henne sitta där, mörk och smal med stora guldörhängen. Om man inte visste så kunde hon tas för en zigenare som det hette då.

Kanske har jag lite zigenarblod i ådrorna, hon verkade ha det. Det låter inte lika bra med resandeblod i ådrorna.

Mormor var ingen bullmormor, inte som min farmor som alltid stod vid spisen.

Hon tycktes inte vara så mycket för matlagning, kommer inte ihåg någon rätt som hon lagade. Tror att hon levde mycket på bröd. Lite tillbakadragen och försynt satt hon där och tuggade norskt bröd med sylt på.

Mamma sa alltid att svenskarna hade äckligt bröd. Tacka visste hon det norska, det var vitt men osötat, lite som grekiskt bröd. Sedan att de vräkte på sött ovanpå, det tycktes hon inte ha något emot.

Jag fick alltid norskt bröd med margarin och sedan strösocker på. Mums för både kropp och tänder.

Mormor blev med tiden mer och mer virrig i sitt huvud. Sista gången jag såg henne var 1968, då kände hon inte igen oss. Hon dog någon gång under sjuttiotalet. Mamma sa alltid att hon fick Alzheimers för att hon inte åt ordentligt. Hjärncellerna fick inte näring. Men det var mammas egen diagnostik och den är väl inte riktigt vetenskapligt bevisad.

Mormor sitter nog i sin himmel och spelar gitarr och äter norskt bröd med sylt på.