Sesamolja och plutmunnar

Gumman har köpt sesamolja. Det är inte klokt hur nyttigt det kan vara med en olja.

Läs själva på http://www.vedalila.se/tips/sesamolja.html när jag läst detta så vill jag köpa dunkvis och bada i det varje dag.

Blir lite osäker när de kommer till ådror och cancer. Räcker det med att smörja in sig eller ska man äta den också? Får väl göra bådadera, ni kommer att vilja det också när ni läst hur bra den är. Undrar hur vi överlevt utan sesamolja i alla dessa år?

Det nya modet för kvinnor är att gå omkring och se ut som kossan Klarabella, med jättestor plutmun. Har nog tagit upp det tidigare i den här bloggen, men ännu har jag inte fått svar på frågan om vem som hittat på att kvinnor ska ha plutmunnar som gränsar till det groteska.

Sedan bara måste jag generalisera lite också, eftersom det är min blogg så är det tillåtet.

De verkar lite bakom flötet de som har plutmunnar, nu känner jag ingen personligen men det lilla jag sett på TV så verkar de inte jätteskarpa i intellektet. Flams och flärd är det motto som tycks gälla.

Ni får väl pipa till om ni känner någon med konstgjord plutmun som är doktorand. Om man skaffar plutmun så måste det vara jobbigt, man är fångad i illusionen att ytan betyder allt.

Mycket osäkerhet ligger nog också bakom, eller helt enkelt ett ego som vill synas.

Det var bättre förr, då fick man ha det utseendet som man hade, en del drog nitlotter andra vinst. Det gällde att göra det bästa av det som fanns att spela med.

Sedan fanns inte alla valmöjligheter, det var enklare att leva. Nu kan vi välja nästan precis vad som helst. Allt från vilken smak vi ska ha på vår yoghurt, till om vi ska ha plutmun eller inte.

För att inte tala om alla resmål som öppnat upp sig för oss, vi kan åka vart vi vill i hela stora världen, då blir det svårt att välja.

Då fanns det inte pengar att resa någonstans, mjölkaffären sålde kaffegrädde, vispgrädde, mjölk och filmjölk, punkt slut. Ingen hade hört talas om minimjölk, lättmjölk och mellanmjölk. Så fick de oss att tro att mjölk var farligt, det innehöll för mycket fett.

Gubben han säger att mjölk är 97% fettfri och det är väl bra.

Så fram med alla andra mjölksorter och folk drack lättmjölk, barnen fick lättmjölk i skolan och hysterin var igång. Jag har sett fetknoppar frossa i hamburgare och pommes frites och till det har de druckit minimjölk. Men hallå, nu får det vara slut på dessa stolligheter.

Folk får mer och mer hjärt och kärlsjukdomar, sedan införandet av lättmargariner och lättprodukter så har de ökat lavinartat. Ät smör, mjölk och grädde gott folk. Vi lär inte bli sjukare i alla fall. Men kolhydrater de får ni se upp med. De är matens egon, något vi inte behöver, men inte kan leva utan. Tänk så gott det är med dem.

Om det vore lika gott med en skalad morot som en påse ostkrokar, skulle jag äta morötter varenda eviga dag. Eller gurka, kontra en god choklad. Vem har hittat på att allt som är onyttigt är gott? Någon illvillig är det alltid.

Idag blåser det en nordostlig vind, den viner kring stugan och tranorna trumpetar borta på havreåkern. Bensinmacken ska bort i byn, Statoil har beslutat att den inte är så lönsam som de vill, så nu ska den bort. Vi får antingen åka två mil åt ett håll, eller tre mil åt det andra, för att skvätta i bensin i våra bilar.

Sedan vi flyttade hit för tjugo år sedan har nästan all service försvunnit, vi hade då två bensinmackar, post, bank, tandläkarmottagning, skola. Nu är det mesta borta förutom ICA hallen.

Allt handlar om pengar i den här världen där egot styr, aktieägarna ska ha sin utdelning och företagen sina vinster. Den lilla människan finns inte längre.

Vart var jag? Jo, det viner kring stugan och det är så där råkallt i luften. Mina små penséer for illa vid sista snöfallet, jag tror de klarar sig. Nu väntas mer snö och vi får kura inne, lite lagom lojt och kravlöst.

Det dröjer inte länge förrän trädgården står och skriker om omvårdnad igen.

Snart är det dags igen. Sjung om studentens……………… Då är det vår på riktigt.

Vinter och flyttfåglar.

Gumman är vintertrött. Nu får det vara nog, vintern har gjort sig en sväng hit till stugan igen. Gubben han är klok han, när jag tjatade i helgen om att han måste sätta på sommardäcken (byta däck är gubbgöra), så påpekade han att vintern nog inte är riktigt slut ännu.

Även om han inte läser väderrapporter som jag, så visste han i ena stortån att det skulle komma en snösväng igen.

Mycket riktigt, i morse var det en decimeter snö i backen som förträffligt hade frusit under natten och låg där som ett hårt vitt täcke. Vi kom upp och till våra jobb, med sommardäck hade vi inte tagit oss många meter.

Sverige är lite avlångt, när det är nästan sommar i söder så är det fortfarande vinter här uppe. Syrenerna kommer exakt tre veckor senare än i Västerås.

Nu blir det nog inte mer än en sväng kvar dit, det är på fasters begravning.

Den har hon och jag gått igenom så många gånger att det kommer att kännas som ännu en repetition när jag väl sitter där.

Jag har fått lyssna på alla texter och sånger och hon har förklarat att hon inte vill ha blommor, alla bör sätta in pengar till ALS forskningen istället.

Hennes syster gick bort i den sjukdomen för många år sedan och sedan har hon även läst ”Tisdagarna med Morris”, så det låg henne varmt om hjärtat.

Nu antar jag att alla mina eventuelle läsare har läst den boken. Tänker inte gå in på hur bra den är. Den handlar om ALS.

Även filmad, så bra var den.

På tal om läsare så har jag ingen susning om hur många som ibland läser min blogg.

Kanske är det fem stycken eller så är det fler. Tror att många har läst den någon gång och sedan har den fallit i glömska. Talade med en väninna och hon hade varit inne en gång och tyckt att den var för lång. För mycket text att läsa, hon läser böcker så fel på hennes läsförståelse är det inte, men väl på tålamod.

Men jag tänker skriva på, alltid är det väl någon stackare som läser mina ord.

Jag blir lite avundsjuk på de där Läckbergarna och Marklundarna som är unga och vackra, sitter och skriver deckare och tjänar storkovan. Har fina hus lite här och var på jordklotet och framtiden framför sig.

Jag hyser agg till dem för att jag inte tagit chansen, allt jag har är en liten blogg.

Det är riktigt synd om mig faktiskt.

Sen så inser jag att det tjänar ingenting till, jag har lika mycket chans som de, men jag var korkad nog att inte ta den.

Katten Gizmo har ett eldorado ute just nu, hundratals flyttfåglar håller till i trädgården och de hoppar kring helt aningslöst och äter överblivna fågelfrön.

Igår släppte jag ut honom och han placerade sig under en buske och inom några minuter hade han tagit livet av två stycken stackare och lagt dem på vår dörrmatta som det står välkommen på.

Sedan kom han in och knaprade i sig några torrkulor och skulle ut igen, men jag vägrade öppna dörren. Han krafsade och jamade, tittade på mig med bedjande ögon. Jag som höll på att laga mat fick riktigt stålsätta mig från att ge efter.

Mammor är bra på att ge efter för sina barn, katter inräknade. Det behövs bara lite tjat.

Han fick gå ut när mörkret började falla och fåglarna flugit för länge sedan.

I morse var det dags igen, han fick gå ut eftersom jag tyckte efter att ha kikat ut genom fönstret, att det inte var fullt lika många fåglar som igår.

Men två låg där stendöda på mattan när jag kom hem. Jag säger åt honom att jaga sork istället, men han tycks inte lyssna på det örat. Hoppa efter fåglar är en jättekul sysselsättning enligt honom. De är enbart till för att dödas och inget annat.

Jag tycker mycket om katter, men när de dödar fåglar så är de mindre ulliga och gulliga.

Sedan ska de gå på tangentbordet också, helst framför en så man får sitta och kika på ena hörnet av skärmen. Ibland blir det fel på alla inställningar och Gizmo han lyckades med bedriften att kliva på just två tangenter, så när gubben kom tillbaka så var hans skrivbord upp och ned.

Som tur var så har vi en dator till, jag kilade snabbt upp och googlade. Hittade fler som hade haft samma problem och vips hade jag tryckt på de två tangenterna och bilden åkte rätt igen.

 Kollegan är också begåvad med katt. Deras hade också fått bilden upp och ned på hennes gubbes dator, han åkte in till en datorreparatör. De vet att hålla liv i en.

Vi hade möte med vår filosofiska grupp häromdagen, det var ett tag sedan vi strålade samman. Högläsning ur en bok om egots fördärv för människan, det är bra att ha i vissa sammanhang men för det mesta är det egot som ställer till lidandet.

Tankar är oftast egobaserade, om vi nu ska träna bort att tänka så mycket och istället lyssna till vårt inre, så är det svårt värre. Tankarna flyger kring som skadeskjutna kråkor i våra huvuden. Boken talade om att iaktta sina tankar, ställa sig en bit bort och bara låta de flaxa hur de vill utan att lägga sig i.

Då kom nästa stora nöt att knäcka. Vem är då betraktaren?

Det är inget man löser medan man mumsar på smörgås och dricker rött Söderté. Vi lyckades i alla fall inte. Men alla stora filosofer ställer sig den frågan, så vi ville inte vara sämre.

Nu kikar jag ut igen, det hoppar fåglar överallt, minus fyra kamrater, som de nog inte saknar. Katten Gizmo har lagt sig på sängen för att sova som bara katter kan.

Om man ska sova som en katt så ska man inte äta vindruvor på kvällen, igår svepte jag i mig ett helt gäng gröna, goda, kärnfria. Eftersom vi tittade på en inspelning av förra veckans ”Du är vad du äter” så kändes det lite nyttigt att ha druvor som TV godis.

Men jag fick surt efter, fick springa på toaletten fyra gånger under natten och den tidiga morgonen. Googlade i morse på vindruvor och de är extremt vätskedrivande.

Retar mig alltid lite på att de inte tycks mäta deltagarnas midjor på samma ställe, före och efter svältkuren och träningen. Enligt det programmet skulle jag ha samma midjemått som Kicki Danielsson och om jag inte helt tappat greppet om min egen självbild, så har jag inte lika mycket mage som hon. Alltså mäter de inte där naveln sitter, fast det är väl inte där man ska mäta midjemåtten. Jag mäter alltid strax ovanför naveln, fast jag kanske borde mäta där jag är som smalast.

Det är en fråga jag ännu inte lyckats få ordning på ännu. Det tål att filosoferas om.

I det okändas skara.

Gumman sörjer. Faster har gått över till de okändas skara.

För inte så länge sedan satt hon och jag och tittade på programmet ”Det okända” och undrade vad som fanns efter döden. Nu har hon lämnat mig i en helt annan dimension och har själv alla svaren på våra frågor.

Hon gick över gränsen mellan liv och död kl. 16.29 torsdagen den 12 april. Nästan tre veckor innan sin 92 –årsdag.

Innan hon hade dragit sin sista suck hade hon sträckt ut sina händer upp mot något okänt. En tår hade trillat på hennes kind och jag är säker på att det var en tår av lycka. Hon hade lyckats nå ända fram, efter nästan flera veckor utan någon vätska.

Hon kunde inte svälja på slutet och de penslade hennes torra mun med stora tops och vatten. Inget morfin, inga konstiga preparat som kunde sända iväg henne i ett rus. Fullt klar mötte hon någon som hon blev väldigt glad över att få se igen.

Vem eller vilka de var får vi inte något svar på.

Jag är inte ledsen, men jag saknar att få ringa henne och småprata. Men låt de döda ta hand om sina döda. Vi levande får traska runt här ett tag till och undra över livets gåtor.

Men borta är cigarettflickan från Berns som gick där med sin cigarettlåda på magen och sålde rökverk till de välbärgade. Borta är de också för den delen.

Tranorna har kommit. Våra tranor.

De har letat sig hit efter sin vintersemester i norra Afrika. Kanske kan de få sin unge i år om ingen pickar sönder ägget.

Jag går fortfarande på mitt gåband, har hittat ett viktminskningsprogram från USA som är bra att gå till. Där är de jättemänniskor som ska bli av med mer än hundra kilo, så jag travar på lätt och tänker på mina sju.  De svettas floder och jag svettas floder, vi är kompisar jag och de, åtminstone mot samma mål.

Sju kilo låter ingenting, men de är de absolut svåraste. De där sista kilona som biter sig fast och vägrar lämna kroppen. Ibland undrar jag om de någonsin kommer att göra det utan svält och umbäranden.

Undrar varför det är så, kanske kroppen inte vill göra sig av med den sista reserven. Fast jag tycker att min reserv är lite för stor.

Våren är på väg. Snart kommer Valborg, då ska jag tänka på faster som fyller år och heter Ruth Valborg i förnamn. Leve faster, hoppas hon har det riktigt bra där hon är nu. Jag undrar om hon tittar in i stugan någon dag?

Deklarationsdags.

Gumman ser på våren. När jag tittar ut genom fönstret här på övervåningen i kammaren så ser jag att våren håller på att komma till stugan.

En envis snöhög ligger kvar på åkern utanför, varför den envisas med att stanna kvar har jag ingen förklaring till, runt omkring den ligger fjolårshavren ledsen och gul.

Grannens skördetröska gick sönder när han skulle slå ned den i höstas, så han fick lämna det mesta.

En annan snöhög ligger på gräsmattan, även den envis, men där förstår jag varför.

I vintras lade snöröjaren upp en hög där och den lär inte försvinna förrän värmen har fått sitt grepp över landet.

Kvällar och nätter är fortfarande kalla, våren har stannat upp ett tag.

Gubben och jag har krattat bort fjolårslöven, en och annan perenn vågar titta upp i rabatten. Men bara med hjässan, det är ännu kallt i backen. Något som däremot trotsar all väderlek är kvickroten, den växer i alla väder, en mycket ihärdig växt.

I England är nog allt i full blom vid det här laget. Hur har de mage att klaga på sitt väder, då har de inte provat på vårt klimat och jag anser att de är gnälliga.

Rådjuren ratade den sista krossade havren och har istället börjat mumsa på torrt gräs. Alla fem lever i alla fall.

Allting ser lite gult och fult ut innan det gröna börjar sticka upp ur jorden, då exploderar plötsligt allting ut i frisk grönska.

Faster lever ännu, mot alla odds. Det kan nog inte vara mycket kvar av hennes kropp, bara ett tunt skal av skinn på ett skelett.

Fick nyss slänga ut katten Gizmo, han kom in efter morgonens musrunda och skulle äta lite torra kulor. Sedan gjorde han livet surt för gammelkatten Sixten genom att slå nacksving på honom, när jag bannade, snurrade han runt i luften av livsglädje och lek. Då fick han gå ut på dagens andra musrunda, både Sixten och jag hade fått nog av honom för ett tag.

Påsken är längre än vad julen var förra året, tre dagar varade den. Påsken är alltid fyra dagar om man inte bor i Norge där skärtorsdagen är röd dag den också. Vi firar inte påsk här i stugan, inte ett enda påskris, inte en enda gul fjädervippa.

När dottern var liten så dristade jag mig till att sätta fram lite påskliljor och hon stackaren fick ett påskägg fullt med godis. Det var hennes påskminnen från barndomen.

Jag kommer inte ihåg några påskminnen från min barndom heller, mer än att långfredagen var verkligen lång på den tiden.

Alla affärer och restauranger var stängda, inte en enda bio hade öppet. Det var en dag då vi skulle sitta och sörja att Jesus hade hängt på korset för flera tusen år sedan. Radion spelade sorgemusik och det var ingenting på TV, rutan brusade när jag försökte se efter om de inte sände några program.

Så långfredagen var lång, precis som namnet. Det fanns ingenting att göra mer än att sitta och vänta på att den skulle ta slut.

Längre tillbaka klädde sig de sig i svart, piskade sig själva med ris som den värsta Hans Scheike och barn fick inte stoja. Fullt så gammal är jag inte, men kommer ihåg att en deprimerande stämning låg som ett lock över just den dagen.

Idag är det inte så, som tur är. Vi har lämnat påskens verkliga betydelse och kastat oss in i påskgodis och Let´s Dance istället. Religion kan inte tygla oss längre, vi är fria att göra som vi vill.

För oss här i stugan, är det högtiden då vi kanske kan tvätta bilarna, om är det bra väder kan de få sig en invändig rengöring också. Har ännu inte tittat ut på backen, men kanske är det dags.

Infaller påsk under mars månad är detta näst intill omöjligt.

Har också deklarerat, det tog någon minut. Allt är förtryckt och det är bara att skriva under och skicka iväg. Har haft en firma i flera år men ingenting har skett där, så nu har jag gjort mig av med den, så nästa år kanske jag kan skicka in min deklaration via SMS.

Har inte förstått mig på e-legitimation, stupat på att jag ska behöva installera ett program. Så jag kör det säkra invanda.

Kommer ihåg hur det var förr om åren, innan deklarera blev något enkelt. Mina föräldrar bjöd alltid hem familjens delklarerare, farbror Bosse. De satt med högar av papper i timmar och avslutade det hela med en rejäl grogg, farbror Bosse sa inte nej till detta.

Nu är det tur att jag inte behöver anlita någon för att göra deklarationen, vi har nämligen ingen farbror Bosse mer, ingen grogg att bjuda honom på för den delen heller.

Talade med Milano för en stund sedan, de börjar redan känna av hettan, den blir outhärdlig fram till sommaren och italienarna drar då från staden och turisterna gör sitt intåg. Milano blir en kokande gryta utan lock.

Tur att man inte bor där kan jag tycka.

Påskgodis hör påsken till

Gumman firar påsk. Jag firar påsk, d.v.s. jag vräker i mig godis. Efter två månader och fyra kilos viktnedgång, är det nu dags att äta godis igen. Det är påsk och den högtiden förknippar jag med påskgodis.

Det är nu inte så att jag längtat efter sött så värst mycket, suget lägger sig efter ett tag. Men nu hade jag köpt en påse blandat smågodis och tänkte ha den över påsk och nalla några bitar då och då. Men så blev inte fallet, jag vräkte i mig nästan hela påsen i går kväll, då jag fick fnatt över tanken att ha den stående där nere i köket.

Nu finns det enbart några ynka hallonskallar kvar i botten. Resten ligger i min mage, jag åt som en människa som inte sett mat på veckor. Illamåendet kom som ett brev på posten, jag hatade godis just då.

Det måste vara något fel när jag inte kan hejda mig, jag är nästan glad att det inte finns mer kvar, har jag inget så äter jag inget.

Jag måste väl tala lite om faster också, hon är inne på sin femte vecka på enbart vatten. Jag har talat med hennes barnbarn och han säger att hon nu är för svag för att resa sig upp men hon löser korsord och läser morgontidningen.

Personalen kommer tätare och tätare, hon har avböjt att ha någon sittande där hela tiden.

Något som upprör mig är att det stör folk omkring när hon har bestämt sig för att dö på det sätt som hon nu gör. Sköterskan på servicehuset hade föreslagit morfin, nu hör det till saken att faster inte har ont någonstans så varför föreslår hon det?

Jo, för att faster ska få somna in i den eviga vilan. Hon hade sagt till barnbarnet att efter en stor dos morfin så skulle hon bli väldigt lullig och sedan skulle hon somna för gott. Låter som dödshjälp i mina öron, men faster vill inte ha dödshjälp, hon vill somna in med ett klart huvud.

I ”Den tibetanska boken om döden” står det att man ska försöka undvika att gå över med droger i kroppen, det underlättar för själen att orientera sig. Med människor som har väldigt ont är det svårare eftersom vi inte vill att någon ska ligga i svåra plågor. Faster kommer att gå över på samma sätt som hon föddes, helt utan några som helst droger. Bra gjort av faster, hon vet, fast hon inte vet.

Så hon får nog ligga där ett litet tag till innan kroppen ger upp och avslutar ett långt liv.

Annars har jag varit med kollegan till Orsa igen, våra medlemmar där har problem för det mesta. Vi hör inte mycket av de övriga Sverige men just Orsa, Mora är en problemfylld plats. Antingen är de väldigt komplicerade människor de som arbetar just där, eller så är det cheferna vi får skylla på.

Vi stannade över natten på Orsa Stadshotell, antar att ni får en bild i ert huvud om hur det ser ut. Glöm den bilden och se ett gammalt trähus från 1880 – talet, strategiskt placerad vid vad som förr var ett järnvägsspår men som nu består av räls och ett antal godsvagnar. Det tycks inte ha varit renoverat sedan ånglokens tid, en sliten och trött inredning med avflagnad färg, en doft av mögel och gammalt trähus som stått ovädrat över vintern.

Rummet vette mot de rostiga godsvagnarna och mattan var fläckig. Sängarna vill jag inte kommentera eftersom jag inte kikade på madrassen, men lakanen var rena i alla fall. Badrummet var också ganska rent och handdukarna vita.

Kollegan talade lyriskt om att vi åtminstone skulle få hotellfrukost, jag var mindre entusiastisk eftersom jag inte är vrålhungrig på morgonen. Kollegan hon kan äta en häst varje morgon, jag äter väl en fluga.

Väl inne i matsalen så tittade jag på ett stort runt bord och fann nästan ingenting. Ett par tomma plåtbyttor som det antagligen inte varit något i eftersom de såg rena ut.

Normala hotell har lite korvar och stekta ägg eller äggröra, här fanns det några kokta i en korg, ett par ostbitar låg där lite upprullade i kanterna brödet var torrt och hårt så att jag fick rosta det.

Den hotellfrukost som finns på normala hotell är oftast en orgie i mat, det är gröt och fil olika slags bröd, köttbullar och prinskorvar, stekta och kokta ägg, äggröra, på Hotel Continental i Stockholm har de t.o.m. jordnötssmör.

Det är hotellfrukostar det, kollegan blev snuvad på sin. Vi kommer inte att besöka Orsa Stadshotell fler gånger.

Vi börjar känna till skogarna och den slingriga vägen mellan Hamra och Färila, Kakfén i Färila fick sig ett besök på ditvägen. Där mumsade vi goda smörgåsar och slog på stort och delade på en läcker chokladtårtbit med vispgrädde.

Det är något med doften av konditorier som sitter i sedan barnsben, allt ser så läckert ut där det ligger bakom glasdisken. Hur mycket jag än bakar här hemma så får jag inte fram just den doften. Nu bakar jag inte så ofta för gubben och jag blir så tjocka när vi ska äta upp allt.

Har inte sett till några tranor i år, grannen sa att det passerat några men just vårt par tycks ha försvunnit. Eller så är de sena.

Ha en glad påsk alla, med mycket godis för er som kan hantera detta.