Gumman är återuppstånden.
Hösten har försvunnit i babyjoller och annat smått och gott. Minstingen i
familjen har blivit tre månader och är inne på sin fjärde.
Mormor dvs. jag, jollrar och
har mig, tittar på det sötaste som finns. Alla mor och farföräldrar tycker ju
att just deras barnbarn är det sötaste som finns, konstigt vore det väl annars.
Men mitt är ovanligt vackert, bara så ni vet.
Plågar mina vänner med söta
små videos som dottern skickar till mig. Alltid tyckt sådant var jobbigt, men
vips är jag där själv, man lär så länge man lever.
Hösten här uppe har varit
snäll. Ganska mild, väldigt mörk, fast det är ju den varje år. Älgjakten har
kommit och gått, rådjuren har minimerats till två stackare, vi är beredda med
havrekross igen, snön kommer väl som vanligt antar jag.
Min lilla norska kusin har krympt, hon var 1.55 sist hon mätte. Nu har hon likt teskedsgumman krupit ihop
till 1.49.
Hon har äntligen gjort slag
i saken och skrivit sig i Sverige, men är ju fortfarande norsk medborgare. Hon
har ju förälskat sig i Ångetrakten, måste ju medges att den är väldigt fin, men
ingen vill bo där.
Sagt och gjort, hon fick
svenskt personnummer för ett litet tag sedan, nu kan hon göra saker som hon
inte kunnat tidigare. Utan personnummer så är du ingen, går inte ens att skaffa
ett ynka telefonabonnemang.
Utan mobilt BankID så är du
ingen heller, i alla fall om du ska utnyttja internet och de tjänster som finns
där.
Hon fick för sig att hon
skulle kolla upp sin fastighet på Lantmäteriet, nobben, de krävde personnummer.
Hon har en bil, en norsk en,
tog några dagar innan Transportstyrelsen skickade meddelande till henne att hon
måste registrera den till svensk, inom 5 dagar!
Så nu håller hon på och
ringer mig om både det ena och det andra. Fick min gamla telefon så att hon
äntligen kan sätta i sitt svenska SIM-kort, till sitt svenska abonnemang.
Då fattar hon inte hur den
fungerar! Tillhör de där envisa Iphonefolket, Android är en okänd värld.
I går skulle hon titta efter
svensk bil, vi vandrade in i bilhallen och där vinkade bilförsäljaren mot mig
när jag traskade fram till honom. Ser dåligt på långt håll utan mina se långt
borta glasögon, så jag uppfattade inte först vem han var.
När han sedan hojtade och
frågade hur det var med fisen, då fattade jag.
Det var bilförsäljaren jag
köpte min lilla Suzuki av för sex år sedan, då på ett helt annat ställe. Den
gick ju under namnet ”Fisen” av mig när jag först såg den.
Ganska roligt att han som
säljer så många bilar på så många olika ställen, kommer ihåg mig och min lilla
bil, den var ju inte ens en ny sådan.
Kusinen hon däremot, hon ska
ha en jättebil. Problemet är att hon måste sätta sätet på maxhöjd, samt lägga
kudde på det, för att ens se upp till framrutan, hur hon då ska nå fram till
pedalerna är en gåta. Men någon liten fis är inget för henne, hon vågar inte
ens sätta sig i den och åka en bit, hon känner sig oskyddad, massor av plåt ska
det vara.
Snart är det jul igen. Samma
som alla andra år, så grips många av det stora julfnattet. Jag ska försöka att
inte hoppa på tåget, men får hålla i mig då jag går i affärer, det är lätt att
drabbas av den allmänna yran.
Fibergubbarna arbetar sig
framåt, vi är lovade fiber i stugan före jul. Men tror inte på det, om de inte
ska gräva dygnet runt. Slangen som fibern ska ligga i står hoprullad vid stugväggen, inte fastsatt,
dosan är installerad, några vägar ska grävas under, innan det ska blinka blått
i dosan.
För två år sedan så klippte
de av kopparkabeln, vi överlevde det också. Men väntan på fiber har varit lång.
För ett år sedan började de gräva i vår lilla by, det är lång tid och ett
väldigt stort maskineri som ska fungera.
I år ska dottern, mågen och
lilla barnbarnet komma till jul. Det blir hennes första jul, men säkert ingen
hon ska komma ihåg. Så mormor behöver inte slå knut på sig själv, vad gäller
juligheten, den kommer väl sakta att öka år från år.
Om tre år står vi väl här
både gubben och jag i tomteluvor och slår i glasen med julmust, gran
införskaffad och julklappar i hög under den. Gubben och barnbarnet som dansar
kring, katterna som hänger i granen för att komma åt kulorna.
Till dess så tar vi det lite
lugnt, ett par jular kvar utan tassandet av små fötter, hon har ju inte börjat
krypa ännu.
Men vad gör man inte för
barna när de är små.
God jul på er alla!
