Nu vill jag tycka till

Gumman tycker till. Tänker ta den här stunden vid bloggen och tycka till om saker och ting.

Vaknade upp i morse och hörde gevärsskott, det fick mig att tänka på att det dödas hundra elefanter om dagen av tjuvjägares skott. Kan de inte ta död på dem med gevär, så förgiftar de vattenhål, eller spränger dem till döds. Det ligger mycket pengar i elfenben.

Elefanten som vi vet, lever i familjer, om några i familjen precis som hos oss människor dör, så sörjer de övriga. Elefanter är också varelser med känslor och starka familjeband.

Sedan 1989 har handeln med elfenben varit förbjuden, det hela lugnade ned sig, till lycka för världens elefanter. Men nu har det satt fart som aldrig förr igen. Nyrika kineser och andra orientalfolk som kommit över pengar, de vill ha elfenben.

Japaner är inte bättre de, inte nyrika som de andra, men väl ondskefulla nog att inte bry sig om på vilken varelse de suttit på.

Sedan tror kineser och andra orientalfolk på att noshörningshorn är potenshöjande. Antalet noshörningar minskar varje dag.

Vilken löja, tag en Viagra istället för guds skull. De tillverkas väl i Kina som allting annat vi har på oss och tar i dagligdags. Det är vi i västvärlden som gjort att det dör elefanter varje dag, vi har lagt all vår produktion där borta, för att den billiga arbetskraften gör vinsten större. Skapar småchefer hos en befolkning som inte allt för länge sedan cyklade omkring. Idag är Indien och Kina de största miljöhoten vi har, jorden har inte mer plats för sådant.

Jag var så upprörd över elefanterna så jag vaknade mitt i natten och tänkte på dem, det värsta är att jag kan göra någonting åt saken, mer än att inte köpa elfenben och det gör jag ju inte.

Hur hemskt det än låter så, är det inte bra att fattiga länder blir rika, det följer med så många rötägg i det hela. Missförstå mig inte, visst ska allt folk på jorden ha en dräglig tillvaro. Vi i västvärlden har överflöd, medan de i bästa fall, bor i hus med riktigt tak och värme.

Med kapitalism följer många problem, den kinesiska medelklassen växer, kommunismen har lämnat sina ideal och dansar kring guldkalven den också. Guldkalven talar till människans ego, det lyssnar vi gärna på.

Sen tycker jag också att de kan sluta med att äta hajfenssoppa, vad ska det vara bra för? Miljoner hajar fiskas upp varje år, får sina fenor avskurna och slängs tillbaka till havet igen för en lång och plågsam död.

Här är det väl inte bättre, djuren föds upp i fabriker.  Men djurfabrikerna tar död på hela djuret, skär inte bara av en del. Förutom på smågrisar där de kastreras utan bedövning, för att människan påstår att de inte känner så mycket. Vad vet de om detta? De har väl inte satt sig in i en liten griskropp och känt efter. Tror mig ha läst det är förbjudet, men som med alla förbud så tas de inte på så stort allvar.

Människan är en okänslig varelse. Som tur är inte alla, men stora delar.

Nog om djur och död, det får mig bara att se rött!

Sedan tycker jag att svenska ”Idol är” botten. Av alla tusentals som sökte, så hittade de en medioker samling sångare. Inte en enda utmärker sig på något sätt.

Den svenska publiken i studion består mest av fjortisar, samt deltagarnas familjer. Irriterar mig på att många sitter och vinkar när kameran sveper förbi, vi svenskar som ska vara så tillknäppta. Annat är det i USA och England, där består publiken i X Factor av allt möjligt folk och de sitter inte och vinkar in i någon kamera som passerar, de uppför sig. Fåniga svenska publik, man får skämmas och ta till kudden.

För att följa TV tråden så vill jag tycka till om ”Så mycket bättre” också. Påminner mycket om förra årets program, när Lill Lindfors stiger upp och bossanovar ihop deltagarnas låtar. Förra året hade de Sylvia Vrethammar som gjorde samma sak, tycker att det måste finnas andra äldre kvinnliga sångerskor som har en annan genre.

Annars så tycker jag att det är bra, att programmet inte är gjort efter någon utländsk förlaga. Helt och hållet svensksnickrat.

Fast det dröjer nog inte länge innan det sprids kring överallt, då kan jag titta på den engelska versionen nästa gång jag åker dit.

Nu har jag fått tyckt till  om media i media, det känns bra.

Annars så är livet i stugan lugnt som vanligt, vår tanke på att renovera sovrummet är fortfarande kvar i våra huvuden. Idag ska vi masa oss ut och gå kring byn tror jag, det är bara i huvudstadiet det också, får se om det blir verklighet.

I höst verkar alla fått fnatt på att ta ned skog häromkring, det går skogsmaskiner i varje buske snart. Vår skog har inte påverkats men väl vyn kring vägarna här, så vi får oss en annorlunda promenad kan tänkas, lite nya kalhyggen att titta på.

Ingen snö mer än ett litet pudertäck, jag säger bara halleluja om detta. Skidfantasterna får åka iväg och ha sitt kul, men jag ser gärna en vinter med lite snö.

Tidningarna som älskar att skrämma oss, de basunerar ut att det ska bli den värsta vintern i mannaminne, ja den värsta i modern tid, men då är jag inte riktigt säker vad de menar med modern tid. Vi får väl se, jag återkommer om fyra månader med rapport om det.

Katterna frodas och äter, vi som är deras betjänter, vi ser till att herrskapet katt får mesta möjliga uppmärksamhet dagligdags. Vi släpper in och ut dem, matar dem, gör ren kattlådor så att de ska ha en fin toalett att göra sina behov i.

De går ut och jagar en stund på dagarna, om vädret är till herrskapets belåtenhet, annars är de inne och sover eller leker om de känner för det. Efter lyckad jakt och smaskandet av sork, så kommer de in och äter mat till efterrätt.

Har nästan aldrig sett någon av katterna komma in och gå förbi matskålen, utan att ta sig en lite tugga. Katter går inte att utfodra som hundar, hundar vräker i sig sin mat och så är det bra. Katterna är småätare, precis som sin husse och matte.

På tal om småätare så nalkas året storätarhelger. Vi ska äta så mycket, att affärerna tycker vi ska börja laga mat redan nu. Jag vägrar befatta mig med julen i november, en vecka innan vaknar jag till och svänger ihop lite godis, köper några hyacinter, slänger upp tomten i fönstret och så är det klart.

Årets julklapp ska bli råsaftcentrifugen har handeln bestämt, en ny pryl som ska ställas in i ett skåp efter ett tag, när folk tröttnat på att göra ren den. Tillsammans med wokpannan, fritösen, äggkokaren och bakmaskinen får den sedan stå och se ledsen ut.

Det där med årets julklapp har jag aldrig fattat, är det handeln som försöker att sälja ut restlager?

Antar att teknikprylarna kommer att vinna igen, de förbrukas snabbare än en liter mjöl nu för tiden.

Undrar hur många gamla telefoner som ligger och skräpar i folks byrålådor? Här hemma har vi nog fem, sex stycken. Skulle kunna öppna museum för mobiltelefoner genom tiderna, då den äldsta är en gigantisk sak från nittiotalets mitt, med batteritid kortare än ”Aktuellt”.

Gubbens första när han jobbade borta, jag kan nog räkna på handens fem fingrar, hur många gånger han använde den.

Det var på den tiden då inte det fanns mobiltäckning norr om Dalälven.

Nu har jag fått tycka och gnällt en liten stund, allt känns genast bättre.

Vi kvinnor vill gärna få ur oss saker och ting som trycker oss, vi pladdrar oss ur dilemman kan man säga.

Gubbar gör tvärtom, de går in i sin grotta och stänger stendörren och sitter där inne och grubblar för sig själva. Det tar längre tid och jag tycker att vår metod är mycket bättre. Kanske för att jag är just kvinna.

Kodoft och Beatles

Gumman dricker kaffe. Jag har min morgonritual, först en kopp Lady Grey te och sedan en kopp kaffe.

Tror att alla har sina små ritualer. Pappa han steg alltid upp tidigt och åt en halv smörgås, han lämnade alltid en bit. Sedan gjorde han i ordning en halv till mamma. Kunde väl ha givit henne sin avlagda halva, men han gillade korv på sin och hon ville ha sylt på sin.

Gick in i sovrummet och ställde kaffekoppen och den halva smörgåsen på nattduksbordet bredvid henne.

Hon var en sjusovare min mamma. Kunde ligga där och slumra fram till när pappa och jag läste kvällstidningarna, på den tiden då kvällstidningar var kvällstidningar. Inte som nu när de kommer ut på morgonen, utom här uppe i obygden. Här kommer de fram på eftermiddagen.

När hon skulle till att dö, så sa hon att hon inte hade något emot det. För hon älskade att sova.

Nu tror jag att i efterlivet, så ägnar vi inte så mycket tid åt sömn. Det finns annat att pyssla med när vi svävar kring i alltet och mår bra.

Nu har jag inte direkta bevis för detta, men en tro är en tro. Skulle väl vara lite futtigt att släpa sig kring här ett helt liv och sedan var det inget mer.

Såg en filmsnutt häromdagen som var intressant. En neurolog har sett vad han kallar himmelriket eller andra sidan. Det smäller alltid lite högre när en hjärnkirurg uttalar sig, han har förstått att allt inte sitter i hjärnan. Sedan sa han också att det han upplevde där var mycket verkligare, än det här vi håller på med nu.

För er som är intresserade av vad han upplevde, här kommer ett klipp.

http://www.youtube.com/watch?v=3AGNnOk6dhA

Så morgonritualerna pågår runt vårt jordklot. Alla har vi våra egna. Utom de som inte har några. Rusa upp ur sängen och kliva i kläderna, borsta till håret och tänderna och sedan springa iväg till någon buss eller tunnelbana med andan i halsen, är väl också en ritual, fast i mina ögon en dålig sådan.

Väninnan i Turkiet hon måste upp och ha flera baljor kaffe i sig innan hon ens kan börja prata, en del säger att lägga ett Wordfeud ord det första de gör får dem att komma igång inför dagen.

Nu sätter jag inte igång så där snabbt, utan tekoppen ska åtminstone bli tom innan jag blickar mot ordkriget i mobilen.

Jag tillbringade en del somrar på en bondgård när jag var liten. Där var ritualen åtminstone på somrarna, att vid femtiden på morgonen, dra på sig lagårdskläderna som låg där som en liten kodoftande hög på stolen och gå ut och ta in korna.

Driva dem längst vägen, hem till ladugården för mjölkning. Det var på den tiden då gårdarna hade runt tjugo kossor och levde gott på det.

Kossor är också vanedjur och var det så att bonden av någon underlig anledning inte mjölkade dem, så blev det rena kalabaliken. De hoppade och studsade vägen fram, de kände inte bondmoran lika väl som husbonden. Vi viftade och jagade kor, hon och jag. På den tiden var jag inte rädd för kor som jag är nu, man vet aldrig vad man har dem. 

I ladugården hittade de inte sina platser som de brukade, istället sprang de och ställde sig på grannens. Sedan kutade de kring så koblafforna flög innan vi utmattade fick dem att stå stilla och bli mjölkade. Det gick inte heller som det brukade, de sparkade och hade sig, missnöjda med förändringen att husbonden inte var där.

Jag gillade bondelivet, stadjänta som jag var så klarade jag det galant. Har alltid tyckt om djur och att sköta hönsen blev min lott under somrarna. Höns dör lite hur som helst, så jag plockade upp döda höns utan en min och kastade dem till räven på dyngstacken. Tittade ut dagen efter och såg bara en hög med vita fjädrar, Mickel hade fått sig ett skrovmål.

Jag lärde mig mjölka, köra häst och Massey Fergusontraktor. Hjälpa nyfödda kalvar, pussa grisarna på deras trynen, hässja hö och sitta i skuggan av en hässja och vifta efter bromsar och mumsa goda bullar och saft.

Nu kom jag ifrån morgonritualen. När alla kor var mjölkade och utsläppta, mjölkkannan uppställd vid vägen på sin plats för mjölkbilen, då var det dags att äta.

Inte så mycket som en droppe vatten eller en munsbit åt de före mjölkningen. Då var det dags att gå in i det kodoftande köket och äta frukost. Det luktade alltid ko där, det var inte så noga med hygienen, bonden han gick in i sina lagårdskläder och satte sig, likadant gjorde jag.

Jag tycker om kolukt, hästlukt också för den delen. Tycker att det inte stör med lite djurdoft när man kliver in i ett bondgårdskök. Det gör att man känner att man är på landet.

Frukosten var gigantisk. Jag åt som en gigant också och när somrarna var slut, så grät alltid mamma och sa att jag blivit så tjock. Hon gillade inte när folk blev tjocka, kommer ihåg en gång när hon svepte förbi mig när jag satt och proppade i mig en chokladkartong, inte kartongen men väl bitarna däri. Hon snappade åt sig den i högsta hugg och sa att jag skulle bli så tjock om jag åt fler bitar.

Men det fanns ingen mamma i mitt kodoftande sommarland, som kunde stå där med pekpinnen och säga att jag inte fick äta för mycket. Jag åt och åt.  Känner fortfarande doften av vaniljbullarna som serverades varje eftermiddag till fikat.

Så det var frukost, förmiddagsfika med bullar, lunch med lagad mat, eftermiddagsfika med bullar, middag med lagad mat, kvällsfika med smörgåsar och bullar.

Och så skyllde mamma på den feta mjölken! Det var den som gjort mig rund trodde hon.

Tror inte att bönder vräker i sig så mycket idag, de är väl inte kroppsarbetare i samma utsträckning som förr.

Beatles flög över mitt huvud en sommar när jag var där.

Året var 1964 och Beatles skulle komma till Sverige. Jag fullkomligt dyrkade Beatles, jag kommer ihåg att jag hade hela mitt flickrum tapetserat med idolerna. Kommer också ihåg att jag tänkte att skulle det hända dem något så skulle jag inte överleva. De var själva luften jag andades.

Nu har jag varken förr eller senare upplevt någon sådan idoldyrkan. Lite grann med Tages och Ola and The Janglers, men inte på långa vägar som med Beatles.

Jag tycker lite synd om folk, som inte var unga då och fick uppleva den hysterin som drog världen över. Jag har upplevt den och jag kommer alltid att komma ihåg den.

De skulle komma en sommardag till Arlanda, eftersom gården låg i Gottröra så var jag behändigt placerad där planen gick in för inflygning. Kommer ihåg att de kom någon gång under eftermiddagen och vid varje plan sprang den lilla tjocka elvaåringen ut och stirrade drömmande mot det. Kanske var det just det planet mina övergudar satt i?

Nu fick jag aldrig reda på exakt vilket av alla plan som jag drömskt stirrade på, innehöll John, George, Paul och Ringo. Men något av dem var det.

Samma kväll visades en snutt på Aktuellt med de fyra stora. Jag tjöt av lycka och bönderna hyssade, jag kunde väcka deras lilla son.

Efter ett par år så slutade jag tjuta, Beatles gick skilda vägar, några av dem är också numera på andra sidan. Men jag överlevde det också.

Men kul var den, så länge den varade, den där Beatlemanian.

Renoveringsdags

Gumman ska flytta. Jag ska flytta, fast bara ca sju meter. En liten flytt i tillvaron, till ett sovrum jag inte är van vid.

Jag är en riktig vanemänniska, rubbas mina cirklar så tar det ett tag innan jag vänjer mig vid det nya. Har svårt för förändringar, även om det nya visar sig vara mycket bättre.

Kontrollmänniska kan jag också kalla det.  

Vi ska äntligen börja med mitt sovrum. Ja, gubben och jag har varsitt, sedan mina snarkningar fick honom att fly fältet en trappa ned för tio år sedan.

Det brukar vara tvärtom, gubbarna snarkar och kvinnorna ligger sömnlösa. Men inte här.

Det är behövligt med lite renovering. Åren har gått och ett fint fräscht sovrum har stannat inne i mitt huvud, inte som hos de flesta andra, de tar tanken till händerna och börjar göra något åt det. Förutom i programmet ”Arga snickaren”, där går de också år och år in utan att göra ett dyft åt hemmet.

Fast inte väntar de 22 år som vi har gjort, det är egentligen skandal när man börjar tänka på det. Men nu har vi gått och räknat ett, två, tre länge nog, på det fjärde sker det snart.

Jag rubbar inte bara mina rutiner, jag ställer katternas vanor upp och ned också.

De har sin soffa där inne, i det numera tomma nyrenoverade rummet. Nu ska jag dra in där med buller och bång, så att de ska behöva kika in där med lite skrämda blickar.

Jag pratar om att jag är vanemänniska, katterna är snäppet värre. De ogillar om så det endast flyttas på en möbel. Allt i deras revir ska vara så som det alltid är, annars blir det liksom fel i deras tillvaro.

Inser också att jag kommer att få dela rum med dem, kanske jag skyndar på renoveringen lite snabbare. Vill tillbaka in i mitt rum och stänga min dörr, att allt ska bli som vanligt igen, fast med ett fräscht sovrum med massor av fina saker.

Så att mina sista år på den här jorden ska bli en dröm i fluff och kuddar.

Nu tänker jag väl inte att jag ska gå och dö snart, men med åldern kommer den allt närmare.

Gubben och jag var så muntra att vi bänkade oss framför teven häromkvällen, det är inte ofta vi sitter där och tittar. Trodde väl att det skulle vara ett mer omfattande program om döden. Det hette ju ”Döden, döden, döden”, ord som vi vanliga, förutom Astrid Lindgren inte tar i vår mun för ofta. Den finns där som ett otäckt framtidsscenario, men vi pratar aldrig om den.

Programmet var inte alls så omfattande, det handlade om kistor, gravar och förbränningsugnar. Inte så mycket om själva händelsen, mer än vad som händer med våra kroppar och reporterns egna rädslor inför den kommande händelsen i våra liv.

Nu ska jag inte gräva ned mig mer i ämnet, det är alltför obehagligt och laddat. Gör lite svenskt och blir lite lagom.

På tal om svenskt så går vi snart mot en vinter. För övrigt alla vi stackare i norra Europa, fast i Sydamerika och Australien har de vår. Gilla läget eller flytta härifrån, det är vad vi har att välja på.

Dudde är numera en kastrat, från hankatt till kastrat på några minuter, inte fattade han ett dyft av det heller. Han var som vanligt i går kväll och hoppade kring i tillvaron som en liten tuss med sina leksaksmöss. Inte fick han gå ut igår heller, det däremot fattade han inte heller. Kände mig som en svikare i går morse när jag tittade in i hans tillitsfulla kattögon, jag visste vad han skulle gå igen, inte han.

Nu lever djur i nuet, vi har mycket att lära av dem. Jag levde i framtiden, han var inte där ännu. Den kom först på veterinärens bord, sedan var den över, Dudde var inte skärrad för det. Han gick inte omkring och tänkte på det otäcka han varit med om på morgonen, det hade han släppt för länge sedan, när väl eftermiddagen kom.

Gubben vill hoppa på den där populära 5:2 dieten. Han väger sig, det gör inte jag.

Kilona smyger sig på våra kroppar, lite i taget så att vi inte ska märka det så mycket. Det vore ju en chock att vakna upp en morgon och ha lagt på sig femton kilo under natten. Det diskuteras nu hej vilt om mättade fetter sätter sig i våra ådror, läste idag att det är nog inte så. Det ska bli kul att se när livsmedelsverket och dietisterna börjar rekommendera smör och grädde. Det kommer, var så säker.

För ett antal år sedan gick de ut och sa till alla svenskar att äta sex till åtta mackor om dagen. Katastrof idag, en sanning på den tiden. Det går framåt kan man säga.

På tal om kalori och kolhydratbomber så tänker jag nog baka idag. Aldrig har det varit så populärt att baka sju sorters kakor, vi måste ju ha en motvikt mot allt nyttigt.

Undrar varför onyttiga saker är godare än nyttiga? Har alltid varit så och kommer alltid att förbli.

Så läckra tårtrecept och tips om hur man går ned tio kilo bara genom att stå på jobbet, det är vad jag ser när jag går in på tidningarnas sidor.

Ska väl börja stå lite mer och samtidigt äta en bakelse, så väger det jämnt.