Gumman kikar efter våren. Ja, här
gäller det att hänga med i svängarna, våren kommer snabbt, den
smyger sig försiktigt på varje dag.
Kan väl inte anklaga den för att vara
särskilt varm, ser med sorg på väderleken de närmsta veckorna.
Ingen värme i sikte.
Om 12 dagar så skulle gubben och jag
åkt till England och Glastonbury, som alla förstår så går inte
det nu. I mitten av mars så trodde jag det, att eftersom det var flera
månader kvar, så hade väl det här viruset försvunnit. Men där
hade jag fel.
Fick en film om staden av en vän, där
kunde jag och gubben se hur det ser ut där, vi reste över staden
och i staden i 14 minuter, såg vad vi gått miste om.
Vecka ut och vecka in, håller detta
konstiga tillstånd i sig, har svår abstinens över att inte få
gosa och krama mitt lilla barnbarn. Får, får jag väl, men både
gubben och jag är inte övertygade om att vi skulle må särskilt
bra om vi blev sjuka, så jag väntar och lider.
Ingen tröst, över att det sitter
miljontals far och mormödrar runt om världen och känner lika.
Inte får den tanken mig att sakna
henne mindre, men det är som det är.
Foliehattarna går bärsärkagång på
5 G master, anklagar Bill Gates, för att han kommer att se till att
hans vaccin, när nu det kommer, så tänker de lägga in ett chipp i det, för att sedan kunna hålla oss i schack.
Vem som kommit på det, har jag ingen aning om, men det låter ju onekligen konstigt om han sitter och funderar på det.
Tänker att allt detta får man ta med en nypa salt, allt
möjligt tokigt hittas på i dessa tider.
Ingen verkar veta någonting. Lika bra
att sluta läsa nyheter, ena dagen är högt blodtryck livsfarligt om
man nu råkar få Corona, nästa dag är det inte det. Vaccin hit och
dit, tidningarna gottar sig i skräckhistorier, de klappar i
händerna, vill göra oss lite räddare om de kan.
Läste en liten lustighet, 2019 års
sämsta investering, en kalender för 2020.
Nog om detta, har fullt upp med att
tänka ut när vi ska putsa fönstren i stugan. Det måste göras
innan allt växer upp i rabatten.
Gubben brukar lägga träpallar på
varandra, så att jag kan stå stadigt när jag putsar. Men vädret
inbjuder inte till att putsa, det är mitt dilemma.
Ett litet problem medans världen är
upp och ner, men likväl ett stort problem i stugans värld.
När detta är över ska jag gå
omkring och krama allt och alla, så tänker jag nu i alla fall.
Stockholmarna har kommit till vischan
igen, säkert inte i den utsträckningen de gjorde innan, men nu
börjar detta dra ut på tiden, de vill till sina sommarstugor.
Bra eller dåligt, därom tvistar de
lärde. Det visar sig nog.
I alla fall så var där ett gäng i
affären i förra veckan. Det står klart och tydligt utanför, att
vi ska försöka vara försiktiga och bara gå in en och en från
samma gäng som åker till affären. För att hindra att det blir
trångt därinne.
Vad skådar jag då? Jo en familj på
fem personer som glatt travar in genom dörrarna, inte byfolk, de var
naturligtvis Stockholmare. Inte Sundsvalls eller Hudiksvallsfolk, de
kom från kungliga huvudstaden eller däromkring.
Är Stockholmare själv, eller var det
för 30 år sedan, är väl därför jag känner igen mina landsmän.
Väl inne i affären så ställde de
sig vid frukt och grönt, de bredde ut sig så jag vågade inte fram
mellan dem, för att plocka åt mig. Här gällde det att vara
försiktig, de hade ju kommit från vårt lands smitthärd nummer
ett.
Hämtade andra saker, kollade om de
flyttat sig, det hade de inte. Till slut kunde jag springa fram och
rycka åt mig ett antal satsumas, jag höll andan medan. De hade ju
just gått därifrån och de pratade hela tiden, antar att deras
muninnehåll låg som en dimma över allt.
I Stockholm så springer inte folk
omkring och pratar högt till varandra, vad de ska ha och inte ha.
Har nog att göra med att här kommer
de på sin ledighet, samt att resten av familjen är med, lite
uppspelta, lite ovana att dra med barn och sin äkta hälft in i
affärer.
Då ska det diskuteras, helst högt
också, så att ingen i affären kan gå miste på, om de ska ha
chilibea eller vanlig bea till kvällens grillning.
Min app på telefonen, den som
registrerar hur långt jag rör mig varje dag, den fortsätter att
klaga över passivitet. Inte lika ofta som den gjorde i början, den
har väl insett att jag är ett hopplöst fall och börjar ge upp.
Ser ut genom fönstret, det verkar
regna. Då blir det väl ingen promenad i dag heller. Sorry appen, du
får vänta till en annan dag.
