Traktor-Ola

Gumman äter gryta. Gubben och jag är lite konstiga vad gäller maten. Vi har fått för oss, att vi ska göra en s.k. detox.

Det är ju populärt nu för tiden, förr var det ingen som ens hört talas om detta. Tror inte mina farföräldrar, ens hörde ordet under hela sina långa liv.

Idag är vi inne på den sjätte dagen, vi äter mungbönsgryta. Låter väl gott, men vi äter enbart det. Inte en smula av något annat.

Kroppen svarar, men hallå! Vad håller du på med? Jag ska minsann ta ned ditt blodtryck om du fortsätter. Nu känner jag mig lite vimmelkantig fram på eftermiddagen, funderar på att ta trycket flera gånger om dagen. Kanske ska jag skippa blodtrycksmedicinen, eller i alla fall halvera den.

Allt detta, plus 2 kilo ned på vågen, efter bara 5 dagar.

Mungbönsgrytan är kryddad med indiska kryddor, ska innehålla massor av järn, mineraler, samt en stor dos proteiner. Samt att vi är mätta i magen hela tiden.

Lite fusk ägnar vi oss åt, vi dricker en kopp kaffe varje morgon.

Traktor-Ola är på väg till Sverige. Min kusin från Norge, hon har ju flyttat till Sverige, till Ånge kommun. Hennes man som är född och bott på samma gård hela sitt liv, han har blivit pensionär, säljer gård och kor och flyttar hit han också.

Så är det att vara gift med en kvinna som gillar förändringar, hans liv kommer aldrig att bli sig likt.

Inga kor att mjölka varje dag, inga åkrar att bruka, kan bli lite tomt och konstigt.

Han funderade på att börja åka skidor för att hålla igång, han som aldrig gjort det förut, fastän han är norsk. Vi får se hur det blir med den saken.

Nu är han på väg hit med sin traktor, antar att flera kommer, han har många.

För att få plats för dem, har hon köpt ett hus i byn där hon bor, ett med en stor lada. Sedan har hon köpt grannhuset också, det gick för en spottstyver, Västernorrland har nog Europas billigast hus.

Hon har nu tre hus, ska det va så ska det va. Hon är så äventyrlig, som min mamma sa till mig när jag var ung, hon är nu över 70, men äventyrligheten har inte lagt sig.

Igår startade Traktor-Ola och Ivar sin resa till Sverige, Ivar med en gammal Ferguson och Ola med en ännu äldre av samma sort, bägge helrenoverade ned till minsta skruv. De var gamla rostiga vrak, de skiner nu i solen vackert röda och går som klockor.

De har runt 51 mil att avverka, med en fart på runt 40 km/tim, Ola utan hytt fast med störtbågen och ett stort släp, Ivar med hytt, han slipper sitta ute.

Efter nio timmar hade de tagit sig igenom Dovrefjället, där var vädret bra, efter nio timmars körning, så orkade inte Ivar längre, Ola han hade kunnat åkt hela natten, men de fick stanna utanför Röros och sova.

En bedrift tycker jag, när det finns trailers. Men han gillar väl att tuffa fram i landskapet i sakta mak, fast lite kallt måste det väl bli, det är på gränsen till frost där uppe.

Han behöver inte oroa sig för älg heller, de hinner väl vakna, resa sig, samt gå över vägen innan de hinner fram.

Det rör på sig i byn utanför Ånge, grannarna väntar otåligt på att Traktor-Ola ska komma, det finns många trasiga traktorer i byn. En traktormästare är i antågande.

Tar väl 3 dagar antar jag, beror på hur många timmar Ivar orkar idag, han är ju ingen bonde.

Jag tycker det är härligt att äldre människor gör helomvändningar i livet, inte sätter sig ned på ett trygghetsboende i väntan på att bli gamla och skröpliga. Köper hus, fler än de behöver, sätter igång och renovera, lever för dagen och tänker inte på att livet börjar komma till ända.

Det börjar bli kallt på nätterna, en morgon fanns en liten isskorpa på bilrutan. Den talar om att nu finns det ingen återvändo, nu är det dags att krypa in i stugan och tända mysljus.

Förr satt de och täljde och sydde i stugorna på vintern. Nuförtiden ser vi på serier på Netflix och detoxar.

Förr samlade bondesamhället mat i lador och skafferier inför vintern, plockade upp potatisen, slaktade grisen. Nu åker vi till affären och köper mat som kommit från hela världen. Undrar hur länge detta kan pågå?

Tänker ofta på hur det var förr och hur det är nu. Antar att det har med åldern att göra, jag har ju många år, att tänka tillbaka på. När Stockholm var folktomt under industrisemestern, nästan ingen åkte tunnelbana i juli, bilarna var färre.

Idag finns ingen industrisemester tror jag. Långtradarna åker kring som vanligt, då var det förbud för dem att köra på stora vägar under industrisemestern. Allt detta någon gång under det tidiga sextiotalet.

Vår värmemanick tänker i alla fall ut med sin datorhjärna hur varmt vi ska ha i stugan. Vi behöver inte bry oss och bära ved, det är den nya tiden. Fast bära ved var ju kul det också, man kände att man levde.

Undrar hur det går för Traktor-Ola och Ivar idag? De har endast 27 mil kvar.

Svamptider

Gumman letar svamp. Det hör hösten till, att ge sig ut i skogen och leta svamp.

Nu vill jag betona på ordet leta, jag och gubben vi letar och vi letar. Men vi hittar aldrig någon.

Var en häromdagen som sa, att det kryllar av flitiga thailändare i skogarna, som plockar all vår svamp.

Har jag lite svårt att tro det, då mina Facebookvänner, i synnerhet en, hon hittar svamp varje dag. Inte några små ynkliga, utan jättar, är de inte jättestora så är det många.

Antar att det handlar om tålamod, att traska in i skogarna på måfå, gå omkring i timmar, där kommer belöningen i form av kantareller.

Gubben och jag gick till vårt trattkantarellställe häromdagen, inte en ynka kantarell.

Vi gav upp och gick hem. 

Säkert massa flitiga thailändare som varit där före oss.

Såg faktiskt ett gäng uppe vid vägen för ett tag sedan, vad de skulle plocka vet jag inte, men de är synnerligen misstänkta att ha tagit våra trattkantareller.

Annars så givmilda människor, de blir som musslor när de talar om svamp.

Jag frågar naivt vart det finns så mycket, får några kilometers radie att själv tänka ut vart. Undrar varför de blir så giriga med just svamp? När det gäller lingon och blåbär, då kan de berätta.

Hösten är sig lik varje år, eller rättare sagt saker vi gör här i stugan är sig likt varje år.

Känns som om det upprepar sig vid denna tid, den höga klara lite kalla doften av höst, strumpor som åker på igen, tröjorna plockas fram, storstövlarna står redo.

Vattentunnor som töms, gräset som klipps för sista gången, gräsklipparna som spolas noga under, sommarblommorna slängs för de har gjort sitt, krassefrön som plockas från den vissnande krassen, blir till ny krasse nästa år, basilikan som plockas ren på blad, fryses in till vinterns pesto osv....

Uppe i byn har ICAs parkering fått ny asfalt, samt pelare framför ingången, så att ingen får för sig att köra in i butiken. Kommer ihåg hur det var för 30 år sedan, endast en liten ytterdörr, samt att det var litet och trångt.

Nu är det annorlunda, Anita i kassan vid fönstret är borta, hon som alltid påminde en om att det var extrapris om man köpte två, eller om man glömt dra sitt ICA kort.

Ersatt av ett gäng yngre tjejer, som tycks bytas ut hela tiden, endast en gammal trotjänare är kvar, hon började nog där för 20 år sedan, är inte så lastgammal ännu, så hon blir väl kvar kan jag tänka.

Butiken började någon gång för hundra år sedan i vår lilla by här vid havet, en liten lanthandel. Den övertogs någon gång på femtiotalet av sonen till handlaren. Han i sin tur lade ned butiken och flyttade till den större byn fem kilometer bort, startade sin ICA bredvid Konsum som också låg där.

Konsum för socialdemokraterna och ICA för centerpartisterna.

Nu är det övervägande centerpartister här på landsbygden, så Konsum lades ned. De var aldrig roliga att handla i de där små Konsumbutikerna, fick alltid lite öststatskänsla när jag gick in i dem. Blåvita varor och dåligt utbud. 

ICA blev kvar och övertogs av handlarens dotter, någon gång under slutet av nittiotalet. Hon i sin tur hade ett par tvillingpojkar, de tog över av henne för några år sedan.

Tycker jag har sett dem i butiken sedan de slutade skolan, så de fick ordentlig träning av morfar och mamma.

Nu är butiken större, utbudet inte alls som det var längre tillbaka.

2000-talets mat har flyttat in. Behöver inte vänta på nymodigheter som Oump och vegetabilisk formbar färs. Det finns för oss vegetarianer.

På tal om vegetarianer så verkar vi vara de enda häromkring, gubben och jag känner två, de andra delarna av Jägersrogänget. De bor ju inte här, en i Turkiet och en i Thailand. 

Så jag var glad att hitta ett gäng i Gävle förra helgen, kändes lite kul att ha några att dela sin ideologi med.

Är väl kanske mer ett storstadsfenomen, folk här på landsbygden tänker väl inte i de banorna.

Nu känner inte jag alla som bor här, så någon veggie kan man nog rota fram ur stugorna på en halvmils radie.Fast det har jag inget behov av, tycker att mina få vänner är helt ok, fast de äter kött. Alla gör som de vill. 

Livet i stugan går vidare, vi har förbaskat varmt i alla fall, den nya manicken som ska värma upp huset den går på lite då och då.

Vi hade 21.5 grader inne i går, vi är inte vana vid den temperaturen, så vi fick öppna fönstret.

Vi förstår oss inte på hur vi ska få det lite svalare, läser instruktionsboken till manicken, så svårbegripligt att jag skulle behöva ingenjörsutbildning innan.

När kylan sätter in, bara en tidsfråga, då blir det väl så varmt, att vi i vinter får hänga ut genom fönstren och kippa efter luft. Vi måste få det rätt innan dess.

Dessa moderna manicker.

Den makalösa manicken

Gumman har varit utan dator. Nu äntligen kan jag skriva några rader igen, för er som kanske läser bloggen och undrat vart jag blivit av.

Vi har i alla fall överlevt en sommar, inte den bästa vädermässigt. Samt att växterna i trädgården betett sig konstigt, de har varit sena att blomma.

Annars så har fåren gått och bräkt som vanligt och klingat med sina skällor, getingarna byggt sina bon på underliga ställen. Bönderna här har haft ett bra år, rikligt med spannmål lär det bli, fast priserna går väl inte ner för det.

En fladdermus har gått hädan, får skylla katten Moj Moj för det. Katterna har varit ute dygnet runt och en och annan sork har också fått sätta livet till.

Stugan har klivit in i datoråldern, det gamla huset måste nog undra i sina väggar vad vi håller på med.

Från att ha eldat med ved, då det krävdes det av stugan, att ömsom dra ihop sig och ömsom pösa ut, av den ojämna värmen som kom. Till att nu vara helt datoriserad, vi har skaffat vad jag kallar en makalös manick.

Den makalösa manicken består av en stor utedel med fläkt, samt en ännu större innerdel.

Det är en dator i den, känner av utetemperatur, samt innetemperatur, får väl hicka i vinter i draget från ytterdörren.

Rörmokarna var här i dagarna tre, gubben som inte gillar att folk springer omkring och joxar utanför hans kontroll, försvann bakom sin dator. När han kom fram, visade sig det att de satt ett element helt fel.

Vi får se hur datorn och fläkten klarar vintern, går utanför min tankeförmåga hur kalluft kan förvandlas till varmluft, föredrar att inte försöka förstå.

Höstens dimmor ligger över täkterna, tranor och änder kvackar över oss, när de drar söderut i formation. Livet går in i en lugnare takt, det stannar upp, somliga flyr, somliga stannar kvar.

Kryp av alla de slag kommer att gömma sig, fåglarna tystna, vi burrar in oss och uthärdar den svåra årstiden. Inte svår för skidåkare och andra friskusar, men de är ju ett släkte för sig. 

Man vet också att hösten närmar sig när affärerna börjar annonsera om solrosfrö, en stadsbo tänker väl inte på sånt, men vi på landet har koll. 

Höstdepression? Ja, fast bara lite.

Livet i byn och fjärden går sin gilla gång, en del har flyttat härifrån och andra har flyttat in.

Min lilla norska kusin som flyttade till Ånge, hon har nu köpt två hus till i byn där hon bor.

De säljs för en spottstyver i avfolkningsbygder som Västernorrland.

Hon har stor familj säger hon, nu kan hon ta emot ett helt fotbollslag för övernattning.

Borde åka ner till huvudstaden, inte varit där på nästan tre år. Tycker alltid att det känns stort och lite skrämmande med alla människor. Alla energier som surrar i luften, blir dränerad. Van vid granskogens tysta lugn.

Kanske börjar jag förvandlas till en sån där lite lustig eremit, som bor i en skog. Udda typer som åker in till byn en gång i månaden för att handla det nödvändigast. Sedan drar de sig tillbaka in i skogen igen.

Som jag nämnt förut, dottern tyckte vi såg ut som två troll, fast det är ju några år sedan.

Tycker vi klipper oss oftare nu i alla fall.

På tal om dottern, så finns ju barnbarnet Tova i vårt liv numera. Hon är nu ett år och börjar bli en liten människa. Slut på den tiden, då hon mest bara låg och vi försökte få henne att le.

Nu travar hon omkring och håller en köksstol framför sig, kör in i väggar och skåp och fastnar, blir arg och skriker. Glad igen nästa minut, när vi vänt på stolen så att hon kan gå några meter igen.

Annars så tittar vi på våra serier, alltid lite tomt när en serie är klar, speciellt om den är bra. Då gäller det att hitta en ny, det dyker upp guldkorn ibland, i seriedjungeln. Som den spanska ”La casa de Papel” på Netflix.

Låter väl inte så spännande om man bara tittar till namnet, dels för att den är spansk, dels för att den har en löjlig mask på framsidan.

Men oj vilken fart det var i den, om man nu gillar spänning, klurigheter i ett riktig bra gisslandrama. En serie där jag satt och höll andan, pustade ut mellan varven, för att sen hålla andan igen. Undrade flera gånger varför jag utsatte mig för detta.

Säga vad man vill, men spanjorerna vet att göra bra serier.

Höstmarknaden i Hudiksvall nästa helg, folk ska handla kokosbollar och plommon, samt tusen andra saker. En och annan äter väl kålsoppa också, fast langos och hamburgare tagit över matstånden numera. Kålsoppa hör till en svunnen tid, särskilt gott var det inte heller.

Jag just det, datorn var hela vägen ned till Linköping, den åker längre än vad jag någonsin gör. Nu är den tillbaka, med nytt nätverkskort och allt. Livet blir lite mer som det brukar vara.