Höst och kålsoppa

Gumman väntar. Jag sitter fortfarande här upp på min kammare och väntar på att grannen ska släppa ut sina får i hagen, den som han gjorde så fint med gula stolpar och el-tråd för flera veckor sedan.

Nu är han inte världens snabbaste bonde precis, gillar sofflocket allt för mycket. Så fåren går fortfarande kvar i skogen längre bort på grusvägen.

Tranorna har i alla fall flyttat härifrån, de trumpetade i början av veckan, idag är det alldeles tyst. Hösten är alltid lite sorglig, det är så många farväl som ska göras. Farväl till värmen, farväl till alla fåglar, farväl till våra rådjur som ska börja skjutas, farväl till ljuset. Solen kommer snart att inte gå över trädtopparna i söder, den kommer tillbaka i april någon gång. Tänker på kusinen i Norge som får sin sol gömd bakom fjället, den dyker också upp till våren. Kanske det är ett släktdrag.

Men först är det marknad i Hudiksvall, tingeltangel och kålsoppa. Det har alltid varit så förr, att folk lagade kålsoppa tidigt på hösten. Marknaden är ett slags startskott för den, där serveras kålsoppa i ett av tälten. Fast jag antar att inte många sitter där och slevar nu för tiden, modernare mat har slagit ut kålen.

Vitkål säljs för en krona kilot vid marknadsdags, lite synd att gubben inte får äta några mängder kål, han tar blodförtunnande och kål av alla de slag, samt broccoli, är också blodförtunnande med sitt vitamin K. Jordgubbar är också lite farligt, blodet blir tydligen tunt av dem också, gubben åt två stackare en söndag. På måndagen ville inte blodet sluta rinna när han tog prov, sköterskan frågade om han ätit jordgubbar, han hade ju bara ätit två, sa han. 

Så någon kålsoppa blir det inte här, är väl ingen älskare av den heller.

Jag behöver en ny plånbok i alla fall, marknaden är det bästa stället att inhandla en sådan. Där finns stånd efter stånd med väskor och plånböcker, bara att välja och vraka.

Sedan är gråpäron och kokosbollar något som hör marknaden till, jag köper inte kokosbollar, antar att de hävt i gelatin där någonstans. Som vegetarian är ju inte gelatin det ultimata, gjort på slaktavfall som hudar och ben. Det finns en sorts smågodis som de inte haft sånt i, det är hallonskallar. En påse hallonskallar och en bok är något som jag ägnat många timmar åt i det förflutna. Idag blir det varken böcker eller hallonskallar, min surfplatta har ersatt det skrivna ordet.

Läser inte ens böcker på den, spelar wordfeud och kollar på facebook som så många andra.

I går tackade sommaren för sig här uppe, det var lyskväll längs kusten och även vid sjöarna inåt land. Massor av marschaller lyste upp klipporna och husen, lite sorgligt även det.

Jägersrofolket från Stockholm de flyttar snart de också, likt fåglarna så flyttar de till varmare breddgrader inför vintern. Lite avundsjuk är man alltid, men som livet är format så är det inte oss förunnat att bomma igen stugan och dra söderöver, sedan är det ju alltid försörjningen att tänka på. Kanske läge för att köpa en trisslott till veckan, ett sätt att få några minuters spänning.

Den ena hon flyttar till Turkiet, har en lägenhet där, den andra han drar iväg till sin lya i Thailand. De är väl tillbaka lite efter tranorna kan jag tänka, någonstans där i maj, när vädret har gått från iskallt till lite småljummet. Vi tappra stannfåglar ruskar av oss vintern och blickar upp mot solen igen, sitter på uteserveringar med filtar och myser.

Gubben och jag har inte varit vid vårt trattkantarellställe i år. Kanske har den senaste tidens regnande gjort att trattisarna vågat sig upp ur mossan. Jag gillar ju inte att äta svamp, med de är kul att plocka. Har försökt äta svamp, försökt ge den en chans, men blir illamående av lukten och smaken. Fast surströmming de har gått bra, ingen vett och sans i det hela. Men jag kommer nog aldrig i detta livet bli någon svampätare, tycker väl att nästan sextio år är en lång invänjningstid, har det inte lyckats hittills så kommer det nog aldrig att göra det heller.

Så kom hit hösten, jag är nästan redo. Ska bara plocka in lite växter först.

Får i hagen

Gumman räknar får. Ja, inte riktigt ännu, men i dagarna ska vi få en flock får utanför stugan. Det bidrar till det mer lantliga i vår tillvaro, ett och annat bräkande och pinglande av en bjällra.

Tror det finns ett skällfår som har bjällra, det heter väl så, när det heter skällko annars.

Fast det kanske inte ens heter bjällra, skälla låter inte så pingligt.

Grannen mitt emot har stängslat in hagarna, inte så bra för rådjuren som brukar komma ut ifrån skogen i skymningen och beta i våra hagar. De får väl leta upp andra gräsplättar för att få sin mat, de måste äta upp sig inför vintern.

Ja, vintern kryper allt närmare. Hösten är redan på gång runt hörnet, fast en jag känner, hon hävdar bestämt att sommaren är kvar hela september också. Vet inte om jag kan hålla med, men så är hon stockholmare också.

Fast fullt så pessimistiska som folket här uppe, det är få som är, redan i de första dagarna i augusti så pratar de om att hösten är här. Hösten kommer inte förrän i september hävdar jag då. Så långt som till sensommar kan jag sträcka mig.

Men det är bara att ge upp, vara glad för att åtminstone juli blev somrigt i år, i juni var det fortfarande vantväder. Vi fick vår beskärda lite rusiga del av värmen, ett litet smakprov på hur det är att vara nere i Sydeuropa i sommartid.

Ett tecken på att det snart är höst är att Jägersrogänget har kommit och åkt igen. De brukar alltid titta upp hit, när sommaren ligger och flämtar för sitt liv.

Då kommer de från Stockholm, sommarklädda naturligtvis, inställda på att det är sommar ända in i oktober. Men de frös här uppe, vi är ju härdade och eldar aldrig förrän i september. Då släpper vi på värmen i elementen, alltid spar det en och annan pellet. Ved har vi inte, vedspisen står mest där som en relik från svunna tider.

Så spelade vi Jägersro i två dagar.

 

Nu är det bevisat, det är så att den som köper den dyraste och bästa hästen Rigel, den vinner hela rasket. Jag lyckades kamma hem fredagsspelet, gubben kammade hem lördagsspelet. Ett litet tips till er som fortfarande äger ett sånt spel och fortfarande tycker att det är kul. Fast de har ni väl redan räknat ut.

Plasthästarna gick varma på spelbordet, ett och annat hätskt ord blev också slängt. I stridens hetta kan allt hända.

Varje spel tog sex timmar, vi fick ställa oss upp och göra lite husmodersgymnastik för att inte stelna till. Vi är ju äldre nu, vi hade faktiskt 40 års jubileum i år. Medelåldern börjar bli högre, den äldsta och mest entusiastiska fyller hela 68 snart. Vi blir nog aldrig gamla i huvudet åtminstone. 

Tranorna trumpetar, redo för sin långa flytt. Alltid lika sorgligt varje år, alltid lika roligt varje april när de kommer tillbaka.

Bärplockarna var också kortvariga i år, det fanns inte mycket bär att plocka. Den kalla juni tog död på det mesta i blom.

Lite skräp hann de med att slänga utmed vägen i alla fall. Jag undrar vad det är med folk, som äter något och sedan slänger förpackningen där de står. Att de sedan rökte i den brandfarliga skogen, det gjorde inte saken bättre. Det gick bra den här gången i alla fall, vi har haft nog med skogsbränder i det här landet för i år.

Jag tycker att det är bra att det finns människor som vill livnära sig på allt vi har i våra skogar, men de ska respektera naturen. 

Fast vi kom väl lindrigt undan i alla fall, har hört historier om läger ute i skogarna som lämnas som hela soptippar. 

Antar att vi skulle få hicka hela bunten om vi åkte ned till Indien, där eldar de skräp och plast på gatorna. Hela landet hotas att försvinna under ett berg av petflaskor, det fanns inget sådant på den tiden jag var där.

Så en indier skulle tycka att vi är konstiga som vill plocka upp efter oss, vi tycker de är konstiga som slänger allt på gatorna.

Så är vi människor, vi lever i vår egen lilla bubbla av vad vi kallar verkligheten. En verklighet som är slipad av vårt liv, vår uppväxt, våra tankar och värderingar vi fått med oss sedan barnsben. Samhället och den grupp av folk vi omger oss med, de hjälper till de också.

Katterna de bara är, de sitter inte och funderar över ditt och datt. Trodde katten Gizmo skulle vara sur på mig härom morgonen. Jag hade stängt sovrumsdörren, ville få sova en hel natt utan att ha en kattklo i tårna. Han krafsade och jamade, gav upp efter ett tag och hittade väl en annan sovplats. Det var tufft för en kattmamma som jag att höra på telningens förtvivlade jam, stålsatte mig verkligen.

På morgonen i vår mänskliga värld och hjärna, hade vi nog då varit lite gramse, sura över att inte ha fått komma in och sova i mattes säng. Undrat lite om vi hade gjort något fel som blivit avvisade på det sättet. Gått igenom episoder i huvudet på eventuella sagda saker, som skulle ha gjort matte sur.

Hamnat i offerrollen, somnat med tusen tankar i huvudet. Känt oss väldigt eländiga.

Men hos Gizmo vilade inga sorger när jag klev upp på morgonen, han var inte det minsta sur. Kom som vanligt och strök sig, gick framför mig ned för trappen så jag höll på att stupa. Han levde i nuet, han brydde sig inte ett dugg om vad som hände kvällen före.

Vi har mycket att lära av djuren. De är våra läromästare i att leva här och nu, helt utan något ego som oavbrutet tjattrar i huvudet.

Med de kloka orden avslutar jag min blogg för denna gång.

Stockholm och gäckande skåpbilar

Gumman vädrar. Aldrig har vi haft så många fönster öppna i stugan nattetid som denna sommar. Den kommer att bli ihågkommen som den stora svettsommaren.

Gubben som är förutseende på vissa saker, har tillverkat myggfönster till varje rum, inte en mygga eller fluga, har vi haft inne som objuden gäst.

Annars har jag haft lite skrivkramp, hellre suttit på uteplatsen än framför datorn.

Sedan har jag tillbringat ett par dagar i Stockholm, det var tre år sedan sist, om man inte räknar Centralstationen, eller terminalen för Ålandsbåten eller varför inte Arlanda.

Den här gången prövade jag på att åka buss, för det mesta så gillar jag tåget bättre, det är snabbare och smidigare. Det började med att jag fick stå i en halvtimme och räkna långtradare vid E4, bussen hade naturligtvis börjat koka någonstans norröver. En ersättningsbuss hade fixats fram, en granne från vår by körde. Det visste jag inte då, men han hade något lite bekant över sig. Trodde att det var från tidigare bussresor, fast jag räknade ut att det var säkert tio år sedan jag sist åkte.

Hur som helst efter fem långa timmar, var vi nere i den gigantiska byggarbetsplats som kallas Stockholm. Det grejas och byggs överallt, horisonten är täckt av byggkranar.

Vår horisont från stugan täcks också av en byggkran, den har stått här i femton år. En excentrisk granne lånade tydligen den då av någon, han skulle höja taket på sitt hus. Om det blev gjort vet jag inte, men efter sju-åtta år så slutade jag irritera mig på den. Nu har den blivit en del av vårt liv.  

Ja, det byggs i Stockholm, det är där pengarna finns. Här uppe i norr, är vi enbart den där fattiga släktingen, som ingen bryr sig nämnvärt om. Våra vägar är fulla av bulor och potthål, längst ned i prioriteringen.

De klämmer in hus på varje grön fläck, sedan kostar en lägenhet skjortan. Men som sagt, de verkar tjäna bra de som bor där, en nybyggd hyrestvåa för 12 000 kr i månaden. Tjohoo va bra.

Nu var jag inte nere för att studera det ekonomiska läget, jag var där för att se lite av staden igen. Ett visst vemod kommer alltid över mig när jag ser alla förändringar, det är inte längre en folktom sommarstad, som det var för femtio år sedan.

Idag kryllar det av folk alla tider på dygnet tycks det. Speciellt när jag lyckades pricka in den årliga Prideparaden.

Såg den för tio år sedan, av en slump utanför Slottet. Då var den liten i jämförelse vad den är idag.

Hur som helst så tog vi tre pantertanter oss in till stan och såg paraden tillsammans med 500 000 andra själar. Det var 30 grader varmt och inte en tillstymmelse till luft på vare sig buss eller tunnelbana. Med svetten rinnande utmed ryggarna travade vi iväg till Kungsträdgården. Där var det inte bara Prideparad som stoltserade förbi, där var det Thaifestival också. Massor av mattält med god kryddig mat, bord och bänkar att trängas vid. Vi balanserade vår mat och hittade bara ett ställe att sitta, det var mitt i den stekheta solen. Jag svettades och åt, blundade och låtsades att jag var i Thailand. Antagligen var det lika varmt där som här.

Mätta och belåtna såg vi alla Stockholms yrkeskårer tåga förbi, poliserna hade släppt på yrkesrollen för en dag och dansade samba i sina uniformer. Vad de måste ha svettats.

En båttur hann vi också med, en som gick under broarna. Där fläktade det åtminstone.

Det som slog mig var att de första passagerarna de tog ombord var två blinda! De kunde inte ha sett ett smack av vare sig Långholmen eller Norr Mälarstrand.

Men som tur var hade de hörlurar där en malande röst talade om vart vi befann oss, sedan slängdes lite Stockholmshistoria in vid tillfällen.

Antar att de hade en inre upplevelse, när den yttre saknades. Tänker på att biografer har syntolk, hela filmen berättas in i minsta minspel. Så svårt det måste vara att inte se.

Staden sett från vattnet, har också förändrats sedan jag sist åkte båt under Stockholms broar. Det var 1962 och jag var nio år, pappa och jag åkte.

Kommer ihåg att guiden, de hade guide på den tiden, en riktig människa som pratade på flera olika språk. Hon sa att skogen vid Årsta där vi bodde, den skulle vara helt borta och bebyggd om trettio år, som tur var hade hon fel. Den finns kvar som ett grönt andningshål vid Årstaviken.

Det blev en svettig minisemester för en gumma från landet. Det stressas så mycket i storstaden. Alla har så bråttom.

Bussarna går ungefär var femte minut, det beror väl på vart man ska, men den vi åkte från Hammarby Sjöstad gick så ofta.

Här går det en buss varje timme på morgonen, under dagen så går den var tredje timme in till stan. Här får vi planera vårt åkande, inte springa ner till någon busshållplats och chansa att det kommer någon snart.

Ingen har väl direkt någon pejl på busstiderna där, vi åkte tunnelbana och sedan stod det att bussen skulle gå om en minut. Alla sprang som tosingar för att hinna med, det skulle ju vara hemskt att få vänta fem minuter till nästa.

Det som slog mig är att på alla tunnelbaneperronger, så står det när nästa tåg ska komma. En minut, fyra minuter osv. Det är väl knappast tid för att vända när man står där nere på perrongen och gå och handla lite medan man väntar. Gubben säger så att folk inte ska stå och undra när tåget kommer, storstadsborna ska inte undra över någonting. Här skulle jag få stå och undra väldigt länge i så fall, jag har tidtabell.

Kul att åka till storstaden, kul att åka hem till skogen också. Bussresan hem var fascinerande. Det stod utetemperaturen med stora röda siffror längst fram. Jag spenderade de fyra timmarna norröver, att veta varje grad från Stockholm till Hudiksvall.

Det började med 30 i Stockholm, det kunde jag köpa, det var varmt där. Men så ökade gradantalet ju längre norröver vi kom, när busschauffören, som visade sig vara samma som kört ner, kom på att vi skulle ta en bensträckare i Gävle, då var den uppe i 36. Så varmt är det aldrig i det här landet, så jag trodde vid det laget att det var vajsing på termometern.

Han stannade vid en bensinmack och jag gav mig ut från luftkonditioneringen, hettan slog emot mig. Jag skyndade mig in i den svala butiken tillsammans med de andra.

Tyckte jag kände igen chauffören och frågade honom om han möjligtvis bodde i de här trakterna. Han bodde i den byn vi bor i! Tänk vad mycket jag inte vet om, rena storstadsyndromet att inte veta vem som bor var, fast han hade ju bara bott här i ett par år.

Vi skyndade in i den svala bussen och jag tänkte på Gävleborna och hur mycket de skulle stå ut med, denna varma måndag i början av augusti.

Hemma i Hudiksvall var det bara 27 och hemma vid stugan blåste det från havet och var bara 21. Det blev en dag med stora temperaturskillnader.

Nu är den vita skåpbilen tillbaka igen. Varje sommar så varnas det överallt för en vit utlandsregistrerad skåpbil. Ser att den dyker upp även på de norska sidorna på Facebook, där stjäls hundar, här stjäls det lite av varje. På de norska sidorna är det samma suddiga bild år efter år, några knappt synliga män i en vit skåpbil.

Förra sommaren såg jag faktiskt en vit skåpbil, vi åkte efter den på våran grusväg. Den stannade till vid vår brevlåda men åkte sedan vidare och jag kunde svänga ned.

Den var enligt utsago sedd lite varstans här i byarna, de utländska männen och kvinnorna stal diesel och annat smått och gott.

Så nu är den är tillbaka, alla spanar efter mystiska vita skåpbilar med utlandsplåtar, den gäckar som skuggan i filmen med samma namn. Än syns den här, än syns den där.

Gubben han hade en teori om att det kunde vara fågelskådare från Polen som var ute, vad vet vi, men det pratas hej vilt om den i alla fall.

När min kusin kom hit i somras, då kom hon i sin vita skåpbil med utlandsplåtar. Jag som är bekant med syndromet jag kände mig lite obekväm när vi svängde in på loppisars gårdsplaner, för att inte tala om affärens parkeringsplats uppe i byn. Tyckte att folk tittade lite konstigt när vi kom åkande, när de sedan såg två tanter kliva ur så släppte deras uppmärksamhet.

Att den är lite rostig och ser allmänt risig ut, gör inte hela saken bättre.

Bärplockarna är också tillbaka, jag undrar hur det går för dem, det finns inga bär i år att tala om. De parkerar ofta vid vår brevlåda och sedan går de omkring och skriker till varandra i skogen. En granne hörde skriken och trodde att det var någon i nöd, det var bara ett gäng bärplockare.

Läste i tidningen att lingonen är sällsynta i år, får väl strunta i att plocka mina två liter då, köper en burk sylt i affären i stället.