Bilprat

Gumman bevakar en auktion. Jag har varit inne på Kvarndammen och hittat en bil till gubben. Den han åker kring med är inte pålitlig, handlingskraftig som jag är så har jag hittat en på nätauktion.

Ett ställe där de säljer ut tjänstebilar och vagnparksbilar, undrar lite vad som menas med det?  En bil som står i en park full av andra bilar och skrotar och används bara när någon har lust till det.

I alla fall är det bilar som inte haft något riktigt hem, och ingen som har tagit hand om dem. Helt enkelt bilar med tråkig bakgrund. De är väl lite mer skamfilade till sitt yttre och har lite mer bucklor och bulor än vanligt, antagligen för att de inte haft någon riktig ägare. Människor har en märklig förmåga att inte vara rädd om saker de inte äger och betalat för. 

Hittade en som hade gått 5088 mil extakt, den var lite finare än de andra och hade allt som jag anser att gubben behöver till sina långa bilturer.

 Antisladd, bra så att han inte åker av vägen så lätt. Antispinn, nåja det är inte bra när han ska upp i snömodd i vår långa backe. Antagligen går den att koppla ur.

Klimatanläggning så att gubben kan sitta och pysa i när det är varmt, en CD för musik och en färddator. Antagligen skulle han inte använda den, han är lite anti till sådana. En helt modern up to date bil, kanske blir det ett fynd.

Nu går det till så att man får lägga bud och högsta vinner, det gäller att ha is i magen och lägga budet så sent som möjligt och hoppas att ingen bjuder över. Idag klockan 11.05 närmare bestämt är det då nedräkningen börjar, den pågår i 3 minuter ungefär.

Nu kan denna bil som är född 2007 och är grå, bli en medlem i den här familjen.

Varför jag talar om bilar som om de vore levande varelser kanske ni tycker är konstigt, men om sanningen ska fram så tycker jag att i alla fall min bil är levande.

Den är av plåt och kan inte tala, men den har energi. Allt som finns har energi, mannen som hade honom före mig han hade tyckt om bilen och hade tagit hand om den. Alltså hade den fått bra energi från början.

Är förra ägaren till en bil en missnöjd gnällgubbe, så känns bilen inte bra. Kanske lika bra att kolla upp hur de förra ägarna levde och vad de tyckte om livet. Lite svårt blir det när en bil haft upp till tio stycken.

Jag har haft ett antal under åren, den förra var en röd Peugeot av modell 86, den var så fin och jag tvättade den varje vecka i tvätthallen i byn. Jag putsade och torkade riktigt i dörrarna, fick den oljad varje år. Han hette Mys, jag var synkroniserad med min Mys.

Så blev han gammal och trött, hade föresten krånglat en hel del innan, jag fick öppna motorhuven och knacka på en del för att få honom att vilja gå.

Till slut så fungerade inte kopplingen längre och det var dags för honom att åka till bilkyrkogården.

Jag letade febrilt efter en ny, fick åka buss in till staden och gå omkring och leta hos bilhandlare. Provkörde en del men deras energi stämde inte med min.

Till slut så hittade jag Tillit, han var grönblå, fin i klädsel och lack, hade nybytt kamrem och gått 10.000 mil. Nyckel som låste alla dörrar på en gång, en nymodighet för mig. På Mys fick jag låsa upp alla och sen se till att de var stängda. Stolsvärme som fungerade. En Suzuki som aldrig krånglar och det har han hållit till dags dato.

Jag tog hem honom och Mys stod inför sin sista vila, gubben körde upp med honom för backen en sista gång och då kom tårarna. Jag satte mig i Tillit och grät, sökte liksom stöd i min nya bil för att göra saken lättare.

Vem kan komma och säga att en bil bara är ett dött ting av plåt. Ni har fel, bilar lever.

De ska pratas med för att må bra, jag pratar då med Tillit och idag ska han och jag åka till staden och han ska vänta på mig när jag går till sjukhuset. Han står där troget och jag klappar om honom när jag kommer tillbaka. Duktig bil.

En vän till mig hon sa att våra bilar talar om för oss hur vi lever, går de bra så mår vi bra, går de dåligt så är det något som fattas oss. Hennes bil hade strul med lysena fram. Hon fattade då naturligtvis att det var något hon inte ville se här i livet.

Det vet väl alla människor.

Sen har jag en hobby och det är att tvätta bilar, älskar att svabba runt och sen ge en extra liten bonus i form av Wax it wet, en spray som gör bilen glänsande fin.

Vaxa är också kul, bilen blir så fin och när det görs vid rätt tidpunkt så har jag alltid ett sommarprogram från P1 att lyssna på. Det är sommar för mig det.

Så nu är det kanske en ny familjemedlem som ska tvättas och vaxas på väg. Han får väl prata ihop sig med Tillit här på gårdsplanen, så att han kan få höra att det här är en riktig bra familj att bo hos.

Nu ska jag ner och prata med Tillit och klappa om honom lite. Han förtjänar det.

Är jag kanske lite vriden i huvudet? Inte jag inte, kan väl aldrig tro det.

Är tillbaka efter turen till staden. Vill ni veta vad som hände med auktionsbilen? Den blev såld för tiotusen mer än vad jag bjöd. Men det finns andra som kan komma hit och bo med oss i stugan, vi har bara inte hittat den ännu.

Ogräsbekämpning kring stugan

Gräset växer över huvudet på gumman. Idag när det var årets varmaste dag hittills, så då beslöt jag mig för att gå en rond med gräsklipparen.

Gubben kommer som bekant enbart hem på helgerna och jag som väderspion har redan konstaterat att det kommer att regna till helgen. Alltså är det lika med ingen gräsklippning.

Jag skulle önska mig en välskött trädgård, men då krävs det att man gillar att påta runt och är det gräsmatta inblandad så behöver den klippas.

I en perfekt värld ungefär två gånger i veckan, i den här en gång i veckan.

Skulle jag inte gjort det idag så hade det blivit efter två veckor, hemska tanke. Står inte ut med att tänka den ens en gång.

Älskar att titta på engelska trädgårdar, välskötta med gräs som ser ut att komma från en golfbana, prydliga kanter mellan grusgångar som inte har ett enda ogräs. Undrar om de använder Roundup, eller om de har något annat knep?

Rundat, rakt, prydligt in i minsta detalj. Gångar med stenplattor, även de utan ogräs. Prunkande rabatter utan ens ett litet, litet grässtrå.

Men för att få en sådan trädgård måste man som sagt vara ett trädgårdsfreak, det är jag inte. Tänk om jag hade råd med en trädgårdsanläggare tillika trädgårdsmästare. Då kunde jag gå kring och njuta av de fina utan att ens böja mig ned.

Sen har jag stött på folk som säger att de gillar vilda trädgårdar, sådana som inte har något måste växa här och där i sig. De sprider ut sig hur som helst. Inga gräsmattor utan ängar med vilda blommor, fulla med broms och huggorm kan jag tänka.

 Det är inte något jag tänker anamma, jag vill ha det prydligt och säkert skulle vi inte ha annat än sly och djungel här efter ett tag.

Fast eget slit känns bättre säger nog de flesta, man ska själv ta i och arbeta med myllan och sedan gå kring och njuta av sin skapelse. Jag har svårt att njuta, ser bara ogräs och tuvor som ska åtgärdas och maskrosor och tistlar, massor med jobb.

Grattis ni som har kirskål som erat ogräs där hemma. Ni kan åtminstone äta det. Antar också att det är relativt lätt att rensa bort. Jag har tistlar, som går att äta roten av, maskrosor, som även de går att mumsa i sig, både rot och blad, och sen som pricken över iet, kvickrot. För övrigt växer kirskål i den södra delen av landet och jag råkar bo i den norra.

Alla dessa ogräs har hemska rötter, de är nästan omöjliga att få bort. Glömde att nämna nässlor som bränns i dagar i mitt skinn. Så en gryta av det gröna skulle jag kunna få av allt om det var nödtider, men det finns en gräns.

Gräset växer så det knakar, allt växer så det knakar. Trädgården är inte så stor, ca 700 kvm. Den var större från början, vi har decimerat den med åren. Två större rabatter och en gräsmatta.

Jag beväpnade mig alltså med svettband och gräsklippare som är självgående, men den har börjat stanna lite då och då. Får slita i snöret med jämna mellanrum, ett fall för gubben kan jag tro.

Jag klippte och jag klippte, svetten rann och bromsarna som har den förunderliga förmågan att bita genom kläder tog stora bitar av mig. Klarade det i ett enda svep, jag börjar bli stark igen. Fick lägga mig ned och låta den dunkande pulsen gå ned till någorlunda normalt, det tog ett bra tag, men jag överlevde.

Beslöt mig för att låta de vinterbleka benen få lite luft, satte på mig shorts och kände mig så där lite sommarfri. En månad efter alla andra, som vid detta laget har bruna sommarben.

Sen var det ogräsbekämpning, lade mig på alla fyra och krafsade loss, maskrosor, kvickrot och tistlar.

Klarade bara ett par minuter, bromsarna bet sönder mina vita ben. Fick gå in och sätta på mig byxor igen. Så på sommaren är det ingen idé att försöka klä av sig, det finns tusentals djur som älskar mig och mitt blod. Kanske blodtrycksmedicinen gör det extra smakligt.

En tanke som slagit mig är att ha en hängmatta, men det innebär att jag inte skulle kunna ligga i den utan att slå broms, mygg och knott kring mig, Lägger ned den tanken.

Ett växthus vill jag också ha, ett sånt som jag kan gå in i och sitta och njuta i en bekväm stol och titta på tomater och annat fint som växer i lådor. Ett litet porlande vattenfall som låter så att jag blir så där lugn och meditativ. Eller kissnödig.

Fast inser ganska snart att ett sådant är massa arbete med också, det blir inte fint av sig själv. Lägger även ned den tanken.

Så nu är det klart för den här gången, det dröjer några dagar tills nästa. Som en granne sa, att på vintern skottar vi snö och på sommaren klipper vi gräs. Det är livet på en pinne här på landet.

Det är mycket som ska stämma, bäst att hålla sig inne och se på TV program om engelska trädgårdar. Bromsar och oknytt de är ute, vi har myggfönster, tack till gubben som tillverkat dessa.  

För er som inte vill äta döda djur så har jag hittat en länk till massa smarriga recept.

http://www.javligtgott.se

Låt er väl smaka!

Nostalgi

Gumman blir nostalgisk. Jag har hittat en serie som jag sett förut, ville se den igen och det eminenta SVT Play har mycket i sitt arkiv.

100 svenska år, heter den och sträcker sig i stort sett hela 1900 talet. Gamla filmer som är omgjorda i långsammare tempo, de springer inte så hysteriskt i dem.

Inser då jag ser detta att jag levt 50 år av detta sekel, nåja 48 då men det är inte så noga.

Nu är vi inne i det konstiga 2000 talet som jag inte riktigt begriper mig på, kanske för att jag börjar bli äldre. Blir så där lite trög inför det nya som äldre är.

Hade jag varit lika gammal som jag är nu i början av förra seklet så hade jag säkert varit en tandlös gumma, med huckle förstås. De hade alla gummor på den tiden.

Vad är det som har gjort att vi inte ser så uråldriga ut längre? Förutom ansiktslyftningar så förstår jag det inte riktigt.

De hade ren mat och enkel mat, kanske inte så mycket av den varan men ändå, det är inte bra att överäta. De hade inte massa läsk och socker och inga transfetter.

Kanske arbetade de hårdare med sina kroppar, vi sliter på gym för att hålla oss i trim, de borde ha varit i supertrim om man tänker efter.

Sen hade de väl inte hudkrämer och tandkrämer, detoxpiller och andra undergörande medel. Överklassen de höll sig bättre, de slet inte ut sig, så det måste vara svaret på frågan.

I alla fall så har jag levt en massa år i det gamla seklet, ett sekel som kanske inte började så bra för alla men det tog sig rejält på slutet.

Jag känner mig uråldrig då jag tittar på filmen, mycket känns så nära inpå, allt jag kommer ihåg, det är folkhemmet och framtidstron. Det är slit och umbäranden, arbetarklass, medelklass och överklass.

Jag är så gammal att jag sett bryggarhäst i Stockholm, den kom med pilsner till gubbarna i fiket där vi bodde. Den stod där och åt ur sin säck som var knuten runt mulen. Ölfiket var skrämmande, där satt en massa fyllgubbar och drack pilsner och åt pytt i panna. Fast mest drack de nog.

Min pappa arbetade på hotell, han var portier. Portier på ett fint hotell i Stockholm som inte finns längre, det hette Carlton. Tillsammans med Grand så var det en av de bästa. Där arbetade han i 50 år, från han var 14 tills han slutade.

Vi var väl vad jag kan kalla medelklass, även om klasserna inte var lika utmärkande på 60 talet och framåt. Han kom hem och berättade att när han började tidigt så fick han åka tunnelbana med alla fabriksarbetare. De satt där med rejäla kängor och sina unikaboxar i knäet. De flesta av er har väl aldrig hört talas om en unikabox, men det var en låda av papp med en rem kring. Den användes av arbetarna förr när de tog sina mackor eller gårdagens mat till lunch.

Jag lyssnade och tänkte på de stackars fabriksarbetarna som inte hade råd att äta annat än mackor och gammal fläskpannkaka. De måste vara väldigt ledsna.

Idag är en fabriksarbetare en högavlönad jeppe som sitter och trycker på lite knappar och har allmänt tråkigt.

I alla fall på Iggesunds Bruk som kan anses som en standardfabrik. De flyter kring med villor och fina bilar. Tänk så långt från unikaboxar de är. Men är de gladare? Kanske inte det.

Modet är en annan sak som tas upp i filmerna. Från hattarnas tid i början av seklet, alla hade någon form av huvudbonad, det ansågs konstigt om man inte hade det.

Kommer ihåg att pappa hade hatt, en sån vanlig med brätten. Den lyfte han artigt på när han mötte någon bekant. Tänk om man skulle se något sådant idag, knappast troligt i de kretsar jag lever och rör mig i.

Modet var något som alla slaviskt följde förr, kjollängder, bobbat hår, skor och underkläder. Det fanns bara ett sätt att klä sig, för kvinnor var det kjol och klänning och för män var det skjorta och byxor. Deras mode har väl inte ändrats så mycket, men kvinnornas har.

Nu finns det 100 modet att välja på, jag blir alldeles snurrig. Alla kan klä sig precis hur som helst.

Vissa klädkoder är kvar, vid begravningar och på bröllop. Där håller vi fast vid det traditionella, vi vill känna igen oss. Någon fast punkt i tillvaron vill vi ha, det är väl ingen som dyker upp i baddräkt på en begravning.

Jag kommer ihåg det glada 60 talet då den första riktiga ungdomskulturen kom.

På 40 och 50 talet hade de väl sin vilda ungdom också, men bara för vissa.

 Det var rock and roll och brylcreme, Coca Cola och tuggummi. Efter kriget så såg svenskarna mot det stora landet i väster. Vi sög in allt som kom därifrån, allt var fantastiskt.

De flesta ungdomar på den tiden hade väl ett litet ryck och sedan gifte de sig och skaffade barn. Sen var den ungdomen över.

På 60 talet levde vi ut ordentligt. Vi gick emot allt som så strävsamt hade byggts upp i folkhemmet. Vi klippte oss inte, vi gick i arbetarblusar och farfarströjor, armejackor och uppfransade jeans. Vi utmanade, provocerade. Vi demonstrerade mot landet i väster.

Vi lyssnade på proggband som sjöng på Gärdet. Vi köpte Mahjongkläder och rökte hasch, tuggade råris och bönor, levde tillsammans i kollektiv. Det var tider det, tycker jag i alla fall. Glad att vara så gammal att jag fått uppleva detta.

Nu ska den gamla hippien ta och åka till jobbet. Hej på ett tag allesammans!

Gumman skriver igen

Nu är ordningen återställd hemma hos gumman. Det kan, som ni har märkt gå många dagar utan att jag ens sätter mig framför datorn och tänker på någon blogg.

Men nu är jag tillbaka och tänker berätta lite vad jag pysslat med den senaste tiden.

Det började med provtagning i torsdags, jag skulle till vårdcentralen och ta prover. Dessa skulle utövas fastande så jag låg kvar i sängen  längre än normalt, för att göra pinan kort.

Iväg utan en droppe vatten ens, och inte något snus. Vågade inte stoppa in en sådan för då kanske proverna visade lite tokigt.

Fyra rör tog hon blodsugaren, jag undrar hur mycket vi har, kanske skulle jag bli ännu svagare.

Sen frågade hon om jag hade urinprov med mig och viftade viftade med pappren jag fått från sjukhuset att ta med mig, där fanns det en hel radda streckkoder med en bokstav först.

Hon pekade på en av dem och där stod ett U. Tydligen skulle jag ha varit uppmärksam och läst allt det där obegripliga. Sagt, aha ett U ska nog stå för urinprov, införskaffat en plastbytta och kissat.

Tror fullt och fast att hon tyckte jag var lite vrickad som inte sett detta, men vilka gör det?  Frågade hon om jag var fastande, ja naturligtvis, inte en droppe vatten här inte.

Sen lade hon till att en del kommer och säger att de tagit en liten mun kaffe, fusk. Kaffe gör att kolesterolprovet blir uppåt väggarna fel. Så jag lyckades med min stackars uttorkade blodfattiga kropp, åstadkomma tre droppar urin. Hon var nöjd, det hade räckt med två. Men så säg det då! Så hade jag behållit den sista droppen.

Kaffe hägrade i mitt inre, en kopp och en snus. Skyndade till arbetet som ligger några meter bort. Upp med dörren, fram till kaffebryggaren hällde i vatten tog kaffeburken där det står KAFFE på. Tom som en öken var den. Inte ett uns kaffe någonstans, skåpet skrattade tomt när jag febrilt slet upp dörren. Förbaskade kollega, hon hade tagit sista kaffet och lämnat allting tomt. Så gör man bara inte, speciellt en sådan här dag då jag måste ha kaffe.

Hittade lite urgammalt nescafé, kokade lite vatten och försökte njuta. När kollegan kom så tittade hon lite retsamt på mig, log och sa att vårdcentralen har alltid kaffe i sitt väntrum. Så nu vet jag det.

Annars så kom gubben i torsdags med bilens ljuddämpare hängandes på trekvart. Den bilen ska då alltid krångla, tacka vet jag min gamla Suzuki, den är alltid pålitlig men då byter jag avgassystem när det är dags. Gubben han kör alltid tills bilarna rasar, en något krånglig hobby speciellt när han åker fram och tillbaka till storstaden.

Gubben klippte gräset innan regnet, jag gjorde ostpaj. Sedan gick vi till en granne som hade fest. Det ösregnade och grillarna stod ute som de brukar. Det blev grillning under paraply denna gång, Kanske lättare att använda grillpanna på spisen.

Helgen förflöt i lugnets tecken, gubben krånglade med avgassystemet till ingen nytta. Det är sällan allting passar som det ska på bilar.

Sedan var det plötsligt söndag och stor meditationsdag. För en månad sedan uppmärksammades på Facebook att Eckart Tolle (en klok gubbe) skulle ha världsomspännande meditation via Internet. Den 26e juni klockan 4 pm, EST prick.

Innan vi kommit på vilken tid det skulle vara i Sverige hade det gått många bud. En del sa si och andra så, slutresultatet blev 10 svensk tid, på förmiddagen.

Vet inte om det var mitt fel, fast vi var många om budet. Jag tänkte så här att England ligger en timme bakom vår tid. När klockan är 4 pm där så skulle jag naturligtvis ha tänkt att den är 5 pm här, istället så fick vi till det att USA ligger sex timmar framför oss istället för bakom och då skulle våran tid vara 10 på förmiddagen för det är ju bakom vår tid rent västerut. Hänger ni med? Tänkte väl inte det.

Sagt och gjort, en vän var här i byn på besök och hon var också helt införstådd med att vi tänkt till rätt. Hon är för övrigt reporter och borde vara snabb i huvudet, så om hon höll med så var det rätt.

Vi satt där framför våra datorer och skulle logga in på sidan där meditationen skulle visas. Eckart skulle tala i egen hög person och vi andra sitta världen över och följa med. Lite stort, lite mäktigt kändes det.

Vännen kom med sin dator och det konstiga var att nedräkningstiden på sidan var 13 timmar 5 minuter och 43 sekunder. Först när jag såg det så fnittrade jag lite, de kan inte ens få ihop rätt tid över pölen.

Sen kom vi på att det var rätt! Vi hade tänkt fel hela tiden. Klockan 22 svensk tid skulle evenemanget hållas. Det var bara åsneöronen som fattades på oss.

Så vi skulle göra nytt försök på kvällen. Jag kämpade för att hålla mig vaken, är en kvällstrött människa. Nedräkningen började, när det var 4 minuter kvar tryckte jag på länken som ledde till Eckart. Den lilla grejen som ser ut som en grön donught snurrade, talade om att den laddade. Det gick inte. Försökte ett flertal gånger, förbannade de där över pölen, som inte kunde hålla vad de lovade. Tänkte de inte på att kanske 100 000 människor skulle sitta som tända ljus framför datorn och vi skulle alla in i nålsögat.

Så gumman fick gå och lägga sig, fast det var lika skönt det. Gubben tog sin puttrande bil och åkte till storstaden mitt i natten. Lugnet har åter lagt sig över stugan.

Trumma och krig i rabatten.

Gumman har kommit ur fas med tiden. Jag hinner inte med att skriva bloggen, det har börjat köra ihop sig för mig. Tiden räcker inte liksom till längre.

En granne jag träffade, sa att jag inte hade skrivit något i min blogg idag eller igår. Jag blev alldeles kall, jag har försummat mitt skrivande. Fast jag måste medge att jag inte känner för att gå upp fem varje morgon och skriva så tangenterna glöder, full av inspiration. Den kommer och går.

Arbeta mina förmiddagstimmar det måste jag, kan inte lämna kollegan för sig själv på kontoret, för att jag är fullt upptagen med att skriva.

Sen var det motion också, var ute en sväng i måndags i en timme och var ganska slut efter det. Gick med grannen som går fort som en ettrig terrier. Det gick inte så fort då, tack och lov, hon tänkte väl på stackars mig och ville inte att jag skulle få en kollaps där i skogen.

Hem och byta om, in till staden och gruppen som läser om döden. Intressant det var det, döden känns inte så tokig när jag åkte därifrån. Riktigt trevlig faktiskt, men vara kvar här ett tag till det vill jag.

Inte för att det alltid är så roligt att vara människa, det tycker jag inte. Små glädjestunder varje dag försöker jag få till. Men inte när jag känner att tiden inte räcker till, den springer före mig och jag försöker hinna i kapp den.

Igår jobb igen och sen hem och se ett par avsnitt Masterchef, de hopar sig i boxen med rasande fart.

Valde faktiskt att se på TV och inte skriva till er, en prioriteringsfråga.  

Sen var jag på trumparty i skogen i går kväll. Ett utmärkt sätt att tillbringa en av årets stora dagar inom häxyrket.

Sommarsolståndet, den dagen som folk sedan urminnes tider har firat ljuset, årets längsta dag. Hednisk dyrkan tyckte kyrkan och det har sedan dess fallit i glömska, utom för ett fåtal.

Vi håller fortfarande på, fast vi dansade väl inte omkring iklädda vitt igår. Vi var mer belevade och drack te och kaffe.

I Glastonbury i England dansade folk också omkring, runt den gamla ritualplatsen Stonehenge, säkert på en massa andra platser också, platser jag inte känner till.

Vi hade alltså trumparty, vi var 7 stycken häxor, vilka jag inte mött förut fast de bor i krokarna.

Vi träffade ute i skogen vid en sjö i en annan liten stuga, kvinnan i stugan hon hade varit i Fatmomakke och gjort sin egen trumma och de andra likaså.

Jag vet inte vart det ligger men det låter som norrut.

Det var bara kollegan och jag som inte hade någon trumma, vi får väl se om vi gör en någon gång.

Vi satt och lyssnade och de andra trummade på, så att alla grannar kring sjön hörde att något var på gång, de är förresten vana vid det här laget.

Trumman har en hypnotisk verkan på oss människor, jag förstår varför urbefolkningar använt den i tusentals år. De tog inte bara och tillverkade ett instrument bara si och så, därför att ha något att slå på. Det är noga uttänkt.

De kallar på de sen länge döda förfäderna, de kallar på jordens, vindens och luftens andar.

En del tål inte trumljud, de blir nervösa, tur att jag inte tillhör den skalan, då skulle jag ha hoppat ur skinnet i går kväll.

Så de trummade på en stund, sen drack vi te och pratade, sen en trumning till för att avrunda kvällen.

 Då stod mitt sömntåg på perrongen och visslade. Det kommer före tio, hoppar jag inte på det då, så blir jag snurrande i sängen till långt ut på småtimmarna.

Man ska sova mellan tio på kvällen till sex på morgonen, åtta timmar prick och inte hinner man få ont i ryggen heller. Så nu vet ni det.

Sömntåget tutade och kollegan körde hem mig i ett huj. Hennes man visste att hon var på ”tomtar och troll” som han kallar allt vad hennes kurser och träffar heter.

Sen spelar det ingen roll vad det är, hon är på för honom något obegripligt.

Men han märker att sen hon började med sina ”tomtar och trollkurser", så har hon blivit mer harmonisk och det är bra för familjelivet, så han nöjer sig med det. Snäll och foglig som han är. Hon har lyckats bra att uppfostra honom, min kollega.

Mellan föregående mening och denna har jag hunnit gå till grannen över ängen och hämtat ägg. Vad otroligt snabb och effektiv jag är.

Tänk vad fint det är att bo på landet. Istället för att gå till en tråkig kyldisk och köpa ägg och sen till kassan, så får jag gå över en äng, mata en häst med hårdbröd, hälsa på ett par små lamm och sen får jag mina ägg. Purfärska, från glada pullor som går ute och pickar.

Det kallar jag ägg med bra vibrationer.

Teckomantorp har kommit till stugan.

Hade igår ett krig mot Clematisstekeln, ett illvilligt djur som äter upp bladen på min alpclematis. Den var till hälften uppäten och jag blev förvånad för de brukar inte komma så tidigt på sommaren.

Det är illgröna larver som mumsar i sig allt i bladväg och enbart på clematisar. Undrar hur den kommit dit? Hur kan det kallas stekel när de är gröna larver? Många frågor och inga bra svar.

Men igår så såg jag att förutom de där gröna, så kröp det svarta baggar i jorden under min stackars växt, de hade röda ryggar och var inte nyckelpigor. Jag hade mina glasögon på.

Aha, tänkte jag, detta är de flygande clematissteklarna som lägger ägg och av äggen blir det larver och sedan blir dessa mer clematissteklar som nästa år lägger nya ägg som blir till nya larver osv.

Tror mig veta att de måste flyga omkring och kolla efter clematisar, inte vet jag om grannarna här ute i skogen har några sådana, annars måste de flyga långt.

I alla fall så var jag på jaktstigen ordentligt, har tidigare prövat med biologiskt medel som inte haft någon verkan på djuren. I går blandade jag riktigt gift i plastflaskan och sprutade så det stod härliga till. De dog på en sekund! Alla gröna och alla baggar, lade magen i vädret.

Nu får min clematis stå ifred, ska blanda mer gift och ha i jorden så eventuella överlevande steklar dör de också. Det fanns ingen hejd på mitt dödande.

Brydde mig inte om ett dugg att det inte är bra för naturen, de skulle dö så det så.

Så nu ser det ut som slaget vid Little Big Horn i rabatten.

Så en naturbov är jag ibland. Men så långt som att gå omkring med Round Up på ogräset det har jag inte. Ett medel som barn och djur inte bör vistas kring, så bra är det gott folk.

Såpvatten på bladlöss gör lössen glada, då kan de åka kana, men dör det gör de inte. Där krävs också det tunga artilleriet.

Ättika på ogräs har jag också prövat, fungerar inte. Får väl rycka det för hand, för det går ju också.

Nog med trädgårdsdags, nu ska jag se på Masterchef.

Sommar i Hälsingland

Gumman blir lite snurrig. Tänker filosofiska tankar och kommer ihåg någon som sa, att ser man inte saker så finns de inte. Nej, kanske inte i mitt synfält just då, men finns de gör de.

Jag har aldrig sett en tiger men skänker 100 kr till tigrarna i Indien det gör jag, vad de gör med en svensk hundralapp vet jag inte, men de vill ju överleva.

Så visst finns de, har inte fått tillbaka pengarna i alla fall.

Så allt som försiggår på denna jord finns inte, bara för att jag inte ser det. Vad är det för dumheter.

Sen blir det ännu snurrigare när någon sa, om man aldrig sett en sak så ser man den inte, för vi vet inte vad det är. Inga referenspunkter.

När indianerna på öarna såg den spanska armadan för första gången, såg de inte skeppen. Det var endast shamanen i byn som såg dem, men de andra hade väl också ögon att se med? 

Tänk att gå in i en affär du aldrig varit i och se saker du aldrig sett förut säljas, tomma hyllor är allt du skulle se då. Om där inte fanns någon shaman som kunde visa dig förstås.

Nog om detta och kanske har jag snurrat till det i huvudet på er också, det var aldrig meningen.

Ligger en dag före er i mitt bloggande, känner ett visst ansvar har lagts på mig.

Vill kunna leverera nästan varje dag. Det är något jag själv lagt på mig och har inget med er att göra.

Går omkring som en reporter och tänker ut saker jag vill skriva om.

Hade praktikplats på Sundsvalls Tidning för en del år sedan, livet kretsade då kring nyheter att skriva om.  

Sundvalls Tidning har en lokalreporter här i Nordanstigs kommun. Ingen som inte bor i närheten vet väl ens att det fanns någon sådan.

Så liten är den och ligger intryckt mellan Sundsvall och Hudiksvall. 11 000 bor och lever här, den sträcker sig från kusten och till skidorten Hassela, den platsen kanske någon har hört talas om i alla fall.

Det hände inte mycket i vår avkrok av världen och var det då en trafikolycka på E4, så var det dagens scoop. Den enes bröd…….

Jag skrev om hönserier som öppnat, hemtjänstens besvär med de nya datamanickerna, lite om en tant som gick ut sköterskeutbildningen för en herrans massa år sedan.

Det som skiljer landsortstidningar från storstadens är, prioriteringen av nyheternas värde.

 När jag flyttade hit upp, och hade sedan barnsben läst Dagens Nyheter, Aftonbladet och Expressen, så förundrades jag över notiser som fanns i Hudiksvalls Tidning.

De kunde inte ha mycket att skriva om när de införde, att någon blivit av med kläder från ett klädstreck, och en dunk diesel var stulen ur ett trädgårdsskjul.

Tyckte det var höjden av lustigheter, kommenterade klädstreckshistorien lite överlägset storstadsaktigt till damen på banken, hon stirrade på mig och sa ingenting. Hon hade levt med Hudiksvalls Tidning hela sitt liv och visste inget annat.

Mitt i tidningen var och är fortfarande notiser från TT i Stockholm, lite om vad som händer i den övriga världen, den stora där ute.

Resten de brukar skriva om är saker som nedläggningar av skolor och affärer, invigningar av diverse slag. Badhusens vara eller inte vara, lite annat smått och gott vad som händer och sker här i norra Hälsingland.

Vad som händer i östra, västra och södra Hälsingland, vet vi inte.

Tidningen är väldigt lokal. Den dryftade sig i alla fall nyss, ända bort till det fjärran Bollnäs som ligger ca 11 mil härifrån.

Där hade det skett ett ohyggligt styckmord och det var så hemskt att det skulle skrivas om.

Även Expressen har tagit upp styckmordet såg jag nu, de hade satt ut bilder på dem som gjorde dådet. Så långt har inte Hudiksvalls Tidning gått ännu.

På sommaren händer det mycket här uppe, det är spelmansstämmor och buskspel. Vad buskspel är det visste jag inte innan, men det är vad det låter, spelmän som träffas så där lite spontant och ställer sig utmed en buske och spelar ihop. Och finns där ingen buske så spelar de väl ändå.

Tror det är en stämma varje helg under sommarmånaderna. Spelmansstämmor är för er som inte varit på en sådan, ett ställe där spelmän träffas och spelar fiol och dragspel.

För det mesta tar den plats på någon forngård, där de gamla stugorna utgör en pittoresk bakgrund.

 Publiken går omkring och lyssnar på de buskspelande och äter picknick i gröngräset. Det brukar finnas kaffestuga med sju sorters bakverk. Och de svarthattade kolbulleförsäljarna med sina osande stekpannor.

Kolbullar var skogshuggarmat här uppe förr, när de kroppsarbetade och behövde

8 000 kalorier i ett enda mål mat. Om det är specifikt för det här landskapet vet jag inte, men det är här jag först stötte på den, kolbullen alltså.

Det är vetemjöl och vatten som vispas ihop. En hel massa fett fläsk får steka runt i sitt flott och sedan hälls mjölblandningen i det hela, och den ser sedan ut som en liten tjock pannkaka med fläsktärningar i.

Sen har vi ostkakan. Från den del av världen där jag är uppvuxen, så har vi alltid ätit småländsk ostkaka. Den smakar mandel och är ganska god, lite grynig till konsistensen, som gröt.

Här har de sin egen variant och den heter Hälsingeostkaka, den smakar ingenting i min mening, men de blir väldigt stötta när jag påpekar det.

Den har konsistensen av en brylépudding och de äter den med söt saftsås.

Ostkaka ska vara småländsk, de säljer den t.o.m. i affären här i byn. Förrädare är de nog i mångas tycke.

Så älskar man fiolgnöl och dragspelsmusik så ska man gå på stämma. Själv tycker jag att det inte finns någon medryckande melodi i den svenska folkmusiken. Hör liksom inte meningen i den. Antagligen är jag lite bakom.

Annat är det med den irländska, den fattar alla människor. Benen kan liksom inte stå stilla när de kör igång med sina fioler och dragspel. Så ska en fela dras, vi ska hoppa på stället som riktiga Riverdancekopior.

Sitter vi ner ska benen gå som på marionettdockor.

När det inte är spelmansstämmor, så är det amerikanska bilar som gäller, inte de nya amerikanska utan de gamla. De där vräkiga med massor av krom, helst från 60 och 70 talet.

50 talsbilarna finns kvar på Kuba och det är inte ofta de syns häromkring

Det är massor med träffar kring detta under sommaren. Folk kommer dit med sina under vintern undanställda ögonstenar, och beundrar varandras krom. Lyssnar på rockabilly och bara umgås lite så där, ett gemensamt intresse att samlas kring.

Sen har de cruising också, de far omkring i sina bilar varv efter varv till publik, och till dem som bor i Hudiksvall stora förtret. Den är anordnad, skötsam och övervakad.

Det är myggjagare a´la 50 tal och brylcreme i håret. De lever en dröm som för länge sedan försvunnit från USA.

En orsak är nog, att vi svenskar alltid har sett upp till det stora landet i väst.

Vi som sitter som klistrade och ser på Disney på julafton, ser amerikanska filmer och anammar allt som kommer därifrån, vi har i alla år slukat allt med hull och hår.

I Frankrike t.ex. är det tvärtom. De tycker inte om det amerikanska, de är riktigt anti.  De ser inte på Disney och de vet inte skillnaden mellan Musse Pigg och Kalle Anka. Och där har de lagt Euro Disney!!

I England har jag heller inte stött på det fenomenet att folk åker kring i gamla amerikanska bilar, kanske är det enbart för oss skandinaver, tror att Norge, Finland och kanske Danmark har sina de också.

Så det händer mycket här uppe i avkroken, allt återkommer ungefär på samma helg varje år.

Det är inte många helger under sommaren. Ibland krockar saker och ting med varandra, men alla har sin trogna publik. Tryggt och invant, samma tid och samma procedur varje år.

Så Hudiksvalls Tidning ska få lite att skriva om kan tänkas.

Knölen i våra liv

Gumman har fått en knöl på hjärnan. Ett passande ämne att ta upp så här på söndagsmorgonen är potatis. Ni som inte tycker det, kan sluta läsa nu.

Enligt senaste rön och mycket omdiskuterat, är om den är bra att äta eller inte, om man vill hålla någorlunda midjemått. Jag känner ett par stycken, de är inte många, kan räknas på ena handens fingrar, som kan äta vad som helst utan att gå upp i vikt. Men de flesta av oss är potentiella fetknoppar.

Den innehåller nämligen för mycket kolhydrater, och kolhydrater gör oss feta, i för stor mängd. En liten kolhydrat då och då gör knappast någon skillnad.

Men potatisen har fått en förbannelse på sig.

Blomkålsmos i all ära, men det kan inte tävla mot ett gott potatissådant.

Folk här i byn de sätter sin potatis, de struntar i alla nya rön.

Potatisätandet har urgamla traditioner. Långt innan ordet kolhydrat var uppfunnet.   

Den behövde ingen reklamplats på TV, eller dyr marknadsföring, den slog igenom stort i alla fall.

Det tog väl en så där ca 80 år från potatisens införande i Sverige, innan folk började i odla i större skala.

Det var först när ett kvinnligt snille Eva de laGardie, kom på att den var utmärkt att göra brännvin av, för den insatsen blev hon invald i Vetenskapliga akademin. Sen kom de på att den gick att koka och äta också. Fast först åt de blasten, de dumhuvudena och blev förgiftade.

Potatis är basmat så att det förslår. Potatis till varje mål var länge ett måste, det lever kvar i folks minnen. Orienten har sitt ris, vi har vår potatis.

Nuförtiden så ska man varken äta ris eller potatis enligt Atkins och LCHF, så det så.

Men indierna och kineserna mumsar fortfarande ris, vi vår potatis och italienarna sin pasta, alla dessa tre är sprängfyllda med kolhydrater.

Försöker komma på vad de äter i Sydamerika, kommer bara på nötkött och marsvin och majsbröd. Fast stora potatisätare borde de vara, den kommer därifrån. Jag är lyckligt ovetande eftersom jag inte varit där. 

När jag var i Indien så fick vi ris med currykryddad potatis. Potatis för dem är något man äter som sidomål. Konstigt tycker vi, liksom kaka på kaka.

Sen var det någon människa som sa att man blir dum i huvudet av potatis. Potatohead är ett engelskt utryck. Potatishuvud, menat dumhuvud.

Då skulle Irland, där de fullkomligt har vältrat sig i potatis de senaste 200 åren, vara ett land full av imbecilla, det köper jag inte riktigt.

I alla dieter jag stött på så har potatis inte någon plats, förutom i tallriksmodellen och den vet vi ju att det är nästan ingen som äter.

Den gjorde svenska folket feta var det någon som sa. Fy för tallriksmodellen, den propagerade för lite fett och mycket kolhydrater, nu är det nog några som opponerar sig kan jag tänka mig. Vore kul om det gick att skapa lite debatt här på bloggen.

Sen går det väl att peta i sig en och annan i viktväktarnas budskap, den innehåller då si och så många points eller vad de kallar det.

Kommer ihåg en människa för en del år sedan som till punkt och pricka levde enligt den, hon liksom torkade ihop, vissnade av för lite fett och för mycket lightprodukter. Kan ju aldrig vara bra.

Tänk att väga och räkna på varje liten tugga, roligt för den som håller på med det, frustrerande för de andra i hushållet.

Potatisdieten vore något, en diet där man skulle äta mycket potatis, hasselback, ugnsbakade klyftor, mos, gratäng osv. Förmodligen skulle vi kanske rulla fram, men mätta det skulle vi vara. Och kanske lite dumma i huvudet.

Att jag i över huvud taget tar upp det här, är att jag har behov av att skriva av mig om potatis.

Ni får bli min slaskhink där jag ältar mitt hat och min kärlek till denna knöl.

Om jag skulle fråga en hel massa människor, så skulle de flesta hålla med mig.

Många med mig har en hatkärlek till potatis. Utom de som inte tänker på vad de äter, eller är smala.

Sällan har något livsmedel fått utstå så mycket spe och hån. Men potatisen har överlevt allt. Fortfarande flockar sig människor kring de ärtstora färskpotatisarna som saluförs till midsommar.

De struntar högaktningsfull i om de lägger på sig ett och annat hekto.

Det nyttiga på ett midsommarbord vore väl i så fall sillen. Men vem tänker på nyttigheter en midsommarafton, skål och hopp och hej.

Det är nog inte potatisen som står för den mesta viktökningen just då.

Sen är det den där enerverade reklamen då folk kastar arbetskläderna, familjen samlas i hallen, sjunger lyriskt att det är dags för fredagsmys. De sliter upp massor av chipspåsar och trycker i sig. Hur många kilo ska de gå upp? Kanske inte de i reklamen är särskilt tjocka, men de lär bli om de ska äta chips varje fredag.

Fredagsmys vad är det för påhitt, vem hittade på det ordet?

Då ska folket knapra chips, äta tacos och se på TV. Tacos, när blev det plötsligt barnmat?

Enligt tidningarna har barnen tacos högst upp på önskelistan. 

Tacos för mig innebär massa grönsaker, lite köttfärs med krydda och ett stenhårt tacoskal som går sönder när man försöker äta. Plötsligt har man maten i handen. Barn äter varken starka kryddor eller grönsaker, vad jag vet. Knaprar de på tacoskalet?

För att återgå till ämnet efter den lilla kulinariska utflykten.

Finns det något bra med potatis över huvud taget? Eftersom irländarna levde enbart på den ett tag så innebär det väl att den är lite nyttig. De överlevde, folket finns fortfarande vad jag vet. Har inte varit där, men gillar potatis det gör de.

EU säger i ett inlägg jag hittat, att den är snål på fett och full av protein, massor av mineraler, fibrer, är mättande och innehåller massor av energigivande kolhydrater. Så enligt dem så ska vi äta mer av varan. De tänker väl på alla potatisodlare som finns inom unionen, att vi blir feta de tänker de inte på.

 I stugan försökte vi oss på att odla pärer, (dialektalt för potatis) för många år sedan. Vi hade ingenstans att ställa den utan den frös i källaren under huset. Potatislandet lades  i träda och har inte tagits upp sedan.

 Nu köper vi de enstaka kilon vi äter i månaden. Mindre jobb, och potatis tillhör väl inte de dyraste inköpen i ett hushåll.

Smaken, skriker nog många, inget går upp mot en hemodlad potatis. Själv är jag inte potatisgourmet, känner nästan ingen skillnad annat än på mjölig och fast.

Ibland måste jag bara ha potatis, vältrar mig i mos och gratänger och vitlöksdoftande klyftor.

För att inte tala om socker, vitt bröd, bullar, småkakor, bakelser, tårtor och läsk, godis och snacks, så vad kan en stackars potatis göra.

Eller är det så enkelt att allt kan ätas med måtta och förnuft?

Byliv

Gumman börjar vakna till här i stugan. Gubben kommer inte hem i helgen, han stannar nere i storstaden. Finns det något som stör mig, så är det oklippt gräsmatta. Speciellt när maskrosorna blommat ut och står där med sina nakna stänglar.

Beslutade mig igår för att ge mig på gräsmattan själv, surrade igång med gräsklipparen och tänkte väl bara ta en bit, där det växer mest sådana där stänglar.

Men se det vill de inte, illvilliga böjde det sig ned när jag kom där med klipparen, sen stod de i givakt igen så fort jag passerat. Anföll dem från alla håll, de rackarna gick av till hälften. Tog en bit matta och insåg att svetten rann om mig och att jag faktiskt är opererad i pulsådern och kanske ska låta den läka lite innan jag låter blodet dunka igenom för fort.

Ställde klipparen och lade mig på sängen för att pusta ut. Ganska nöjd, insåg att jag inte behövde motionera mer den dagen. Lite i taget, små steg i början o.s.v.

Grannen tvärs över susar kring på sin, han bara sitter där och pulsen går väl inte upp ett slag kan jag tro.

Nu har vi inte så stor gräsmatta här så det är försvarligt att köpa åkgräsklippare, hade den bara varit lite större så.

Nu råkar vi ha 18 000 kvm tomt, men det mesta är åkermark och skog. Grannen tvärs över brukar den, han plöjer och harvar och sår. Mark ska användas och inte ligga för fäfot.

Stugan har stått här i över hundra år, säkert har den ändrats genom åren. Stallet är ihopbyggt med huset, praktiskt när vi hade hästar och jag kunde springa ner i morgonrocken och slänga åt dem morgonhöet.

Den ena av hästarna hade satt i system att banka i boxväggen, ljudet tranplanterades upp i sovrummet. Bunk, bunk, bunk, vi vill ha vårt hö.

Nu när hästarna inte finns hos oss längre så har vi ingen användning för marken, den stod där i åratal och min känsla för ordning stördes när jag blickade ut över den övervuxna marken.

Så nu är det fixat med grannen, han är småjordbrukare i ordets mening. Har en häst som är urgammal, hon går där i sin hage år efter år, ett par kor och några kalvar. Höns och tupp samt ett par myskänder. Annars är det ont om jordbrukare här i byn.

Det finns nog ett 40 tal hushåll som är som vi, vi som uthärdar vintern här när det blåser ifrån havet och snön ligger i drivor.

Sen är det alla sommargäster som kommer likt flyttfåglar. Vår lilla grusväg blir plötsligt en autostrada. Vår ICA butik i byn får IKEA liknande köer.

Vår lilla by ligger 5 kilometer från den större byn, det är där affären ligger.

Vår lilla by sträcker sig från havet där båthusen ligger och där sommargästerna håller till. Det är exakt 5,3 kilometer runt byn, en promenad som tar en timme i någorlunda bra fart. Utom när man går med en annan granne, hon knatar på som en terrier och jag har fullt sjå att hänga med.

Den större byn innehåller ca 3000 själar, fast då är vi inräknade och alla andra små underbyar i närheten. Dialektala kringelkrokar gör att de säger att de, ska på byn och på affären. Ordspionen i mig kroknar, till byn, till affären heter det på riktig svenska.

Värst är min kollega, hon är från Medelpad och där säger de, hör upp nu här alla.

Jag har talat med henne, säger vi i övriga Sverige. Jag har talat med hon, säger kollegan.

Varje gång jag hör detta så slår det ordspionkrumbukter i mig. Inte alltid så, ibland kan hon faktiskt säga henne också. Hon ser väl på TV som alla andra och har lärt sig att det heter henne.

Har väl inte påpekat det hela, men hon läser ju bloggen så nu vet hon. Jag tycker om henne för det, och att hon är från Medelpad det kan hon inte rå för.

Nu kom jag av mig, talade om den större byn en bit bort, den består av en ICA butik, det vet ni redan, en vårdcentral, ett motell med matservering, en pizzeria, en lågstadieskola och så mitt arbete. Den ligger vid pulsådern E4, så nu har vi husbilsfoket här.

Husbilsfolket har tagit över husvagnsfolket. Nu ska det vara husbil och eftersom de sällan ligger under en halv miljon så är det äldre folk med pengar som köper dem.  De brukar dyka upp så där smått i maj, någon enstaka entusiast i april.

De går in i vår butik och är de från Stockholm så skriker de när de talar. Med hög röst ropar mannen om det är rätt grillkol, och kvinnan i andra änden av butiken svarar.

Vad är de med Stockholmfolk som gör dem så högljudda? De hörs och syns så mycket, de är tack och lov borta till hösten.

Är själv stockholmare i grund och botten, kom hit för 20 år sedan med stockholmstressen i mitt blod.

Trampade luft när jag stod vid kassan och allt gick så lååååångsamt. Rappa på lite där farbror, prata inte så mycket och kan du inte ta det där med rabatten på kaffe någon annan dag.

Sen hade jag de där som skrev upp sina varor att tampas med. Eftersom nästa alla känner alla här, utom på sommaren då det inte går att hålla reda på vilket folk som är i butiken. Så går det att skriva upp om du handlat och glömt pengarna. Då tar det extratid i kassan, hon ska skriva i en stor blå bok och sedan skriva ett antal lappar som ska undertecknas.

Det tog något år att stressa ner, nu står jag där lycklig och tittar mig omkring, prata på du lilla farbror, jag har hela dan på mig.

När jag dristar mig till att åka ut i stora vida världen så är det så tryggt att komma tillbaka till ICA, jag möts av igenkännande leenden från butiksbiträdena.

Kanske vet de att jag varit härifrån, eller så har de helt enkelt sett mig på ett tag.

Jag är ju stammis och alla vet vad jag heter. Jag känner igen de flesta som handlar, ser mig omkring och de jag ser, de ser jag för det mesta nästan varje dag. Trygg i det vanliga, det igenkännande.

När vi saknar någon så säger vi att vi inte har sett den och den på (inte i) affären på länge. I en storstad kan det aldrig bli så här, där flyter man omkring i en anonym massa. Visst finns där också små byar i storstaden, affärer som är lokala, invånare som känner varandra. Men på samma sätt som här på landet det blir det aldrig.

Jag bodde i ett hyreshus i storstaden i två år en gång, en man stod i hissen bredvid mig och det visade sig vara en som bodde två lägenheter bort. Hade aldrig sett honom förut.

Här håller de reda på när man är borta eller inte, så det är både på gott och ont.

Gör man bort sig här så är det lika bra att tänka på en flytt, de glömmer inte i första taget dessa hälsingar, lite tjuriga kan man säga.

Nej, nu ska jag på affären.

En del har frågat hur man kommenterar. Gå in på kommentarer, välj anonym i rullisten, skriv och skicka. 

Sommarprat

Gumman vaknar av att en katt sitter i foten med klorna. Kom i alla fall snabbt upp, trött och sliten. Igår var det fullmåne, jag vände och vred på mig kunde inte somna.

Har lärt mig ett nytt ord, dygna. Det är vad ungdomar gör när de försöker vara vakna 24 timmar i sträck. Enligt tidningen dricker de cola eller energidryck, spelar dataspel eller så är de helt enkelt uttråkade!

Ett konstigt sätt att vara uttråkad på. Känner mig lite uttråkad, tror jag ska sitta uppe hela natten och dricka energidryck för att se om det blir något roligare.

Det bästa sättet att tillbringa tillvaron när man känner sig uttråkad är väl att sova!

Jag har förresten gått ned två och ett halvt kilo utan att ha rört crosstrainern. Tänk hur det ska bli när jag väl sätter igång med den också.  

För att återgå till min diet igen så är det tråkigt att äta nu. Eftersom jag inte ska ha så mycket kryddor och salt som jag är van vid, smakar maten barnmat.

Sen ska jag sitta vid köksbordet, inget Masterchef framför teven med mitt lilla tv bord.

Minnesgoda läsare har nog läst i min blogg att jag ska följa en sk. Ayruvedisk  diet i ett sätt att prova att få kroppen i balans.

 Jag ska sitta och tugga min mat i minst 30 minuter, inte ens läsa går an. Så jag sitter där och idisslar med blicken tomt framför mig i väggen. Kor gör så också, de idisslar och stirrar tomt i fjärran.

Kroppen eller knoppen som det antagligen är, är slug. Igår gjorde jag linsgryta som inte smakade mycket då jag inte tog extra salt på. Började måltiden med en liten bit söt havrekaka. Antagligen för att lura kroppen att inte vilja ha sött efter maten.

Bra så långt, jag idisslade i mig en tallrik och kände inte ett uns sockersug.

Bortblåst, jag fick känna efter flera gånger. Hurra, men man ska inte ropa hej.

Efter en så där 10 minuter så kom saltsuget, slugt och oberäkneligt. Som tur var så hade jag en påse salta jordnötter i skåpet, vilken flax. Tog en liten, liten, hög och mumsade i mig. Innan kvällen och mina inspelade program var slut så hade jag ätit en betydande mängd.

När jag inte arbetar, vevar qigong eller sitter framför datorn, ser på Masterchef,

så ser jag på köpa hus program.

Älskar köpa hus program, helst de engelska. Följer med intresse dag efter dag, köparnas suckande efter takbjälkar och stråtak. Inte är de billiga heller de engelska husen, under 3 miljoner verkar det omöjligt att få ett där. Sen ska de göra om hus i vissa program, de köper gamla lador och andra ruckel och på rekordtid ska de få sitt hem färdigt, jag sitter där i fåtöljen och får inspiration.

En del säger att de aldrig har tid att se på TV. Men vad gör de då? Springer omkring och städar? Eller kanske lagar mat? Skriver sina memoarer?

På sommaren är de i alla fall ute de flesta, och osar med sina grillar. Kan inte tänka mig ett folk förutom australierna som grillar så mycket som svenskar. Vi äger ingen grill, tillhör väl de konstiga kan man tänka. Grilla är ett bökigt sätt att laga mat, först ska tillbehören lagas inne, sen ska mannen i huset tända grillen. När man väl har sin tallrik framför sig så har tillbehören kallnat och köttet är sotsvart.

Finns det någon årstid som vi lever upp i, så är det sommaren.Trötta efter en låååång vinter, kastar vi våra bleka kroppar ut i den strålande solen. Slåss med mygg och knott, för att inte glömma bromsarna. De där som ser ut som Jas 39 Gripen, de som biter stora köttbitar ur våra kroppar. Helst då på badstranden när vi försöker sola en stund.

Det ska sättas blommor, målas hus, byggas friggebodar, köpas utemöbler, anläggas feng shui trädgårdar, grävas dammar, resas, badas, solas, grillas, semestras, fiskas, fjällvandras, listan kan göras oändlig.

Vi lever som om sommaren vore oändlig. Den består ju bara av några fjuttiga veckor.

Sen har de mage att sända sommarprogram där vinjetten alltid avslutas med, för dig på badstranden eller hängmattan! Vem har tid med det??

Tids nog så sitter vi där och kurar i mörkret och drar filtarna närmare kring oss.

Vart tog denna sommar vägen?

Tro inte att jag inte tycker om sommaren, visst gör jag det. Men jag haussar inte upp den.

Trevlig sommar är ett annat uttryck som väl talar om att den är kort. Man skiljs för ett tag och snart är man tillbaka i vardagslunket igen.

Ingen säger väl trevlig vinter till varandra när de skiljs åt efter en pratstund i affären. Den är ju oändlig.

Sen ska det ätas jordgubbar också. Plockas bär och svamp. Saftas och syltas……

Vädret och lite av varje

Idag vaknade gumman och kände sig besviken på vädret. Vem ska jag skylla på när det bara regnar och regnar? Oroar mig en stund för växterna ute, de kanske inte tycker om för mycket fukt.

Svaret har jag naturligtvis. Jag själv, det är bara jag som kan göra något åt vädret. Bestämma mig för att gilla det eller inte, ändra på det går inte, men att välja hur jag tänker om det går.

För det mesta väljer jag att vara sur ett tag. Lite synd är det om oss, som har ett sånt dåligt väder. Vi som hade en sådan hemsk vinter.

Jag är också väldigt intresserad hur vädret ska bli i framtiden.

Framtiden finns bara i våra sinnen, den har inte varit här ännu, den existerar alltså inte.

Förra vintern kalla väder förfasas jag över ännu när jag är på det humöret, den existerar heller inte. Vad är det då som existerar över huvud taget? Bara nuet. Allt annat finns i våra huvudknoppar.

Nog med filosofi för idag.

Jag följer slaviskt vädersidorna på nätet. Har en hel uppsjö av favoriter. Alla säger lite olika, jag väljer den som ser bäst ut. Innan folk har slagit upp ögonen här i byn och tänkt till vilken dag det är, då har jag byns väderprognos för de närmsta tio dagarna.

Det är inte bara vädret här i byn som jag har koll på. Har lite vänner och bekanta runt klotet, deras väder måste jag ju också hålla koll på. Alltid kul att veta om regnet står som spön i backen i Singapore.  Eller om en vän som bor i Skottland behöver jacka ute eller inte. Jag är lite av en väderspion kan man säga. 

Gubben han säger alltid, det blir det väder det blir. Jag brukar börja föra eventuellt väder på tal här hemma ibland. Bara för att få ha någon att dela mitt intresse med.

Men det inte är någon idé. Han delar det inte. Kanske om han varit jordbrukare, men det är han ju inte.

Tror att han smygläser prognosen ibland. För många år sedan när vi hade hästar, då hade ett foderbord med tak blåst omkull i hagen.

Jag undrade om han inte skulle resa upp det igen. Svaret jag fick var att det skulle blåsa nästa dag också, så det var bara att låta det ligga. Då minsann visste han!

Annars upptas mina dagar av allt från vardagsfunderingar till meditation. Ingen kan säga att jag inte är mångsidig.

Idag undrade varför det var så hemskt mycket bilar parkerade utanför byns affär. Skulle bara posta några brev, men var nyfiket tvungen att kika in i affären, för att se om det var där alla var. Inga långa köer där i alla fall. Åkte därifrån utan något svar på frågan, men ta reda på det ska jag nog, om jag inte glömmer det vill säga.

Sen åkte jag till stugan och satte mig på en stol. Jag började meditera i höstas, har aldrig i mitt 58 åriga liv haft ro att sitta rakt upp och ned på en stol och inte göra någonting. Men så åkte jag till England och satt där på en stol i en vecka, och tyckte det var riktigt roligt.

Inte roligt i den meningen, men förnöjsamt är väl det ord som passar bäst, man blir förnöjd i sinnet.

En riktig Harry Potterskola var det, torn och tinningar hade den också. Inte full av häxor men hade vi levat under den mörka medeltiden, så hade vi nog blivit brända på bål de flesta av oss.  Där satt vi, ett helt gäng förnuftiga människor och inte sa ett ord. Meditation vet alla innebär ju att man går in i sig själv, och inte sitter och konverserar den som sitter bredvid.

Ibland blev det ännu mer påtagligt, för vi skulle sitta och titta på andra som satt och mediterade.

Tanken slog mig då, att jag hade betalat för att åka dit och sitta och titta på några som satt och blundade och inte sa ett ord. Och så tyckte jag att det var förnöjsamt!

För att förklara det hela så skulle vi titta på deras energier, men där är vi redan på överkurs. Tänker inte gå in i det något djupare, alla delar inte mitt intresse.

Så här sitter jag på en stol i en halvtimme, blundar för att inte släppa in synintryck och känner mig förnöjd. Jag antar att sitta och meta är en form av meditation med ögonen öppna, fast då gäller det att det inte nappar stup i ett.

Sen vevar jag qigong en stund, man vevar med både fötter, ben, armar och huvud, fast inte samtidigt. Bra det också fast då har jag svårare att hålla fokus, måste räkna hur många gånger jag vevar. Det ska vara lika på bägge sidor av kroppen, annars blir det tokigt. I obalans säger de som vet. Kanske blir man lite sned.

Så ibland blir det lite si och så med balansen, jag tänker på något annat och tappar räkningen.

Men bra mår jag och det är huvudsaken.

Kattliv i stugan

Gumman steg upp och var missmodig idag. Det ordet har två betydelser här i stugan.

Jag måste vara modig när jag ska ta mig ned för trappan till köket. Har väl inte nämnt att jag är inte helt ensam här , jag är också betjänt åt två katter.

De har fått för sig att gå och stå framför mig i trappan varje morgon, glada att jag vaknat till och kan betjäna dem med deras morgonrutiner.

Försöker ibland smyga upp och slinka ned utan att de hör mig. Vill vara ifred och få en lugn stund för mig själv.

Men det går inte, bägge två är med i svängarna. De stannar upp på nästa trappsteg jag ska ta, brer ut sig i sin hela längd och bara står där. Jag får då peta till dem med foten så att jag kan få en liten plats att sätta min. Undrar hur många som skadat sig och till och med dött p.g.a. katter i trapp?

Missarna som man måste vara modig för att möta, är en ung och en gammal halvdöv.

När den halvdöva skulle gå i pension och föra ett lugnt kattliv här i stugan, ja då skaffade hans betjänt en liten ny en.

Jag tyckte att han skulle ha lite sällskap när hans ännu äldre kattpolare hamnat i katthimlen.  Sagt och gjort, jag gick över till grannen och hämtade en ung pojkspoling.

Livet blev sig aldrig mer likt, lugn och ro byttes mot kaos. Gamlingen tog emot honom med upphöjt lugn, han gav den lilla en blick och sedan gick han och lade sig.

Den lilla blev hysterisk och fräste så det stod härliga till.

Efter ett par dagar så hade rädsla förbytts till roliga upptåg. Han hoppade och studsade överallt, den fina monsteran var ett klätterträd där han kunde använda luftrötterna likt lianer. Den kommer aldrig att bli sig lik igen. En vän som också hade kattunge hemma hos sig, hon sa att kattungar skrämmer ihjäl växterna. Det ligger något i det.

Gammelkatten och jag var nog lika chockade, vi tittade storögt på den lilla svartvita saken som virvlade förbi både bittida och sent. När han hade sovstund kunde vi andas ut, sen var han igång igen.

Det gick inte att försöka se på TV, eller ens försöka få något sammanhang vad som hände där i rutan.

Lillen listade tidigt ut att jag blev hysterisk när han klättrade i sladdarna som hänger ihop med digitalboxar och dvd. Klättrade han inte i dem så satte han sig på bakbenen och använde dem som en boxboll.

Allt detta står på en bänk, när jag försökte böja mig bakom bänken för att få tag i honom, så duckade han och kröp under bänken, på lagom avstånd från mina händer.

Gubben som har mer auktoritet i sig, han behövde bara stampa en gång med foten i golvet, så försvann den lilla snabbt till något annat ställe. Med tiden så gav han upp med att bråka när vi båda satt där, men när jag var ensam, då kom han oskyldigt släntrande och vips satt han där i sladdarna igen.

Jag försökte att stampa jag också, det hade ingen effekt alls. De gula ögonen lyste av rackartyg och ju mer jag stampade ju mer boxade han på sladdarna.

Med tiden lugnar även de värsta huliganerna ned sig.

Lite av lugnet har återvänt till stugan, monsteran och de andra växterna får vara ifred för det mesta.

Nu har han hittat ett annat sätt att göra sig av med energin på. Han fångar möss, möss i massor. Sen lägger han kvarlevorna utanför dörren så att jag får akta mig att inte kliva i diverse delar av före detta mus. Tyvärr så kommer där dit en fågel då och då.

Gammelkatten som inte jagar mer, han får sig ett skrovmål av mus i alla fall, serverad på dörrmatta, död och klar att äta.

För att återgå till morgonrutinerna så är vi då samlade i köket, katterna och jag. Har lyckats med bedriften att gå ned för trappan utan att stå på huvudet.

 Då ska det ätas och drickas vatten. Skålarna står förvisso där hela natten, men det är roligare att äta med sällskap.

Sida vid sida sitter de där och knaprar torra kulor, de dyraste i butiken.

Andra kulor än de dyraste går inte an, hellre svälter de sig. Jag är nog inte den första kattbetjänten som gjort misstaget att byta till lite dyrare mat, någon gång då den billigare inte fanns att få.

Katter är inte dummare än att utnyttja tillfället, när den billigare kommer hem igen, då vägrar de äta.

Eftersom dessa två inte är de enda jag haft genom åren, ger jag härmed exempel på hur felissläktet kan gå tillväga. En del har nosar på billighetskulorna, tittat förnärmat på mig som står där andäktigt för att se om maten accepteras.

Demonstrativt har de sedan börjat krafsa på golvet bredvid skålen.   Bättre att begrava den, tänker i alla fall inte äta.

Jag har en del piller att svälja ned nuförtiden, närmare tio stycken på morgonen och fyra på kvällen.

En del är av samma sort, de flesta bra saker som omega 3 och annat smått och gott. 

Endast fyra är de där vita som läkaren skrivit ut. En del är stora och det krävs mycket vatten.

Då gäller det att snabbt lägga in högsta växeln för att svälja, samtidigt ser jag i ögonvrån att lillkatten vill ut, jag räknar piller och vill inte komma av mig.

Eftersom jag inte kunde släppa ut honom då jag kom in i köket, för då åt han kulor och ville inte gå ut, hur mycket jag än skulle försöka att öppna dörren. Har inte hjärta att handgripligen lyfta ut honom när han äter.

Då väljer han tidpunkten mellan tredje och fjärde pillret istället.

Mitt pillersväljande är inte snabbt nog i hans tycke, när han vill gå ut då vill han gå ut.  Helst skulle han väl ha mig som dörrvaktmästare på heltid.

Gammelkatten har nu satt sig på köksbordet och börjat utföra sitt dagliga morgontiggeri. Han viftar allt vad han kan med tassen och tittar bedjande på mig. 

Kanske har jag en liten, liten ostbit där mitt ibland alla pillren, den skulle han hemskt gärna vilja ha.

Skulle jag mot förmodan sedan gå närmare honom, hakar han i mig med klorna i kläderna och ser ännu mer bedjande ut.

Försöker jag att närma mig kylskåpet, om så att jag bara tittar på det, då piper han samtidigt som tassen går som en väderkvarnsvinge.

Lillkatten har nu defenitivt tröttnat på att få mig att öppna dörren, han hoppar upp och börjar ge gammelkatten rallarsvingar så att de bägge håller på att ramla ned.

Han vet att fungerar varje gång, en effektiv dörröppnare.

Då sväljer jag förtvivlat de sista pillren och springer och öppnar dörren, lillen tågar ut, ställer sig i dörröppningen, jag håller artigt upp dörren. Ska han bestämma sig för att gå ut eller inte? Det är alltid den stora frågan.

Katter är inte som hundar som glatt kastar sig ut i livet. Nej, katter ska fundera på tillvaron en stund. Är det varmt eller kallt ute? Är det kallt ska de stå och bestämma sig längre, till slut så vill man bara behålla värmen i huset men kan inte klyva katten mitt itu av dörren.

Är det så där mitt emellankallt så går de ut, men bestämmer sig för att det inte var så bra i alla fall. Lite krafs och jamande så öppnar betjänten igen. För att öppna dörren när nästa katt vill känna på väderleken, och så kan det hålla på ett bra tag.

När en katt vill gå in igen, då vill nästa ut. Kattlucka är inget alternativ, vill inte ha huset fullt av levande och döda möss och fåglar.

Idag är det regnigt, idag sover de hela dagen, för att kunna hålla igång till kvällen antar jag. Betjänten får inte gå och sova för tidigt.