Årets firardag

Gumman ska fira idag. Idag finns det hela två anledningar till att fira denna fredag den 17 maj. Dels är den norska halvan i mig på firarhumör, det är ju Norges stora nationaldag. Nu tänker jag inte springa runt ICA i byn med en norsk flagga, utan istället se till att vi får något extra gott på bordet i kväll. Extra gott på bordet som vegetarianer innebär en quornbiff med ost i, samt god potatis av någon sort. Gubben får väl vara med på ett hörn han också.

Den andra anledningen till att det är en lite extrafestlig dag är att gubben och jag aldrig firar bröllopsdagar, vi är aldrig riktigt säkra på vilken dag vi gifte oss, om det var den 18 eller 19 juli. Jag har rotat fram vigselbeviset en gång för länge sedan och har redan glömt vilken dag det var. Att det var för 16 år sedan det vet både gubben och jag i alla fall.

Vi firar förlovningsdagen istället! Den är lättare att komma ihåg då, den infaller på Norges nationaldag, det enda vi är osäkra på är hur många år sedan och vi räknar på fingrarna. Han påstod att vi varit förlovade i 22 år, men jag är riktigt säker på att det är 23 år. Strunt samma, jag har rätt, det var 1990 och vi tillbringade sommaren i city.

Nu är det inte mycket bevänt med citylivet, jag kämpar mot myrorna här i skogen istället. Nu har de små liven i stackarna vaknat till ordentligt och springer kring överallt och biter i tårna om man nu vill gå ut i sandaler. Det förtar lite av sommarkänslan för mig, om jag inte kan vifta på tårna under sommaren. Mitt vapen heter Myrr, fast trollgubben i Bollnäs säger bestämt att jag kan ta upp en liten myra och be honom tala om för polarna att här springer ni inte kring länge, håll er i skogen tack!

Har inte prövat, det låter lite flummigt och jag är inte säker på att det fungerar. Känner jag så är det ingen idé, då fungerar det inte. Om det någonsin gör det, tänk så mycket Myrrförsäljningen skulle sjunka, om folk kunde tala med myror och be dem flytta till något bättre ställe.

Att utrota alla myrstackar är heller inget val jag tänker göra, skulle vrida mig i samvetskval om jag skulle vara orsaken till att hundratusentals liv släcktes, för att jag var rädd om mina tår.

Lev och låt leva!

Gräsklipparen står redo, nu snart ska jag susa kring på den gröna mattan och klippa hela långa sommaren. Ja, några pauser blir det väl, så där var tredje dag behöver den en duvning. Motion får jag i alla fall, försöker få till lite positivt tänkande.

Allting är så mycket lättare här i stugan nu på sommaren. Det är bara att gå ut och sätta sig i bilen och åka iväg. Inte titta ut genom fönstret och se att det snöar kraftigt och att jag måste ringa snöröjaren och sedan ta bort en halv meter snö från bilen samtidigt som jag ska krångla med motorvärmarsladdar. Nej, nu skuttar jag i sandalerna, greppar min väska och slänger mig i lillbilen, startar galant och susar upp för backen.

Jag har märkt med åren att jag tagit bort mer och mer saker som känts besvärliga, gillar att kunna vara lat och inte ha mer att sköta än jag behöver.

Det började med trädgården, har minskat ned den och gjort den relativt lättskött. Kanske inte så snygg med det struntar jag i.

Sedan var det hästarna, de tog massor av tid och nöjet av att ha dem, övertogs av arbetet. Sommaren var väl den tid då vi kunde slappna av lite mer, då gick de ute dygnet runt och åt gräs. Men det var ett passande att se till att de hade vatten och inte tog sig ut ur hagen och sprang ned grannens havre.

Nu hände det inte, det var endast fölet som tog sig ut tidigt en morgon och sprang över till grannen. Där fnattade hon omkring på gårdsplanen och hade lite kul medan gumman i granngården, hon var då väl över 80, men stark som en vriden enbuske, hon hade storstövlarna på och sprang omkring där och försökte ta fölet. Det gick inget vidare, gubben fick hasa sig upp och gå över med en kraftfoderhink, då kom hon snällt. Godis fungerar för det mesta på djur, fast jag tror inte att en arg tjur skulle lägga av och bli som ett lamm över lite godsaker.

Så hästarna på sommaren var lätt, hästarna på vintern var desto jobbigare. Nu känner jag att jag bara sitter och skriver negativt om dem, det var inte så i början, vi tog glatt in dem varje dag, mockade varje dag och hade familjekvällar i stallet då vi pysslade och ryktade. Det var kul då, men när jag tänker tillbaka så skulle jag inte vilja ha så nu. Jag har blivit bekväm och lat.

Likadant är det med människor, jag har gjort mig av med de flesta. Har bara en handfull kvar som jag har kontakt med. Det är människor som jag tycker om och människor som gör mig gott. Livet ska inte bestå av att umgås med någon som antingen stjäl energi, eller gör mig nedstämd, eller på något annat sätt inte bidrar till något positivt. Har till och med gått så långt att jag inte gillar att sitta och fika och kallprata. Jo, kallprata med vänner, men inte med någon jag inte känner och då spela en roll i livets skådespel, kallpratsrollen.

Visst går det att slappna av och vara sig själv även då, men gardinprat och annat strunt med någon nästan okänd, det gör mig inte glad.

Nu råkar jag ha en kollega på arbetet som jag kan vara mig själv med, hon och jag kompletterar varandra på ett speciellt sätt.

Vi har inte varit i luven på varandra en enda gång under de här sju åren vi kamperat ihop. Så är det tyvärr inte på alla ställen, det får vi veta genom fackföreningen.

Speciellt på arbetsplatser där det är kvinnodominans. Där de inte kan bara gå sin väg och avsluta en bekantskap, de frotteras med varandra och rädslor gör att de inte vågar säga upp sig och gå vidare. Knepigt allt detta, men jag får väl känna mig utvald, jag har det förbaskat bra.

Nog med funderingar idag från stugan. Solen lyser och fåglarna kvittrar och det är dubbel firardag.

Brand i byn

Gumman är ute och går.  Brukar skriva om mina katter för er, nu ska jag prata lite hund. Inte tala med dem som Cesar Millan gör, men väl skriva om hundar.

I helgen är vi hundvakter här i stugan, dottern och mågen är i storstan och som så många andra hundägare har de dilemmat över att ha någonstans att göra av sin hund.

Annat är det med katter, vi var borta en vecka, en vänlig själ var här två gånger om dagen och pytsade i kattmat det var allt. De överlevde och var måttligt roade när vi kom hem igen. Inte en enda gång viftade de på svansen eller visade någon annan ömhetsbetygelse över att vi äntligen var där vi skulle igen. De behöver någon betjänt som ger dem kattmat, klappar och smek på deras villkor, det är allt.

Hundar däremot gillar inte att vara ensamma, de måste vara klistrade till sina ägare, motioneras och förströs med promenader, kel och tuggben.

Jag tycker om hundar, tycker att de flesta djur ska ses med respekt. Men jag är inte någon hundmänniska. Vet inte riktigt hur man ska vara för att vara hundmänniska. Har tänkt en del på detta denna helg, kanske är det att jag är för bekväm, katten behöver inte detta ständiga passande.  Hunden är totalt utlämnad till oss människor, även om det förekommer vildhundar och hemlösa hundar som klarar sig bra i den tuffa värld vi lever i.

En bra sak med hundar är att de gör som man säger, i de flesta av situationer i alla fall. Katter gör precis tvärtom.

Jag undrade lite hur det skulle gå med katterna och hunden ihop under samma tak en hel helg. Våra katter har ingen som helst hundvana, de har nästan aldrig ens sett någon.

Gammelkatten har kommit upp i den åldern att han bryr sig inte, verkar som om han inte ens tittar åt hunden längre. Han lever i sin egen lilla värld så här på livets sista skälvande minuter. I sin ungdom var han den som tufft utmanade räven, han gick emot den på tvären, gjorde en Tudorkatt och vips hade räven sprungit sin kos.

Nu vimsar han mest omkring och bryr sig om mat och eventuella ostbitar som jag snällt ger honom. Hundar, pyttsan, han har viktigare saker att bry sig om. En vällagrad Svecia t.ex.

Den andra stackars katten har det lite besvärligare, han är helt enkelt livrädd. Önskar att han hade haft samma tåga i sig som gammelkatten, men det har han inte. Han flyr skrämt upp på höloftet så fort han ser den otäcka hunden. Där är han ostörd, hunden kan inte gå på stegar hur gärna han ens ville. Men för att ta det säkra före det osäkra så klättrar han ända upp till takstolen, där sitter han som en liten svala precis under taket, för säkerhets skull.

Jag ber honom hålla ut tills i morgon förmiddag, då hämtas hunden och katten är fri att göra som han vill igen.

Det har varit dramatik här i byn. Här händer som bekant inte mycket i vanliga fall, livet går i sin stadiga lunk.

Gubben höll på med den nya högtryckstvätten i onsdags, jag gjorde väl ingenting mer att stå och glo på underverket. Insåg att jag får nog hålla strålen en bra bit från bilarna så inte lacken går all världens väg.

Då hördes en smäll och gubben rusade ut på gårdsplanen och skrek att det brann hos grannen. Grannen, han med katterna och hönsen har ett långt uthus, en maskinhall kan man väl också kalla det och i ena änden av den så stod lågorna högt.

Det blir som på film när något utöver det vanliga händer, man står och stirrar en stund och kan inte ta in det. Sedan insåg även jag att det verkligen hände och gubben ropade att jag skulle ringa 112. Varför han bad mig göra det är att han inte gillar att ringa, det är jag som sköter telefonerandet för det mesta.

Jag rusade in och sprang runt ett tag, funderade på om ingen annan larmat, sprang ut igen och såg inte en enda människa på grannens gårdsplan. Gubben frågade om jag ringt och det hade jag ju inte, förlitade mig på att någon annan gjort det. Så in igen och slog 112, för första och jag hoppas sista gången i mitt liv. En kvinna svarade direkt och frågade vad som hade hänt.

Jag hasplade ur mig att det brann hos grannen, sedan började hon fråga efter hans adress och den vet jag ju inte. Gav vår och sa att det var tvärs över åkrarna, tänkte inte på att de skulle säkert se rökpelaren, som syntes kilometervis fick jag senare höra. 

Då hade det gått tio minuter och elden spred sig i rask takt genom hela byggnaden, såg hur hans kaninburar stod i ljusan låga och ett par skrotbilar brann för fullt. Det small hela tiden, en tall tog eld och kastade eldslågor högt upp i himlen.

Ingen granne syntes till, jag insåg att han inte var hemma. Ringde en annan granne och där satt han och fikade i godan ro, han fick nog sitt livs chock när han hörde att det brann.

Boningshuset och ladugården ligger intill och vi befarade att de kanske skulle brinna upp, de också. Då kom både granne och brandkår. Det tog tjugo minuter för brandkåren att komma, jag insåg att det kan hända mycket på den tiden. De satte igång att spruta vatten på de gräsbränder som uppstått och koncentrerade sig på att hålla elden ifrån boningshuset.

De andra byggnaderna klarade sig och tur var väl det. Det var bara åtta kaniner som miste livet, de hade inte någon chans att komma undan där i sina burar. Hemskt.

Så nu är allt en enda askhög, skördetröska, traktor och allt annat är bara en hög med skrot. Det enda som återstår av kaninburarna är några förvridna hönsnät som suttit på dörrarna. Stor tragedi.

Elden är en bra tjänare men en dålig herre.

Moderna tider i stugan

Gumman vet inte vad. Jag har ingen aning om vad jag ska skriva om, det har blivit så att jag vill lägga ut en blogg i veckan, som ett slags veckobrev.

Får väl börja lite trevande med att berätta att vi fått nytillskott i stugan. Aha, tänker nog några, säkert en katt. Men så är det inte, det är en TV, en modern sådan.

För övrigt på tal om katter så blev gammelkatten Sixten anfallen av självaste Cesar i fredags. Cesar är en grannkatt som inte är av den vänligaste sorten, han är visserligen kastrerad, men det gör honom inte timid precis.

Sixten som nu är 18, han vimsar ut i vårsolen lite då och då. Vimsar säger jag, men han går ut några meter och sedan går han tillbaka igen, det hela ser lite vimsigt ut.

I fredags eftermiddag hörde jag ett kattskrik och flög likt Stålmannen, ned för trappan från min kammare. Där ute låg Sixten och flämtade, lillkatten Gizmo hukade några meter bort och Cesar satt under trappen. Hårtussar flög i vinden och jag befarade att han var skadad. Har fortfarande i färskt minne att för fyra år sedan, gick en elak en omkring här och skadade alla av våra katter. Bett och infektioner tog död på vår äldsta, Sixten fick åka till veterinär och överlevde, lillkatten Gizmo fick sig också ett veterinärbesök efter ett otäckt bett i baken.

Tretusen kronor samt ett liv, kostade den katten oss. Hade jag vetat vem det var och vem som ägde den, hade jag gått dit och krävt att de skulle stå för kostnaden. Nu är den katten borta och jag vet inte vart, kanske till de sälla jaktmarkerna.

Sixten stapplade in och började kräkas direkt, sedan kravlade han under gubbens säng och låg där och flämtade med öppen mun. Jag lyckade få ut honom och tog några droppar Bachs blomdroppar på nosen hans. Hade gjort det för fyra år sedan då han blivit anfallen och var i chock, resultatet var gott men då flämtade han bara och kräktes inte. Bachs blomdroppar är bra för både djur och människor i stresstillstånd. Det finns många sorter, med det är räddningsdropparna jag talar om.

Så låg han där i ca en timme och jag trodde hans sista stund var kommen. Hade lyckats baka just den eftermiddagen och hade bröd på jäsning och bröd i ugnen, vet inte hur jag lyckades göra allt klart, medan jag sprang och tittade till min gamla flämtande katt.

Hur som helst så ställde han sig sedan upp och såg lite tilltufsad ut, vimsade kring i köket en stund och sedan hoppade han upp på köksbordet och tiggde ost som vanligt. Senare på kvällen hade Gizmo tagit en sork som låg på dörrmattan ute, Sixten var där direkt och smaskade i sig hela den. Han var tillbaka igen.

Men det var inte katterna jag skulle skriva om, det var vårt nytillskott.

Efter att ha tittat på vår 28 tums tjock-TV i tolv år och fyrtio år innan dess diverse 22 och 17 tums, så har vi insett att det är dags att ta klivet in i den nya världen. Världen där vi kan sätta dit datorn och se på superstor skärm.

Gubben och jag hade gjort lite research innan och kommit fram till att vi inte behövde en smart TV, vi behövde kunna koppla datorn till den, sätta i ett USB minne med någon bra film, eller helt enkelt kunna se vad de har för sig där inne. Senaste åren har 28 tummaren känts mindre och mindre.

Så en 42 tums LED blev nytillskottet.

Efter en del krångel att koppla in boxen så satte vi igång, det bara brusade. Då kom gubben på att stänga av med knappen på sidan, sätta på den igen och vips så öppnade sig en formidabel bioduk framför oss i vårt vardagsrum. Gubbarna i Aktuellt såg visserligen lite hoptryckta ut, men vi sa vi vänjer väl oss. Jag kommer ihåg de där bredbilds TV som kom på nittiotalet, där var bilden lång och gubbarna hoptryckta, folk sa att de blev vana efter ett tag.

Oj, vad vi tittade igår. Det kändes som när svenska folket fick sina små svartvita apparater in i sina vardagsrum, de satt där och glodde på allt, bara det rörde sig.

Från att inte sett på TV på något år, vi har ju suttit framför datorerna våra och sett därifrån. Så satt vi i vårt oanvända vardagsrum och glodde i fem timmar. Kanske vi kan se varandra lite mer nu, inte sitta på varsin våning. Fast vi glor ju rakt fram, får väl titta lite åt sidan så gubben kommer i bild ibland.

Vi hämtade en film från datorn, det var "Les Miserables", den var 2.38 lång, men väldigt bra. Lite svår i början då de sjunger hela tiden, men jag vande mig. Gubben och jag såg också en timmas "Britains got talent" som efterrätt. Allt från ett litet USB minne.

Så nu är det bara att köra, en ny värld har uppenbarat sig och antar att många av er redan gäspar. Så kul är det väl inte, nej kanske, men nyhetens behag är alltid nyhetens behag.

Vi är inte direkt tekniska någon av oss. Men med diverse knapptryck på den obekanta fjärrkontrollen så lyckades vi få till det. Till och med den något hoptryckta bilden fick gubben till, han gjorde något han inte själv visste vad han gjort och vips så fylldes hela den stora skärmen, ingen var det minsta hoptryckt längre.

Min lillbil ska in på service i morgon och jag har min fastedag då. Har börjat med 5:2 fastan, det senaste inom ätsektorn. Man äter fem dagar och fastar två valfria, jättebra för blod och kolesterol. Försökspersonen i "Vetenskapens Värld" i SVT, fastade på detta sätt i fem veckor och alla värden blev genast bättre, betydligt bättre.

Nu innebär det väl inte att folk ska späka sig en dag och vräka i sig i nästa, men jag har beslutat mig att köra ett tag. I morgon är det fastedag igen, måndag och torsdag blir bra. Återkommer med rapport om detta. Om ni är nyfikna så finns den här

http://www.svtplay.se/video/1120851/del-11

Vi är nog de enda i den här delen av landet, som har snö kvar på gräsmattan. En jättehög har lagts upp under den snörika vintern, den ligger alltid på gräsmattan. Nu är det väl inte en sådan jättehög kvar men dock en ganska stor. Allt grus som snöröjaren skopat med sig från gången, det ligger också där. Jag har som nöje varje vår, att sitta på min stjärtlapp och plocka ned grus och sten i en hink. Uppförslut på mattan gör det omöjligt att kratta bort stenarna. Vi har alla våra små uppgifter här i världen, vill ju inte förstöra min fina gräsklippare.

Tranorna spankulerar kring här utanför, det är nog samma par som alltid. De hade överlevt sin långa resa hit. Jag önskar dem all lycka med häckningen i år, kanske får vi se en liten tranbebis. Gubben rapporterade härom kvällen, att fladdermössen eller musen, kanske finns det bara en, har vaknat och flyger kring på kvällskvisten.

Pippistrello är tillbaka, ett av de få italienska ord jag kan.

Har börjat hamstra sommarblommor, de ska vara i sina vanliga pottor i år igen. Vi slog på stort med jordgubbsplant också, ska plantera dem i krukor och kanske får vi ett par gubbar i sommar. Så livet i stugan går vidare, fast nu med stor skärm.