Datorer och farbror Kalle

Gumman trixar med datorn. Jag tycker bloggar med bilder i är kul, försökte att lägga in en bild på stugan så att ni kan se hur den ser ut.

Men det går inte, ni får klara er utan stuga och andra bilder, jag kan inte få in dem i bloggen.

Nu är det så att jag inte är nybörjare på datorer, har hållit igång sedan 1995 då jag köpte min första värstingdator.

Hela 16 mb i ramminne, en hårddisk på hela 120 mb eller någonting i den stilen, nu måste man vara lite datorkunnig för att förstå de där termerna, antar att många av er är det.

Eller jag förutsätter att ni är det, annars skulle ni inte sitta där ni sitter just nu.

Eller gör ni det ändå? Även om ni inte har en susning vad som finns i den där manicken framför er, hur många gigabyte er hårddisk är på, hur mycket ramminne har ni, jag har bara 512 i min, skulle behöva uppgradera det med ett par gigabyte, den blir så seeeeg.

Trots mitt kunnande om min dators kapacitet, är det så att jag tydligen är för dum för att sätta in bilder i bloggen.

Stugan tog över allting, en jättestuga blev det, fick inte till att göra den mindre heller, höll inte på att kunna ta bort den över huvud taget.

Min första kontakt med datorer var på en skrivmaskinskurs 1985. Det låter ju inte som om det är så värst länge sedan, men då fanns det skrivmaskiner kvar.

De är numera utdöda utom för någon excentrisk författare som sitter och knattrar ned romaner på någon gammal Facit.

1985 var de elektriska, vi satt i rader och kollade hur många nedslag vi kunde få på tre minuter, jag blev alldeles stel när läraren skrek börja, hon bredvid mig knattrade som en kulspruta, jag var inte i närheten av henne i snabbhet.

En dag fick vi gå in i ett rum där det stod datorer, de flesta av oss hade bara hört talas om nymodigheten.

Redan på 60-talet så började någon slags datoranvändning i lönesystem, pappa kom hem och sa att det blev fel och alla skyllde på datorn. Ordet dator blev lika med krångel och försening, någonting som gick att skylla på.

Äntligen fick vi då se en dator, de var små tjocka monitorer och ett tangentbord, vi fick titta på när läraren satte igång underverket, hon visade skärmen den var svart med ett litet blinkande streck på.

Tydligen gick det att skriva med tangenterna på det där svarta. Hon visade, det blev ord och sen kunde man spara det i datorns minne.

Jag trodde datorer tog upp hela rum, att de var så små, fast det fanns väl olika sådana kunde jag tänka.

Tror inte att det var så mycket mer vi fick veta, vad man sen kunde ha för nytta av den fick bli höljt i dunkel.

Nu kan vi inte leva utan dem.

Det finns folk som inte har datorer, främst är det väl äldre. Undrar hur de kan klara sig utan? Det går nog inte så länge till.

Tror inte det finns en enda ung människa i hela vårt avlånga land som inte har eller har tillgång till en dator.

De föds med tangentbordet i handen idag, redan vid ett par års ålder så kan de sitta och knappa.

Så datorn kom, den sågs och den segrade. Jag ser på TV på den, jag skriver bloggen, jag går in på Facebook och ser om någon skrivit något roligt och intressant, jag läser recept och jag laddar ner filmer.

Har en olaglig del i mig som laddar ner i lönndom, att jag vågar skriva det i bloggen är att jag tror inte att polisen bryr sig speciellt mycket om en gumma i en stuga på landet som då och då för eget husbehov, laddar ner en film.

Pappa var också en skurk, han hade egen hembränningsapparat, där gjorde han brännvin till husbehov.

Han vågade inte säga i telefonen att han stod vid apparaten och kollade temperaturen, han använde kodordet bakar. Jag bakar, kunde han säga när jag ringde.

Då förstod jag att det var olämpligt och han var mitt i en invecklad process på spisen.

Sen hur smörjan smakade det ska vi inte gå in på, men snål med kolet det var han, min pappa.

Sedan var han lite rädd att köpa alla ingredienser  i samma butik, han gick till flera och spridde ut det lite. Det var efter en incident i en affär där han köpte alla jästpaket på en gång och allt socker också.

Kvinnan i kassan hade sagt med vass ton

– Jaså här ska det bakas ser jag.

Pappa skämdes, han hade inte köpt mjöl.

Sedan dess fanns kodordet bakar och pappa köpte lite socker då och då, lite jäst då och då.

Så olagligheterna sprider sig med generna, de går i arv i generation efter generation.

Fast jag tror inte farmor och farfar hade några olagligheter för sig, kan inte tänka på en enda de gjort sig skyldig till. På den tiden fanns det inte så mycket frestelser, det var inte ens olagligt att gå mot röd gubbe.

Men farbror Kalle han hade massa fuffens för sig. Kalle var bror till farmor, han var målare som många i släkten, deras mamma var målare, naturligtvis slog sig pojkarna in på samma bana.

Farbror Kalle var en mystisk figur tyckte jag, han luktade en blandning av målarfärg och gammal sprit.

Han hade kompisar av olika slag i Hötorgshallen, där var han för det mesta när han inte målade någonstans.

Han spelade på engelska tipset fick jag alltid höra av farmor, han gick till Hötorgshallen och satte sig bakom någon disk eller på lagret och spelade på tips.

Ibland fick vi höra att han vunnit, men för det mesta så gick det inget vidare.

För er som inte är så bevandrade i Stockholm så är Hötorgshallen numera ett mecka i mat från hela världen. Då på 50-talet så fanns det inte så mycket mat från hela världen där, utan det var mest svenskt för hela slanten.

Det var kött och fisk, ostar i överflöd, grönsaker i säsong och frukter som var importerade.

Där var Kalle en kväll och sedan kom han hem till farmor på besök, han luktade mer sprit än målarfärg den kvällen.

Till saken hör att jag skulle sova över hos farmor och sedan gå till skolan nästa dag.

Jag hade ställt min skolväska med tillhörande psalmbok i hallen bland skorna. 

Vet inte varför jag hade just den i väskan, kanske pluggade jag psalmer i hemlighet, jag kommer faktiskt inte ihåg. Vad jag kom ihåg är att jag var 7 år och gick i andra klass. (Född sent på året)

Kalle kom och vad jag inte såg, är att han ställde ett paket fisk precis på väskan, fisk i papper som han hade fått av kompisarna i hallen, säkert inte den purfärskaste heller.

Senare när Kalle hade gått så kände vi att det luktade starkt av fisk i hallen.

Jag lyfte upp min skolväska, den stank av fisk. Farmor skrubbade den i badkaret, jag försökte få ren psalmboken, den luktade den också.

Nästa morgon hade lukten inte försvunnit och jag kan vid mitt liv inte förstå hur jag kunde gå till skolan med den.

Varför tog jag inte en annan väska som säkert fanns i gömmorna hos farmor?

Nej, jag skämdes för mycket att gå med något udda i min hand, fast det mest udda jag kunde ha tagit var väskan som stank fisk.

Några plastkassar fanns heller inte på den tiden och hade det funnits så hade jag vägrat att ha en sådan.

Allt som var udda vägrade jag att göra, någon kunde ju tycka jag var konstig.

Jag gick till skolan och ställde väskan vid min bänk, efter ett tag kände jag hur lukten började sprida sig i klassrummet. Några reagerade och fröken Hernefors var inte sen att även hon känna stanken.

Hon gick mot lukten och frågade vad i hela friden det var, hon ställde sig framför mig och jag sjönk ned i bänken och pep fram.

– Farbror Kalle ställde ett paket fisk på min väska.

Nu hör det till saken att fröken Hernefors tyckte av någon anledning inte om mig.

Jag var liten och rädd, gömde mig bakom och försökte att inte synas.

Kanske påminde jag henne om något hon inte tyckte om, jag gjorde i alla fall inget väsen av mig.

Hon hade sina favoriter och det gjorde hon ingen hemlighet av, jag råkade inte vara en av dem.

Nu kom hennes utomordentliga chans att få en anledning till att slå ned på mig, en chans på miljonen.

Hon tog fiskväskan och hon tog mig i nacken, sedan tågade hon mot dörren med mig i ett fast grepp. Öppnade den och kastade väskan så att den kanade iväg i korridoren, sedan kastade hon mig efter. Jag stod kvar på benen och när jag vände mig om så snäste hon.

-          Ta väskan och gå, kom inte tillbaka förrän du har en annan, sedan stängde hon dörren och jag stod kvar.

Jag grät och tog väskan och gick hem, ingen kunde förstå hur jag kände mig.

Förbaskade farbror Kalle, han hade ställd till det för mig.

Mamma försökte få väskan ren, det gick inte. Jag kröp ned i sängen och bad om att få bli sjuk, blev bönhörd och vaknade nästa dag med hög feber.

Det fungerade alltid, fick mig ur många knipor när jag var yngre. Sedan tappade jag förmågan att göra mig själv sjuk, tur är väl det kanske, finns en risk att missbruka det i tid och otid.

Jag låg hemma i två veckor, mamma köpte ny väska till mig.

Fick gå tillbaka till fröken Hernefors fast jag inte ville, hon sa aldrig något mer om händelsen. Inte ett enda litet förlåt.