När man är en glad pensionär

Gumman är hungrig. Efter att ha tillbringat första delen av söndagen frysande p.g.a. att vår pelletsbrännare hade beslutat sig för att strejka, det var 15 grader i huset när jag vaknade.  Som tur var så är det inte kallt ute idag då hade jag nog vaknat upp till en frysbox.

Sedan har vi ägnat åt oss biltvätt, gubbens bil är så ny och fin så den fordrar handtvätt. Det vore ett helgerån att åka in med den i en maskintvätt och låta borstarna göra repor i lacken.

Idag blåser det, vädret ser bra ut genom fönstret men ute blåser en isande vind. Våren är lite antågande, men inte ännu, det är för tidigt att dra några vårväxlar.
Får väl vänta tills Vasaloppet har gått åtminstone.

Smart folk flyr Sverige om vintern. Jag är väl inte så smart eftersom jag envisas med att vara här år efter år. Men livet blir till det man gör det till, jag har alltså inte varit tillräckligt om och kring mig. Känns lite sent att börja nu, men pensionen hägrar där i fjärran.

På tal om pension så fick jag mig livets första ålderschock i förra veckan när jag skulle åka tunnelbana i Stockholm. Jag vet med mig att jag har ca sex år kvar innan jag kan kalla mig glad pensionär, men när mannen i luckan undrade om jag skulle ha pensionärsbiljett så försvann jorden under mina fötter.

Har fortfarande inte hämtat mig, men gubben han tyckte att jag skulle ha hållit med, gäller att utnyttja rabatterna där det går.

Det är väl bara att gilla läget men det känns surt att bli förflyttat så långt upp i åldern, fast en del pensionerar sig vid sextio, så jag får väl tänka, då känns det lite bättre.

Har fortfarande en klar bild av de där tanterna i kulliga hattar, bekväma bruna skor, poplinkappor i grått eller beige och de stora handväskorna. De var dåtidens pensionärer, jag blir nutidens.

Har också kommit till insikten att jag antagligen om jag får ha kvar hälsan, leva lika länge som jag nu har bott i stugan. Tjugo år till kan jag nog klämma ur livet, innan det är dags att kliva över på andra sidan. Undrar hur det är där?

Pappa råkade ut för liknande när han var omkring min ålder, han var och klippte sig och frisören undrade om han var pensionär, de hade rabatt. Kom ihåg att han var väldigt uppretat också.

Han kom till mig en natt i en dröm ett par år efter att han hade gått bort. Jag drömde att jag stod i mörkret i ett av våra rum och helt plötsligt så stod pappa där bredvid mig. Jag som inte hade väntat att se honom blev inte så lite förvånad. Vi stod där bredvid varandra och jag som tycker att tystnaden är lite besvärlig kom bara på en enda fråga, i efterhand låter den lite löjlig men som sagt, jag var lite chockad över att se honom.
-    Hur ser du det här rummet? Ser du samma som jag?
-    Ungefär samma men lite annorlunda, var hans svar.

Efter en liten stunds pressande tystnad där jag inte kom på något att säga som lät vettigt, så tittade jag på honom. Han vände sig mot mig och sa med allvarlig röst.

-    En sak ska du veta, var inte rädd för att dö.

Sedan försvann han lika fort som han kommit och jag vaknade upp i min säng. Den drömmen var så stark och så verklig att jag tror att den inte var en riktig dröm, utan någon slags ut ur kroppenhistoria där jag verkligen träffade honom.

Han har inte dykt upp mer igen och jag får väl tro på hans ord. Fast det låter lite tråkigt att sväva kring i evigheter och vad man pysslar med har jag ingen aning om. Kanske träffar man massa folk och pratar med tankarna eftersom man inte har någon mun. Vi får se.



Rådjuren har ont om mat. De går omkring här i trädgården och äter solrosfrön som fåglarna ratat. Samma visa varje år och varje år tänker jag att vi ska köpa pellets och ge de stackarna, men det är kanske för mycket för deras magar så här sent på vintern.

Har nu frågat gubben om han inte kan köpa en säck havrekross så att vi kan pröva att lägga ut där de har sina stigar. Får se om det går bra.

Våra småfåglar har det bra i alla fall, de har ätit sig mätta på solrosfrön, hampfrön och jordnötter hela vintern. En och annan har slunkit ned i katten Gizmos mage men i stora hela sett verkar de må bra.

Att leva så här i skogen har sina fördelar och nackdelar, det blir billigt eftersom vi inte har så mycket att göra av med våra pengar på annat än ICA i byn och bensin till våra bilar. Kläder går heller inte åt så mycket utan vi kör trollstilen.

Något annat vi inte gör här i stugan så är det att titta på melodifestivalen. Detta sångmässigt hemska program där det enda som är intresserade av detta spektakel är den ballongviftande publiken samt skivbranschen.

Ett jippo som ingen bett om.

Vill för övrigt rekommendera en fin liten film som heter ”En enkel till Antibes”,
Sven-Bertil Taube gör en lysande roll som en gammal man som har besvärliga barn och en önskan att få återförenas med sitt livs kärlek i Antibes innan han dör.

Se den om ni inte bara gillar actionfilmer, skräck och science fiction. Då är det ingenting för er.