Frufridag och jämlikhet

Gumman stirrar på ett tomt ark. Det kan representera denna dag, ett tomt ark till att börja med som sedan fylls med händelser och ord.

En del har redan gjort upp hållpunkter för vad den ska innehålla, jag har än så länge inte strävat i tanken mer än några minuter åt gången.

Att jag ska skriva en blogg, göra lite kaffe, kanske äta en smörgås, ta ännu en snus osv.

Gubben och jag firade 22 år igår. Det är den 17 maj 1990 som han drar med mig på fotboll. Hammarby ska spela och jag är måttligt road, är nog mer road av publiken än själva spelet. Sedan äter vi sniglar och sedan förlovar vi oss. Det är en annan historia.

Tur att Hammarby vann, i färskt minne hade jag en kille jag bodde ett par år med. Han var också Hammarbyare, en gång när de inte vann någon stor match så blev han deprimerad och låg där i sängen och stirrade i taket. Han tog det hela på blodigt allvar, i två dagar låg han och suckade, dels över förlusten och dels över att han kostat på massa öl i onödan, han var lite småsnål.

På något underligt sätt verkar mitt liv kantas av Hammarbyare, en enstaka AIKare har det väl också varit, men bara en.

17 maj är också Norges dag, det viftas med flaggor och barnen tågar genom städer och byar. Folkfest är det i alla fall.

Här i Sverige försöker de få oss intresserade av 6 juni, men vi vill inte riktigt ta det betet. Vi är inte vana att hylla landet till skyarna. Vi är långbänksfolk som gillar att sitta i kök och klaga, är det inte regeringen så är det Försäkringskassan eller

a-kassan.

Mår man lite dåligt så är det bra att ha något att skylla på. Som vi vet så ligger ju aldrig något inom oss som vi mår dåligt av, allt ligger hos alla andra dumskallar.

Annars börjar grillsäsongen nu. För alla utom för oss här i stugan. Som jag har skrivit förr så är det bökigt och stökigt att grilla. Gubbarna ska stå där med öl och grillmössa och kvinnorna ska fixa med allt det andra, samt hämta mer öl åt gubbarna som inte kan ta ögonen från köttbiten.

Detta är taget från en annan blogg jag läst.

Det där med män och grillning. DET är både heligt och oförståeligt (eget ord kanske?).Iallafall i mitt liv och med facit i hand.

Här hemma är alla (mer eller mindre) grillkvällar förenade med bråk (läs: hot om skilsmässa).

Varför?

Jo. Enkelt förklarat. Jag fattar noll och har noll koll. Hur, var och när jag än gör det, så är det fel tajmat. FEL!!!

När män ska grilla måste man koppla in sin telepatiska förmåga.

För under tiden din man grillar köttet, så SKA du ha koll på resten. Tillbehören ska klaffa i rätt sekund. Dvs. Potatis (eller dylikt), sallad, sås, bröd, dukning, dryck mm mm

Vad du än gör så stå för Guds skull redo bredvid din man OM han mot all förmodan VILL ha hjälp. Och vad du än gör, försök inte vara en redig fru och städa undan kring honom (dvs plocka bort överflödig disk såsom bestick, skålar mm).

Gör du fel så blir det inte bra! Hela livet kan tydligen gå under om inte köttet vänds i rätt sekund, rätt breddgrad och i rätt… öhhh land.

Bara att inse. En kvinnas plats är i köket, inte vid grillen!
Icke att förglömma – med en sjuhelvetes telepatisk förmåga.

Bra, kunde inte ha uttryckt mig bättre själv.

Förr lagade aldrig män mat, jag är så gammal så att jag kommer ihåg att Lennart Hyland införde frufridagen i början av femtiotalet. En dag som männen skulle ta över rodret hemma och ge sina fruar en dag där de kunde göra vad de ville.

Det blev ett väldigt ståhej kring detta och det skapades debatt. Tidningarna var fulla av tips för männen vilken mat de kunde laga just den dagen. Då fanns som bekant inte pizzerior och hämtmat hade ingen hört talas om. Nu är det enklare, en kebabtallrik eller en hämtpizza brukar stå på middagsbordet när männen ska ”laga” mat. Skulle vi kvinnor börja köra med hämtmat varenda dag så skulle det nog knotas i stugorna.

Så jämlikheten har en bit till att gå innan den väger jämt.

För att återgå till frufridagen så hakade SJ på och sålde biljetter till halva priset för kvinnor. Hur långt man hann åka på en dag på den tiden vet jag inte, om familjen inte skulle svälta ihjäl nästa dag, så var det nog för kvinnorna att rappa på hem.

Tågen tuffade på i behaglig takt, varje skarv dunkade och gnisslet mellan vagnarna hördes långväga. De stannade vid varje mjölkpall och åkte du långt hade de restaurangvagnar med vita dukar och vitklädda servitörer. Det var tider det.

Nu rusar de fram så att man blir sjösjuk, borta är skarvdunket och de vita bordsdukarna. Plastmackor och priopoäng finns det istället.

En undersökning på åttiotalet visade att kvinnor gjorde då tre gången så mycket hushållsarbete än männen.

Vad en sådan undersökning skulle visa idag återstår att se.

Men Alvedongenerationen som är födda på åttiotalet råkar i kris, när de inser att livet inte är en räkmacka som man kan glida fram på. Undrar vad de tänker göra åt jämlikheten?

Fast all förändring börjar hos en själv, kanske ska kvinnorna sluta att curla män och barn, en lösning så god som en annan.