Sommarplock med lite av varje

Gumman ser sommaren rusa förbi. Jag hinner inte med allt som blommar och spricker ut och grönskar och växer.

Allt ska ske på bara några futtiga veckor. Råkar ha de flesta perenner som är tidiga, så om någon vecka så är alla blommor borta. Syrenerna och kaprifolen blommar samtidigt. Man får springa emellan för att nosa på dem och dra in den ljuvliga doften.

Efter midsommar så går sommaren in i det där lite övervuxna trista stadiet, lite dammiga och gulgröna. Jag förundras varje år hur allting kan växa upp ur den snöiga och tjälkalla marken, men hokus pokus så är de där igen. De gamla välkända växterna med sina vackra blommor.

ICA hallen har som varje år invaderats av sommarfolk. Jordgubbarna börjar bli färdiga i de södra delarna av landet och skall säljas dyrt av ungdomarna som står där dag ut och dag in vid sitt bord, bra sommarjobb för några.

Läste en skräckhistoria om hur besprutade våra gubbar är, de innehåller mer gift än något annat vi inmundigar. Kanske finns de ekologiska gubbar att köpa i storstäderna, men här får vi hålla tillgodo med dem som säljs utanför ICA i byn. De giftiga och farliga för oss lantisar, om vi inte har egen gubbland.

För övrigt är jag inte överförtjust i jordgubbar, lite småsura mest hela tiden, om man inte häller massa socker på dem.

Som sagt, sommaren håller god fart, som en turbobil ungefär. Lite onödigt fort, önskar att vintern vore turbo istället.

Jag badar inte, jo i badkar men inte ute i det fria. Kan på sin höjd gå i med fötterna och plaska lite grann. Det är för kallt i de svenska vattnen.

Där är jag mer engelsk än de hurtiga svenskar jag kommit i kontakt med. 

Kommer ihåg min första sommar i öriket, såg med förundran på folk som satt helt påklädda vid stranden i en stol och drack sitt te, stirrandes ut över havet med outgrundlig blick. Ännu konstigare var de familjer som plockade in ungar och gamla mamma i bilen, åkte ned till havet och inte gick ur bilen.

De hade sin picknick inlåsta, medan ungarna kivades i baksätet. Kanske öppnade de fönstren för att släppa in lite havsluft, eller något barn fick kasta sig ur och köpa en glass av Mr Wimpys glassbil som pinglade glatt. Sedan efter någon timme så åkte de hem igen. Skulle nog aldrig förekomma i detta landet.

Här ska vi ut och röra på oss, få frisk luft i lungorna, bada och stoja, få sand överallt och med halva stranden i bilen så åker vi hem igen efter nästan en hel dag. Lite tröttsamt det också, en gyllene medelväg mellan de två vore bra.

Svenskarna är ena riktiga hurtbullar jämfört med engelsmännen. Kanske beror det på att vi nästan överallt har nära till naturen, är uppvuxna med mulleskolor och scouter och överlevnadstips.

I England kan du inte heller gå överallt som här, det är speciella stigar som är skyltade, om det är för kreti och pleti att gå på, utan att få böter som det är skyltat när det är privat väg. 

Här till stugan är det ingen som missbrukar någon allemansrätt, hit kommer inga objudna utlänningar och plockar våra jordgubbar som vi har i krukor, inga som har picknick på gräsmattan eller någon annan av dessa historier man har läst om i tidningarna.

Det har faktiskt hänt att någon råkat förirra sig ned här, när de följt vägen som går ned bakom den blåa brevlådan. Kanske trodde de att vägen skulle ta dem till något annat än vår gårdsplan. Bilarna har då vänt med en hast och försvunnit upp för backen, antagligen lite förskräckta att de hamnat hos oss, utan att ha vetat om det.

Vi bor lite i skymundan kan man säga, perfekt ställe för oss i alla fall. Skogen står som en skyddande mur mot den stora vida världen.

Gubben hade min lilla bil i fredags, jag skulle åka med hans till stan för något med bakluckan, som Renault helt generöst bjöd på, ett fel de hade upptäckt med just den modellen och nu skulle alla åtgärdas.

Nu blev den bilen lite besviken över att få gå till bildoktorn utan att det kostade en månadslön, så den passade på att få sin ABS och antisladdsystem ur funktion när vi åkte därifrån. Jag blev förskräckt över alla lampor som lyste ilsket på instrumentbrädan, så jag vände tillbaka till Volvo och frågade vad som kunde tänkas vara fel. Det visade sig att det hade blivit fel på systemet, fast jag kunde köra i alla fall, bromsarna skulle fungera även utan ABS. Beställde en tid om några veckor och såg för mitt inre hur tusenlapparna fladdrade ut genom bilfönstret i en aldrig sinande ström.

Jag är vanemänniska och en vanemänniska tycker inte om förändringar, jo jag tycker om dem när de väl är genomförda, men tanken på dem är lite skrämmande.

Därför tycker jag inte om att köra andra bilar än min egen.

Har en lång invänjningstid, det tar ett par månader av nötande innan jag accepterar och kan köra ett främmande fordon. Det tog mig två månader att bli van vid den jag har nu, så jag hade ett fasligt sjå då jag skulle köra två för mig ovana bilar i fredags.

Först gubbens bil där kopplingen tar först upp i taket innan det går att rulla iväg, sedan någon variant av Clio med en turbomotor. Den uppförde sig som en mustang på vägen, den hoppade och frustade varje gång jag ändrade läge på gasen.

Inte som min, den är stadig och fin, ligger bra på vägen utan att man får känslan av att fara av vägen vid minsta vindpust och där kopplingen tar precis helt i min smak.

En lite äventyrlig dag kan man säga. Om nu äventyr är att köra en främmande bil.

Nu börjar sommarledigheten på vår lilla fackförening. Kollegan och jag kör varannan vecka.De veckor vi arbetar har vi telefontid mellan nio och tolv, så särskilt betungande känns de inte, jobbveckorna. Det är att man måste upp på morgonen och kamma håret och åka iväg en viss tid då, men det är helt ok, vi har det väldigt bra, kollegan och jag.

Vi får hoppas att alla medlemmar har det bra på sina arbetsplatser under sommaren, så att de inte behöver anlita oss för mycket. Nu när vi vill gå på halvfart.

Men så verkar inte vara fallet. Vi får börja sommaren med ett avskedande som inte verkar riktigt som det ska. Undersökning pågår i alla fall, håller tummarna att allt ordnar upp sig utan för mycket tjafs och bråk.

Väntar också på kusinen från Norge, hon kommer i sin stora bil, en och fyrtiofem i strumplästen sitter hon och kör i tio timmar utan något stort stopp, sedan syns hon knappt ovanför ratten. Rattar sin gamla dieselbil över berg och dalar, in i storskogarna i Sverige och ända ut hit till kusten innan hon är framme.

Sist hon var här för två år sedan, då bestämde hon att åka hem en lördag. I min värld är man uppe med tuppen och åker efter en hastig frukost och lite ojande över den långa vägen hem. I hennes värld så satt hon länge och drack kaffe, hängde med oss ut och plockade svamp och fram på eftermiddagen så åkte hon iväg.

Tyckte att var hon hemma vid tolv på natten så var det bra. Tänk så olika vi är och tur är väl det.

Skulle alla vara som jag, så skulle det inte vara någon som helst trafik efter klockan sex på kvällen. Alla skulle ha åkt iväg i god tid och alla skulle vara framme på sin destination innan Rapport tutade igång på TV.

Ja det här blev en blogg med lite av varje kan man säga. Så blir det ibland.