Fattigdom och konstiga engelsmän.

Gumman svettas. Det är varmt kring stugan idag. Men jag tänker inte klaga, inte ens antyda att det är för varmt. Tänker på alternativet om ett halvår, den kalla vintern, och önskar att det alltid skulle vara så här skönt.

Blir irriterad på folk som klagar på värmen, vill de hellre ha den smällkalla vintern?

Varsågoda, vill inte höra ett uns av klagande i vinter, ni kan ha eran kyla och snö.

Sommaren ska vara varm, det hör till en normal sådan. Sommaren ska inte vara sisådär en 17 grader och molnigt.

Lätt att göra allting, jag behöver inte klä på mig en massa kläder som bökiga långkalsonger och vantar, inte gå ut och sätta i motorvärmaren en timme före start. Inte ställa mig och borsta av bilen från en meter snö.

Utan bara kanske borsta håret och slänga på mig tofflorna och greppa bilnyckeln. Så enkelt och så bekvämt

En blogg är väl egentligen menat som en dagbok på nätet. En dagbok där man ska skriva om allt intressant som man gör varje dag och hoppas att några tycker om att läsa den.

Inser att jag inte kan skriva om vad jag gör varje dag. Det skulle bli en kort och ointressant blogg med samma innehåll.

Den skulle lyda ungefär såhär:

Gick upp kring åtta, satte på tevatten, svalde alla mina piller, släppte ut katterna, satte mig vid datorn, läste tidningen, vattnade blommorna, skrev den här bloggen, åkte till byn och handlade, pratade en stund med grannen, åkte hem, tog posten, lagade mat, tittade på Masterchef, såg ännu ett avsnitt på datorn, talade med gubben på Skype, såg ännu ett par avsnitt köpa husprogram på datorn, svalde kvällspillren, tog in katterna, gick och sov.

Hej hopp, så livat det är.

Så jag får leta något annat att skriva om. Fattigdom är ett ämne som är tänjbart i det oändliga. Den stora frågan är, vad är fattigdom?

För att dra upp Indien igen så sägs det att fattigdomen är utbredd där. Jag letade fattiga och såg inga. Fattiga i min tjugoåriga hjärna var svältande barn som jag sett på TV. Barn med uppsvällda magar och flugor som kröp i ansiktet.

Inga barn jag såg i Indien hade uppsvällda magar, de hade lite trasiga kläder en del, men alltid ett jätteleende i det smutsiga ansiktet.

Mat för dagen och ett plåtskjul hade de att bo i också. Så de var inte fattiga i min mening.

Folk hade väl inte alltid de bästa av bostäder men glada verkade de vara i alla fall, de gick inte omkring och hängde läpp. De lagade mat, tvättade och tjattrade.

En familj hade bosatt sig under en stor buske mitt i huvudstaden New Delhi, de hade lagt filtar över busken så att de fick ett naturligt tak.

De hade sängar och kokutrustning, klimatet som gjort för att bo under en buske, de vinkade glatt åt oss när vi passerade.  

Det sägs att vi har fattiga barn i Sverige, då undrar jag vem som satt den definitionen?

Är det barn som inte kan köpa de senaste telefonerna och har en förälder som inte har råd med semester, barn som inte får annat än avlagda kläder, inte har råd att åka på skolresa. 

Eller är det barn som inte har mat för dagen och sitter där hålögda med en torr brödkant vid matbordet.

Jag tycker vi ska sluta och säga fattiga barn, de flesta har mat för dagen, säg istället barn som inte har så mycket pengar som andra barn. Orättvisorna finns och kommer alltid att finnas. 

Folk med mer pengar och folk med mindre pengar.

Så fattigdom kan ha många betydelser, men en är väl att man saknar något.

Därför så såg jag ingen fattigdom i Indien, de hade istället något som vi inte har.

De hade en gemenskap, de hade inte långt till ett skratt. De tog dagen som den kommer och naturligtvis så hade de tårar också, men de levde.

Här kan man undra om vi inte är lite fattiga i anden. Pengar och prylar har vi, lycka mäts i pengar. Kallar folk som i indiernas ögon skulle vara rika, för fattiga.

Eller de där folket som bor i urskogen och har sina seder och bruk som de haft i årtusenden, de har ingen inblandning av vita människor. Är de fattiga? Knappast.

Så nu har jag fått sagt det också, fattigdom är ett konstigt ord. Det går att tyda lite hur som helst.

Sommaren dundrar i alla fall på där ute, havren växer och höet skördas. En fördel med att bo så här är doften av nyslaget hö, den går inte av för hackor.

Idag ska jag lämna bilen till grannen, inte han med djuren utan en annan granne.

Närmsta grannen på vänster sida, ungefär en kilometer bort, vi bor inte så tätt inpå varandra här. Man behöver inte se respektabel ut när man kliver ur stugan.

Har svårt för de där villaområdena, där husen ligger tätt och alla hör vad alla gör. 

Grannar som lägger sig i om man inte klipper häcken på sin sida osv.

Bodde en gång i ett sådant område i Stockholm, vi var väl inte så snabba att klippa vår del av häcken, den stod ut med stora spröt i skarp kontrast mot grannens välklippta del. 

En morgon vaknade jag av ett ljud, grannen stod inne på vår tomt och klippte vår del av häcken. Hans kommentar var att häcken far illa om man inte vårdar hela den.

Sedan dess så vill jag inte bo tätt, inte dela häck med någon nitisk granne.

Han hade förresten väldigt roligt åt min dåvarande sambos yogaövningar.

Han frågade mig en gång vad sambon pysslat med, grannen såg bara ett par fötter som stuckit upp bakom häcken. Så stod han i tjugo minuter minst.

Så här kan vi göra yoga lite hur som helst om vi vill, fast engelsmannen satte nog griller i huvudet på en granne (han tvärsöver med djuren).

Han kom hit till oss i början av nittiotalet, då hade han varit kvar i Indien i nästan 20 år.

Han klädde sig som en indier i vita stora byxor och vit lång skjorta.

Så hade han också varit klädd innan vi åkte till Indien, då hade vi varit på föräldrarnas sommarhus i Småland.

Han hade gått ned till vägen och stod där i sin vita stass med det långa svarta håret hängande, lite som en nutida Jesus.

Vägen låg mitt ute på vischan, kantad med ett och annat hus, ingen busshållplats eller något den närmsta milen.

Då hade postkillen kommit förbi och sett honom, ringt polisen i ett huj,  för det fanns en som rymt från det lokala mentalsjukhuset.

Jag tyckte väl att han varit borta länge där nere vid vägen, då hade både polisen kommit, en granne som kände till den konstiga engelsmannen hade fått blanda sig i och förklara. polisen hade  ursäktat sig och åkt.

Så tokigt det kan bli om man inte ser normal ut.

Så såg han också ut när han fick för sig att gå på promenad till grannen.

Grannen bodde där med sin gamla mamma och gården är belägen så att det sällan går någon förbi. Han fick syn på hästen och gick fram för att klappa den.

Grannen och hans gamla mamma såg väl honom och gick ut för att se var det där var för någon kufisk typ.

Engelsmannen som inte kunde prata med dem, slog helt sonika ihop sina händer i en hälsning, bugade och försvann därifrån.

Undrar vad de tänkte? Det är inte var dag som Jesus dyker upp på gårdsplanen.