Ingen tid att flyga

Gumman målar fönster och tänker på tiden, på alla som säger att de inte har tid med det eller det. 

Gubben brukar säga att tiden är demokratisk, vi har alla 24 timmar att hålla tillgodo med. 

Sen beror det väl på hur vi förvaltar den, en del får massor gjort och andra samlar navelludd.

Jag vet så väl att det inte finns någon tid, tiden är skapad av människan för att hålla någorlunda ordning på saker och ting.

Man kan säga att det skulle vara lite krångligt att beställa tandläkartider och flyg om vi bara gick omkring och befann oss i nuet, och inte brydde oss om klockan. Lite vimsig skulle nog världen bli.

Många protesterar när man säger att det inte finns någon tid, visst finns den det är bara att titta på klockan, säger de. För att göra det ännu mer komplicerat så säger en del att all tid är samtidigt, dåtid, nutid och framtid.

Det som varit har varit, det är historia nu.

Det lever endast kvar i oss som minnen, behagliga eller obehagliga.

Historia kan förstöra ett helt människoliv, tankar på det förgångna som mal och mal samma sorgsna livshistoria och till slut gör livet outhärdligt. 

Sen finns där ingen framtid, den finns bara i vår fantasi. Tankar vad vi ska göra och inte göra, det är helt ok, vi måste som människor planera lite i förväg.

Om vi sedan kunde planera, släppa det och återgå till nuet så vore det ingen sak.

Istället tar vi ut så mycket av framtiden att det inte finns plats för en enda gnutta kvar att uppleva.

Vi oroar oss för något som inte hänt annat än i våra huvudknoppar, kanske blir det si eller så.

Tankar på det som varit och tankar på allt som ska göras skapar oss till obalanserade varelser.

Det skapar utbrändhet och sjukdomar. Vi ser oss som offer för omständigheter vi inte kan rå för, men om sanningen ska fram så skapar vi våra liv hela tiden.

Vi väljer att tänka de tankar som dyker upp, ingen står och proppar in dem i våra huvuden.

Jag ska nu berätta en liten historia när jag insåg att vi kan inte förutsäga framtiden.

Jag var väldigt modig när jag för en del år sedan, bestämde mig för att åka med ett gäng svenskar och en argentinsk shaman till Spanien för att utmana mina rädslor i förhoppning att bli en bättre människa.

Hur jag nosat upp just den resan är en annan historia, jag kan då hitta de mest udda saker. Andra åker på solcharter, jag åker på rädslokurs.

Väl där nere inkvarterades vi på ett underbart ställe utanför Malaga, vandrade i bergen i lagom takt och badade i poolen.Inga farligheter med det.

Alla tyckte inte att det var så jätteläskigt den första tiden, men i våra huvuden väntade vi på att den stora utmaningen skulle komma.  Vi var ju här för att utmana våra rädslor.

Människor, jag vet inte om det är ett speciellt svenskt drag eller inte, vill ha kontroll på tillvaron. Om vi reser så är det bäst att ha ett program så att vi i förväg ska veta exakt vad som ska hända.
Det går ju inte an att inte veta vad som ska hända. Kanske man inte är klädd för tillfället i fråga. 
Plastsandaler för bergsvandring, eller vandrarkängor för staden, kunde bli lite konstigt. 
Så vi hade vandrarkängor på för alla eventualiteter.

Våra 14 dagar låg där framför oss som ett blankt papper, vi visste ingenting från dag till dag. Om någon frågade om dagens program så fick de till svar, vi får se vad som händer, släpp kontrollen och slappna av. 
Vi nöjde oss med detta, ingen blev arg och krävde att vi skulle få veta.

Åkte vi någonstans med bilarna så visste vi inte vart vi skulle åka eller vad vi skulle göra.

Det skulle nog frustrera de flesta, men vi åkte glatt med.

Shamanen var noga med att alla skulle koppla bort hemmet och de nära och kära som vi lämnat där hemma.

 Att ringa och kontrollera något vi ändå inte kunde göra något åt, var en regel vi fick följa.
Att sedan bara av ren nyfikenhet ringa för att höra att de levde där hemma och inte svultit ihjäl, nu när mamma var borta. Eller om de mådde bra, men det antog jag att de gjorde fast jag inte var där och skötte kontrollspakarna.


Det var ingen idé, vi skulle inte prata med någon om inte det gällde liv och död.

Jag knäppte av min mobil och så gjorde de andra. Stängde av kontrollbehovet.

Varje morgon var det stretching i en timme före frukost.

Vi böjde och bände i det oändliga, en del av oss mer än andra. 

Jag var nog mitt emellan kan jag tro, hade passerat de femtio. Men ont gjorde det när muskler som varit oanvända i åratal skulle stretchas, en morgon brast något därinne. 
Jag skrek av smärta och fick smärtstillande spray som hockeyspelare använde sig av när de fått en tackling, så tufft var det att på rädsloläger.

Utmattade låg vi där och flämtade, sedan skulle vi som avslutning hoppa som grodor tvärs över rummet. Jag ramlade omkull.

 Frukosten smakade gudomligt efteråt.

En dag inte ont anande, satte jag mig i en av bilarna och vi tuffade iväg upp för de slingriga bergsvägarna. 
Hade tur som alltid slapp köra, de fanns andra som villigt kastade sig bakom ratten.

Vi följde shamanens bil och han tog oss långt bort. När jag klev ut såg jag att vi hamnat i en nationalpark.

Ingen annan bil stod på parkeringen än våra fyra,  jag förstod genast varför. 

Det svärmade av hundratals bin runt oss, det var närgångna och vill krypa in i våra öron och ögon. 
Så fort vi klivit ur bilarna kom de, som om de väntat på att någon människa skulle dyka upp.

Det var för mycket för mig, jag som är rädd för surrande och stickande insekter.

De andra de verkade mer obekymrade och viftade bara lite då och då.

Vilket konstigt gäng jag var med, tyckte jag i vissa fall. Var de inte rädda för bin ens?

En parkvakt dök upp ur intet och förklarade att det var torka och bina letade desperat efter vätska, vi var väl lite lockande då, någon liten svettpärla att dricka.

Jag vevade som en väderkvarn och sprang kring, antagligen det sämsta sättet att hantera närgångna bin.  

Shamanen såg min belägenhet och gav mig en liten torkad granruska att vifta kring med, jag viftade snabbt så att inte ett bi hade en chans att komma nära.

Blev utmattad innan vi ens börjat med de vi nu skulle göra, det visste vi ju inte. 

Om vi hade fått ett dag för dag program skulle jag inte ens följt med just den där dagen. 
Hade kroknat av bara tanken och insett att detta var inget för mig, sorry men jag är inte vältränad nog, stannar vid poolen och tar det lugnt istället.

Som en liten förövning ställde sig shamanen längst ut på en klippa och vi fick gå dit en efter en och ställa oss precis vid kanten. 

Blunda och sträcka ut armarna, jag låtsades att jag gick på trottoaren utanför NK i Stockholm, ville inte veta att jag stod vid ett stup, inte titta ned i avgrunden.
Shamanen som haft grupper dit förut stod nära oss, han var redo att gripa tag om det skulle visa sig att vi svajade för mycket.

Den övningen var inte så svår för mig, jag är visserligen höjdrädd men en del var mer hariga. Åtminstone var det inga bin där ute på klippan, alltid något.

På dagprogrammet hade det stått:

Stå på klippa nära stup. 
Slåss med hundratals törstiga bin (fast de kunde inte han veta då).

Vandra i oändlig bergterräng nästan en hel dag med minimalt med vatten.
Ingen mat eller antydan till sådan. Detta blir en dag att fasta.

Hemkomst först när vi var riktigt utmattade och mörkret fallit.

Jag stretade efter de andra, en del av dem var vana bergsklättrare och de fick dra och lyfta mig över de svåraste passagerna. 
Jag började må illa, det fanns bara sten och sten, shamanen ropade att jag kunde gå tillbaka om jag ville.

Jag blickade tillbaka på bergen vi passerat och insåg att det inte var någon idé.

Det var säkert risk att jag kunde ramla och då skulle jag bli liggande alldeles själv.

 Som grädde på moset ropade han att vi skulle se upp för ormar och skorpioner.

Så stundom gråtande färdig att ge upp, klättrade jag nästan en hel dag med den lilla granruskan i handen.

Klättrade ett par meter bara för att hasa ned igen, stenarna rullade.

Mitt lilla vatten var slut, jag fick smaka av andras flaskor, de tycktes inte dricka något, de var väl mer vana att springa som bergsgetter.

Till slut efter att ha blivit tömd på det mesta av känslor så kom jag med hjälp upp på den sista platån. 

Där stod shamanen och sa att egentligen skulle vi gjort detta utan något vatten alls, så hade andra grupper gjort. 
Pressa sig till det yttersta för att inse att man orkar mer än man tror, fast utan vatten i stark sol och klättra en hel dag låter dumt. Tror inte riktigt på att de andra fått gå utan vatten, nog mer att han hittade på för att få det att låta dramatiskt.

Jag var mörbultad och slut, nedfärden var lättare den gick nedför bakom berget och  tog bara några timmar.

Till slut hemma på rummet var jag var så trött, så trött. En femtioårig storrökare hade lyckats med ett stordåd. Tack och lov för att vi inte hade ett program, hade inte velat se det.

Så gick det ett par dagar och nu kommer jag äntligen fram till vad jag ville ha sagt med den här historien.  

Vi skapar framtiden i våra huvuden.

Shamanen sa vid middagen att nästa dag, skulle vi göra något som skulle utmana våra rädslor. 

Vi var väldigt nyfikna men han sa inte mer än att vi skulle springa, och sedan släppa kontrollen.

Kanske var det bra om vi hade blöjor också, man kunde aldrig veta. Han sa att för säkerhets skull så skulle vi inte äta middag före. 
Benen hade vi tränat varje dag och nu var vi redo.

Och med ett klurigt leende gick han iväg och vi satt där med gapande munnar.

Genast satte vi igång med att försöka lista ut vad det kunde vara. Fantasin flödade vitt och brett, en kille sa att eftersom han sagt att vi tränat benen så var det nog att vi skulle springa på en klippa, sedan göra ett tvärstopp innan vi ramlade ut för avgrunden. 


Den lät bra tyckte jag, den lät så där skrämmande som man bara kan i sin vildaste fantasi se sig själv genomlida. Allt för modet, ingen räddhågad här inte.

Jag blev så orolig att jag gick till shamanen och frågade om det var fara för livet.Ville väl inte utsätta mig för något som kunde få mig att åka hem i flygets lastrum.

Han svarade att alla han hade haft med att göra hade överlevt, så det fanns en chans även för mig.

Sagt och gjort, jag köpte stoppteorin och gick upp på rummet för att träna hockeystoppar.

Jag rusade metrarna fram till dörren och ställd mig på tvären i ett snärtigt stopp. 
Gjorde det ett antal gånger tills jag kände att benen var fullkomligt i kontroll, på något sätt så ville jag inte neka att göra det där läskiga. 
Har jag betalat för att utmana rädslor så har jag, det gick inte att backa ur nu.

Nästa dag skulle ena halvan av gruppen åka och shamanen sa att jag skulle vara den första att utföra denna farliga övning.

Vi åkte iväg, lite rädda, visste inte vad som väntade oss. Hade ju inget program.

Väl uppe i bergen igen så mötte vi en annan bil, den hade ett litet märke på sidan som talade om att det var paragliding eller som det heter på svenska, skärmflygning.

En jättelik skärm låg där på marken, en man höll på att reda ut alla tåtar och tampar.

Den lättnad jag kände när jag såg vad det var, den var enorm.

Ha, ha, bara något så enkelt som skärmflyg. Inget kasta sig utför stup eller utföra andra farliga stordåd, eller ett hemskt bungyjump.

Jag gjorde precis som shamanen hade sagt, jag sprang på en klippa och jag släppte sedan kontrollen och vi susade iväg. 
Det övriga det hade vi lagt till, vi skulle bara springa och släppa kontrollen. Klipporna fanns inte ens med i förslaget. 

All tillit hade jag till mannen som styrde, han kunde nog sina saker, säkert tog han upp turister var och varannan dag.

Det var en ljudlös upplevelse, jag stod, eller hängde där tryggt, tittade ned på små hus och vägar, vi åkte en sväng runt bergen och fåglarna cirklade bredvid oss. 
Inte en tanke att det skulle vara farligt kom över mig.

Landningen var väl lite dramatisk, den skulle ske med benen uppdragna och vi kom ned med en duns.

Hurra, jag hade gjort det, och inte haft en aning om att jag skulle göra det. 

Jag hade målat upp ett skräckscenario i mitt huvud av något jag inte hade en aning om .

Det blev något helt annat, precis som i livet.  Den lärdomen kommer jag aldrig att glömma.

Fast hade jag vetat veckor i förväg att jag skulle flyga skärmflyg hade min hjärna krumbuktat sig och fått till att skärmflygning var det farligaste av farliga man kunde göra, så när det väl skulle ske så antar jag att jag skulle inte våga.  Sånt är livet.

Var här och nu, det lönar sig i längden.