Till minne av Beril

Gumman inser att livet är förgängligt. Så det går vidare, trots elände och misströstan. 

Jag får inte släppa taget om tanken att människan är i grund och botten en kärleksfull varelse. 

Har svårt att inse detta, att under det dysfunktionella döljer det sig ett litet sårat barn.

Här går vi omkring och skrotar ett tag, tar allting på blodigt allvar.

Det är pengabekymmer, bekymmer över att inte ha allt som alla andra har, bekymmer över sjukdomar, bekymmer över att barnen inte gör som vi säger, bekymmer över att vi ska en dag lägga näsan i vädret och dö.

Undrar vart den här bloggen är på väg? Skriver vidare så får vi se. Antigen blir det en glad eller sorgsen blogg.

Jag har en halvsyster som jag aldrig sett. Hon försvann från detta jordeliv redan vid ett och ett halvt års ålder. Visserligen har jag aldrig saknat syskon, egoist som jag var  ville jag inte dela med mig av något. Ville ha mamma och pappa för mig själv och allt annat också för den delen.

När mamma var arg på mig så hotade hon att skicka mig på koloni. Det var det värsta straffet som kunde hända, att behöva åka på koloni bland hundratals andra skrikande och tjoande barn. Hemska tanke, jag som var rädd för barn. De var så otäcka och högljudda, de smutsade ned sig och tyckte att Kasperteater var kul.

En gång fick vi se det på skolan, Kasper tjoade kring med prinsessor och kungar. 

Barnen skrattade och levde sig in, jag tittade på dem med en gammal gummas ögon.

Hur kunde de tycka att detta var roligt? Jag tyckte inte det, jag var sju år gammal.

Min syster hon kom och gick igen, till vad nytta vet ingen. Hon gladde mamma med att lära sig gå redan vid åtta månaders ålder.

Det fick jag höra många gånger, Beril hon gick minsann redan vid åtta månader, jag var så tung att jag satt och åkte på ändan, lärde mig inte att gå förrän vid ett och ett halvt.

Mamma gifte sig ung, redan vid arton var hon redo att axla ett hem med allt vad det innebar. Ville väl flytta hemifrån, styvpappan var inte rolig, han söp och slogs, kastade mamma in i en vägg när hon försökte stjäla pengar ur hans stövlar.

Hon ville bara ha mat till sina småsyskon. Ett halvår i gipsvagga blev resultatet, jag hörde aldrig att han fått något straff, tydligen gick det att komma undan med det mesta på den tiden.

Så hon flydde och fick en man, tror aldrig att hon var direkt kär i honom. Mer ett sätt för henne att komma undan.

Kriget kom till Norge, trampet av tyska stövlar hördes på gatorna. Mamma var gravid och fick en liten dotter med rött hår.

Hon fick namnet Beril.

Tyskarna tog hand om allt i matväg, de tog också allt annat som kunde vara till nytta. 

Som deras schäferhund Roy, trampet i trappen talade om att någon var i antågande. In kom några militärer och tog hunden mitt framför näsan på dem.

Sedan tog de radion också för säkerhets skull.

Mannen var slaktare, han åkte runt i gårdarna och mamma som ibland var med sprang och gömde sig när han satte slaktmasken på djuren, hästarna hade hon speciellt svårt för. 

Sedan fick hon sitta och pumpa blodet ur djuret, det kom hon inte undan.

Köttet tog tyskarna också, de fick äta kålrötter. Mamma berättade att de åt kokta och stekta kålrötter i flera år.

Mannen försökte att gömma kött i sina stövlar, blev tagen på bar gärning och fick ett halvår i fängelse. Mamma gick med barnvagnen utanför grindarna och tittade om hon kunde se honom i någon av gluggarna. Kanske kunde de vinka till varandra.

Så Beril hon lärde sig att gå och mamma kom över ett par små skor, det var inte lätt då inget fanns att köpa.

En kall vinterdag onsdagen den 31 januari 1945 satt mannen i sin stol vid fönstret och ögnade igenom dagstidningen. Kriget hade tagit dramatiska vändningar, kanske skulle de se slutet snart. År av ockupation och umbäranden var nog, folket var trötta, trötta på krig.

Mamma kom med de nya små skorna till Beril, hon satte på en av dem och Beril höll sig i bordskanten och spatserade runt med ett leende i det lilla ansiktet. Så fina skor hon fått, bägge föräldrarna klappade händer och såg på henne.

Då ljöd en explosion, rutan bakom mannen gick i tusen bitar, han sprang upp och tog tag i lillan. Mamma rusade före nedför trapporna, de var i panik.

Väl nere i trappuppgången fanns det en kraftig källardörr och ett litet prång. Mannen med Beril på armen sökte skydd där, han tog tag i mamma och ville att hon stannade med dem.

Hon slog sig fri och hoppade över en stympad kropp som låg vid ytterdörren och sprang ut på gatan.

Efteråt så talade hon om denna händelse, det var som om något sagt till henne att stanna där skulle vara farligt. Hon hade nästan inte vetat vad hon gjorde, hon ville bara bli fri.

Då hördes ytterligare en explosion inifrån trappen, mamma rusade runt kring brandmännen som nu dykt upp och sprutade vattenkaskader på det brinnande huset.

Hon visste inte vad som har hänt, hon visste inte att hon just har mist ett barn.

Bakom källardörren där mannen sökt skydd låg en dynamitladdning. Den detonerade och dörren flög ur sina fästen och krossade honom inom en tiondels sekund.

Mamma blev hindrad att springa in igen, hon var som en rasande tygrinna som försvarar sina ungar. De förde bort henne med våld.

Beril blev aldrig krossad, hon hittades död i ett kafé som låg bredvid. Hennes lilla kropp hade slungats dit av tryckvågen och hamnat under ett bord.

Mamma fick komma upp till sjukhuset och se henne, hon hade rosor på kinderna och en sko.

Hon fick sedan komma upp i lägenheten och där under bordet infrusen i isen låg den andra skon.

Så det blev en sorgsen blogg idag. Kanske för att det kollektiva medvetandet är lite sorgset och uppgivet en dag som denna. Vad vi kan göra är att skänka alla som mist sina barn en tanke och hoppas att de en dag kommer att må bra.

Mamma hon kom över sin förlust, det sa hon i alla fall, fast jag tror inte riktigt på det.

(Hunden kom tillbaka. Mamma fick leta bland burarna i Oslo hamn när kriget var slut, där satt han i god vigör efter tjänstgöring i Ryssland och han levde sedan i många år)