Lite matsnack

Gumman tänker på mat. Inte bara därför att jag råkat bli hungrig igen, utan bara lite funderingar kring hur mycket mat det finns.

Vi har hur många matlagningsprogram som helst.

Det är allt från rafflande kockdueller, till Paulo Roberto som står nere i Italien och lagar pasta med någon gammal faster och kanske Nigella och Leila som förföriskt rör i grytorna och slänger lystna blickar på oss tittare medan de smakar av maten. Kanske skulle de slänga lystna blickar i kastrullen istället.

Det ges ut mängder av kokböcker, läste att det kommer en i veckan.

Då börjar jag undra.

Hur mycket olika rätter finns det? Tydligen går det att variera sig i det oändliga.

Jag och säker många med mig har våra 15-20 rätter vi kör på om och om igen.

En del kanske inte har så många.

Farmor hon hade bara ett tiotal, hon såg aldrig matlagningsprogram eller läste mattidningar, de fanns inte på hennes tid. 

Det var kroppkakor, stekt sill med löksås, redd grönsakssoppa, kålsoppa, pannkakor, köttbullar, paltbröd med fläsk, risgrynsgröt om man nu kan kalla det maträtt, och de var underbart goda.

Kanske hade hon några fler men det är dessa jag kommer ihåg.

När det blev pannkakor över så kokade hon dem i mjölk nästa dag och vi fick äta  med socker på. Blev det gröt över så stekte hon den och serverade med lingonsylt.

Hederlig husmanskost från Norrland, mat de levde ett helt liv på.

De skulle nog ha undrat om någon slängde fram en kebabpizza med beasås på deras tallrikar. De hade nog inte tyckt om den.

Det är den nya svenska husmanskosten.

Beasås föresten, varför orkar ingen säga bearnaisesås längre?

Vårt språk håller på att förkortas ned till oigenkännlighet.

Hade en som envisades med att skriva LOL i slutet av var och varannan mening i sina e-postmeddelanden. 

Till slut tröttnade jag, vågade inte fråga för att inte känna mig så gammal och mossig.

 Jag slog upp förkortningen på google och hittade den direkt.

Det är engelskt och betyder Lots of laughter.  Så nu vet jag det och ni också, om ni inte redan visste.

Så vi skulle kunna laga olika maträtter i månadsvis från allt som vi bombarderas av.

Sen kunde vi ta dem en sväng till och familjen hade då glömt bort att rätterna förekommit förut. Inget klagande runt bordet som, ska vi äta det här igen, jag gillar det inte.

Hur många med mig står inte som ett fån i matbutiken och stirrar tomt runt sig, vad ska jag ha till middag idag? Hur många med mig ställer sig inte och hänger i kylskåpsdörren och undrar om något där inne ska ställa sig upp och hojta att just den vill bli tillagad på ett delikat sätt och uppäten snarast? Inspiration och lust har lämnat huset och stuckit på semester.

Undrar också över varför det är mest män som till slut blir kockar. Antar att män måste ha en utmaning, något att tävla med.

Inte stå där som många kvinnor gjort i århundraden, med förklädet på, slevande i någon kastrull, med ett gäng hungriga ungar som skriker och en hungrig gubbe som snart kommer hem från jobbet.

Så fort det ska vara på riktigt då kliver männen in. De blir stjärnor med vita kockmössor, de lagar mat med finess.

I olika länder har de olika vanor. I medelhavsländerna sitter de inte i arla morgonstund och äter nyttig mysli med fullkorn, eller gröt. De dricker starkt kaffe och tar en sockerbulle och ett glas likör eller två. Sedan sätter de sig i bilen och kör vidare.

De äter middag när vi det är sängdags för oss svenskar, de äter länge och väl.

I Italien så börjar de med soppa, sen övergår de till pasta, lägger på en huvudrätt bestående av fisk eller kött och avslutar med efterrätt. Antar att fransmän och spanjorer gör något liknande.

Barnen är med till sent, inget  Bolibompa och sänggående vid sju där, då har mamma inte ens börjat med middagen.

I USA går de ofta ut och äter, det är billigare än här och en del av vardagen på ett annat sätt. 

De har en konstig matkultur, det tyckte jag när jag och dottern var där en gång.

Ingen åt på någon bestämd tid (lite som här i stugan faktiskt), alla gick och mumsade när de hade lust på frysta brödrostade våfflor, diverse snacks och bakverk.

En gång satt vi ned tillsammans och åt, det var på restaurang.

Fick in en hamburgertallrik som var som ett dasslock, överfylld med mat, jag blev mätt redan vid synen av den.

Eftersom jag lämnade det mesta så tyckte jag att det var lite synd, visste inte att de amerikanska portionerna var värdiga en jätte.
 

Sällskapet tittade lite underligt på mig och sa att jag skulle be att få resten i en doggybag,inga konstigheter med det, jag hade ju betalat för den så den var lagligen min.

 På svenskt manér skruvade jag lite på mig när jag bad servitören att slå in maten, han sprang iväg med tallriken utan en min och snart hade jag en frigolitlåda med pommes (nuförtiden så säger alla bara pommes, de orkar inte säga frites) och en halv hamburgare.

Så klart att servitören skulle ge mig en doggybag, något hyfs skulle det väl vara.

Så gör de på varje restaurang, är det lite kvar på tallriken ska de helst fråga om man vill ha med det hem. Det går ju alltid att neka.


Ju mer jag tänker på det ju mer känns det riktigt, alla har väl utom några få jag känner en mikro. 

Här frågar de inte ens, bara tar ut maten och slänger den, om man inte tagit bara en tugga på pizzan, då står de lite frågande och undrar om man vill ta hem resten.

Jag tog hem maten och värmde den i mikron nästa dag, fast mikrouppvärmda pommes frites är inte särskilt  gott.

Ser nästan aldrig att svenskar ber om halva pizzan i en låda att ta hem. Vi skäms istället och låter maten gå till spillo. Tycker kanske att det är småaktigt och anses som snålt.

Vi skulle vara bättre på det här. Kräva vår rätt utan att blinka.
 

Eller så har det med kulturen att göra. Vi är inte vana att äta ute på samma sätt. 
Länge var det något fint att gå ut och äta, något som man gjorde vid högtidliga tillfällen, lite dyrt var det och våra inkomster inte så höga.

En amerikan han äter helst pannkakor till frukost, tjocka små saker med lönnsirap och smör på. Nedsköljda med något de kallar kaffe, en färgad dryck är det i alla fall, men så mycket kaffe smakar den inte.
De vet då inte att dosera, de skulle komma på svensk kaffeskola, då skulle de storkna, och inte kör vi med koffeinfritt heller. 


Kaffe ska man dricka efter maten, där ställs den fram utan att man sagt flasklock, den kommer medan alla läser menyn. Då är det inte så gott med färgat varmt vatten.

Nyligen var jag i England och det landet är inte känt för starkt kaffe heller, men det smakar i alla fall. 
Vid bordet satt en amerikan och dels var han förundrad hur fint alla åt med kniv och gaffel, i Arizona där åt de bara med gaffel, sedan tyckte han att kaffet var starkt. 

Ha, då skulle han komma hit i stugorna och smaka.

En engelsk frukost står man sig på hela dagen. Den är rejäl. Det är kallt rostat bröd med smör som man får klämma dit för det smälter inte.

Vita bönor i tomatsås, en rätt som inte alla gillar tidigt på morgonen, i alla fall inte vi svenskar. Vi är över huvud taget inte bra på att äta vita bönor i tomatsås, inte HP sås heller.

Varje engelskt bord har en flaska HP sås stoltserande i mitten, ni som inte vet vad HP sås är för något så är det en ganska vinägerstark brun sås, gjord på en massa ingredienser jag inte kan räkna upp men den sticker i näsan om man luktar på den.

Är väl lite engelsk, har älskat den såsen sedan barnsben.

Korv och bacon med stekt ägg eller äggröra, rökt fisk och stekt potatis och som grädde på moset havregrynsgröt, nedsköljt med baljor av te.

Den som inte står sig på en sådan frukost den finns inte.

Jolly good you know.