Blixt och dunder

Gumman lider av astrafobi. Det betyder överdriven rädsla för åska, jag är fullkomligt skräckslagen då det börjar dundra och blixtra i fjärran. Tänker på alla hemskheter som blixten med sitt illvilliga sprakande kan åstadkomma.

Den far om kring som en hand av Gud som pekar ned från himlen och delar ut bestraffningar. Ha, ha du har inte skött dig, nu ska ditt hus brinna ned.

I storstaden brydde jag mig inte nämnvärt, där fanns säkert åskledare lite här och där. En lägenhet inte så sårbar som en liten stuga på landet.

Blixten letar el, bäst att stänga av allt som har med el att göra. Huvudströmmen har jag hört, den ska man slå av, bara inte saker som finns i frysen tinar upp. Men så länge brukar inte ett åskväder vara som tur är.

Sen springer jag och drar ut alla sladdar som jag hittar, blixten letar sig in i dem och förstör apparaterna. Teve, dator modem, den kan gå i en telefonsladd flera mil. Lite tur har jag väl haft, jag kan inte hålla koll om det åskar i Delsbo som ligger sex mil härifrån, har hört en historia att någon här fått sitt modem åt skogen när det åskade där.

Jag blev väldigt snopen då jag suttit ett helt liv och räknat fel, åskan har alltid varit närmare mig än vad jag trott. Fick lära mig som liten att när man sett blixten så skulle man räkna ett, två, tre osv. när dundret kom ,var det en kilometer för varje tal.

Nu har plötsligt åskan kommit närmare och man ska vara fysiker för att räkna ut hur långt bort den är, eller hur nära.

När jag suttit och räknat till tio har jag varit lite trygg, den är en mil bort.  Nu läser jag att kan man räkna till tio då är den farligt nära.

Om ljudet färdas med 340 meter per sekund och det går att räkna till tio, då ska man dela det med tre och då är den ungefär tre kilometer bort. Då är det dags att sätta på sig gummistövlar och hålla sig mitt i rummet. Helst under ett bord har jag räknat ut.

Och med miniräknaren i högsta hugg, inte lätt att försöka sig på division i huvudet vid en svår släng av astrafobi.

Det är mammas fel alltihopa, det går att skylla mammor för det mesta som går snett här i livet och jag skyller min för att jag är rädd.

När hon gick med mig skvalpande i magen så var det ett åskväder som hette duga, hon satte på sig gummistövlar och kröp in i garderoben.

Så innan jag ens var född så blev jag åskrädd.

Sedan har det suttit i och min barndom kantades av nätter då vi satt i bilen, medan blixtarna ljöd kring sommarstugan. Nu har det kommit fram att bilen kanske inte är en så säker plats, en man träffades av den otäcka blixten då han hade rutan nere.

Svaret är att man ska ha rutan uppe.

Jag har också varit med om otäcka saker som hänt. Satt en gång en sommareftermiddag i en stuga, det började åska och blixtra. Plötsligt sköt det ett eldklot ut ur elkontakten, jag hade som tur var flyttat mig bakåt en bit så det sköt förbi mig med ett par decimeter. Vad var det jag sa, det är farligt. Hade jag suttit kvar där jag satt från början hade jag nog inte suttit här och skrivit den här bloggen idag.

Eller så hade jag bara blivit bränd till oigenkännlighet, eller så hade det inte skett så mycket mer än att jag fått en hjärtattack och överlevt.

 Men något hade hänt det är jag säker på. Har inte träffat någon som suttit i en sådan där blixts omloppsbana.

Folk som skrattar åt min rädsla och pratar i telefon och går ut och går, eller står de dumskallarna i fönstret när blixtar skjuter likt torpeder. De skulle få vara med om ett eldklot ur kontakten. Så skulle de inte vara så kaxiga.

Som tur är så har vi inte haft ett enda åskväder här i sommar. Vi är förskonade, vi här vid havet.

Men i färskt minne är ett som kom över oss för 10 år sedan, det höll på i evigheter och himlen lystes upp av blixt efter blixt, det sprakade i elskåpet och jag skrek under köksbordet och bad till Gud om att rädda oss.

Gubben var inte skräckslagen alls, han stod till och med i logdörren och tyckte blixten var vacker. Träffade sedan en kvinna som gått på hans linje, jag talade om det hemska ovädret och som väderspion ville jag ha medhåll från henne.

Men ack nej, hon hade stått på verandan vid huset och fascinerat sett på himlaspelet.

Så inget medhåll där inte, träffar inte mycket folk som lider av astrofobi, min mamma var den enda och hon finns inte längre bland oss. Lite tråkigt att inte ha någon att odla sin fobi med.

Fast gubben han har respekt för blixten säger han, pratar inte i telefon i alla fall, fast det gör han ju inte annars heller.

Så laga inte mat och prata i telefon, dra ur teven om du vill ha den kvar, dra ur dator och modem samt alla telefonjack. Sätt på dig gummistövlar och lägg dig i en garderob som inte har elkontakter. Då är du ganska säker.

På tal om konstiga fobier så lider jag inte av logofobi, vilken är en överdriven rädsla för ord.

Fast gubben han skulle nog tycka att det var skönt ibland, han tycker nog att jag pratar mycket.

Undrar varför kvinnor pratar mer än män? Vi älskar att sitta i telefonen och bara prata, lite av varje.

Nu tänker jag på mig själv, kan väl inte svara för jordens kvinnliga del, jag kan ringa någon väninna och vi kan prata i en timme om allt mellan himmel och jord. Vi ville inget särskilt från början, det ger sig efter samtalets gång.

Män lider nog mer av telefonfobi mer än logofobi, de ringer inte och kallpratar, de ringer när de har något viktigt att säga. Det många gånger motvilligt också, som om telefonen var något hemskt som kunde bitas om man tog tag i den.

Fast mina telefonsamtal är viktiga också, rensar huvudet från problem om man får tala om dem. Så det så!

Någon annan fobi kan jag inte se mig ha just nu, de har kommit och gått lite genom åren. Fast en riktig fobi sitter kvar men går att behandlas.

Det går utmärkt med NLP terapi, där någon sitter och viftar med ett finger framför ögonen, eller slår lite lätt på ditt ben.

Låter det konstigt? Det fungerar i de flesta fall. Pröva om du har någon fobi du vill bli av med.

Kanske en pogonofobi, rädsla för skägg. Lite udda kanske, men varför inte hedonofobi då, en rädsla för nöjen, om man vill ut och roa sig lite mer. Lider av den lite då och då, vill helst sitta i stugan.

Listan på fobier kan göras lång, alla har vi vår lilla speciella, för helt normal är ingen av oss.

Vad är normalt? Vem har satt en standardmall på vad en normal människa gör?

Oj, nu blev det för invecklat. Ska gå ut i solen en stund, inte ett åskmoln i sikte.