Med en gnutta flax

Gumman går lite i moll. Jag känner mig lite mollig idag, hittade just på det ordet, det ska jag använda fler gånger.

Fast jag vill inte känna mig mollig för jämnan.

Det får gärna vara lite durigt också.

Har länge suttit och plitat på min indienresa, skrivit ned 105 sidor av något som nog aldrig kommer att bli en bok. Bara ett stycke historia  i ett Worddokument.

Så den är endast läst av vänner och bekanta. På begäran av en sådan vän som läst ”boken” tar jag en sväng i Indien igen i denna blogg.

Säkert skulle materialet räcka till månader av bloggande men jag tar någon liten godbit då och då.

Ibland händer saker i livet som vi inte kan förklara, vi försöker och det logiska analytiska sinnet vill inte ge sig. Det finns ingen mystik, det finns inget oförklarligt. Men lyssna till den här historien så får ni själva avgöra.

Som bekant så var jag på den indiska landsbygden i sex månader, det var en munk och engelsman och jag. Låter som en kommande lustig historia men det var inte alltid lustigt, ibland skar det sig i huset.

En kväll strosade engelsmannen iväg längst landsvägen för att göra ett besök hos en viss Gopal.

Gopal hade en liten gård och bodde med sin mamma och sina syskon, han var äldst och som brukligt i Indien så sköter äldsta sonen hemmet när fadern inte finns längre. Så var det här och Gopal han skulle gifta sig, få en hemgift och en fru som kunde flytta till honom sköta hushållssysslorna, under mammans hökblick, stackars jänta.

Det är lite synd om flickorna där, de blir bortgifta med en karl som föräldrarna sett ut, sen får de som hastigast se honom när papporna träffas och gör klart köpet.

Flickornas fäder hade sparat i åratal till en hemgift, en bra hemgift är lika med en bra man.

Det skulle vara guld och sidentyger, pengar naturligtvis.

Kände en man  som hade blivit välsignad med fyra döttrar.

Han hade blivit ruinerad för att få dem bortgifta, tagit lån som han skulle få betala till döddagar.

Inte underligt att fattiga indier inte vill ha döttrar.

Söner betyder pengar i boet och sonen lämnar inte sina föräldrar, den nya frun får flytta dit.

Flickstackarna fick inte alltid det så lätt, de saknade sina föräldrar och inte alltid var svärmor och svärfar så snälla heller.

Låter 1800-tal detta, men det finns en sådan värld bara sju timmars flygresa från oss.

Gopal hade fått tag i en fru på håll och han visade stolt upp sitt och hennes horoskop, de var gjorda av en astrolog och de visade på att äktenskapet skulle blev lyckligt.

Problemet var att han hade aldrig träffat henne, han hade bara ett litet kort

Men han litade på stjärnorna och planeterna och köpte grisen i säcken istället.

I alla fall så skulle han gå dit och jag satt i huset med munken och var lite sur, jag fick inte följa med till Gopal.

Kände mig som en barnunge som inte fick följa med pappa. Nej, jag var kvinna och det passade inte att jag rände iväg någonstans när det började mörkna.

Kvinnor höll sig hemma, punkt,slut. Man ska väl ta seden dit man kommer, jag fann mig bara inte i att bli behandlad som en mindre vetande varelse. Jag var minsann lika värd som vilken man i världen som helst om inte mer.

Mörkret började lägga sig, jag fick för mig att jag skulle gå och möta honom, han borde vara på hemgång från Gopal. Att jag skulle gå lite på landsvägen var väl ingen fara.

Men munken han fick ett hysteriskt utbrott när jag tog filten om huvudet, det var kallt på kvällarna och dagarna var outhärdligt heta, virade den runt kroppen och gav mig iväg på den långa uppfarten med raska trotsiga steg.

När jag öppnade grinden skrek munken att det kommer att flyta blod om jag gick iväg. Jag slängde med nacken, pyttsan, jag klarar mig nog utan hans dramatik.

Den dammiga landsvägen låg tyst och öde, ett och annat ljus syntes.

De flesta hade krupit in i sina små hyddor, en och annan hund skällde i fjärran.

Det låg en uttorkad flodbädd en bit bort, landsvägen hade gått över en bro där, men den hade rasat samman vid de senaste monsunregnen.

Vägen fick ta en krök över floden istället, som var torr, eftersom regnen inte skulle komma på ett par månader.

Jag gick ner och över, inte en skymt av någon människa någonstans där borta.

Då började jag bli lite rädd och känslan av att något skulle hända tog över min kaxighet.

Den gjorde mig rädd och växte starkare, så stark att jag nog skulle blivit förvånad om det inte hänt något.

Så jag vände, gick med raska steg ned för flodbädden. Då såg jag strålkastarna av en bil som kom emot mig. All trafik gick också över flodbädden, de fick kryssa sig över.

Blev inte ett dugg förvånad över att bilen stannade när den passerat mig, jag visste ju att något skulle hända.

Jag hörde röster och en bildörr som slog igen. Steg som närmade sig.

Månen var stor och lyste med sitt trolska sken över mig, jag såg klart och tydlig, det vara nästan lika ljust som på dagen.

En man stod och tittade på mig, han hade en cigarett i handen och såg så där fräck ut som en del indier kunde göra. Kanske hade det att göra med att han hade en smal tangorabatt under näsan.

Jag började tala engelska så att han skulle se att jag inte var indisk.

Tror att jag svor över hans fräckhet att stå där och stirra på mig. Sedan tog jag upp handen och skulle slå honom i ansiktet.

Tänk om jag varit tränad i karate, vilken min han hade satt upp om jag hoppat upp och sparkat i värsta Bruce Lee stil.

  Nu var jag inte det utan han stoppade min arm i luften. Log ett sliskigt leende och satte cigaretten i munnen. Jag svor ännu mer, ingen effekt.

Då satte han sin hand över min nacke, jag satt som i ett skruvstäd. För att göra det hela effektivare så satte han sin andra hand mellan mina ben för att lyfta mig.

Istället för att bli rädd så kände jag hur min kropp fylldes av ilska, en sådan stark känsla att den tog över hela mig.

Samtidigt med ilskan kom ett lugn över mig, jag kände mig så stark som jag aldrig känt mig förut.

Bruce Lee släng dig i väggen, här var det inre kraft som gällde.

Jag lyckades vrida mitt huvud och stirra honom i ögonen medan han började släpa mig mot bilen.

 Hela jag var ilska och kraft, ilska över att någon skulle göra något med mig mot min vilja.

Jag vred alltså på huvudet och stirrade på honom, då släppte han mig och skrek rakt ut.

Medan han gjorde detta sprang han baklänges och höll på att tappa balansen. Jag stod där helt lugnt och såg på honom.

Han tittade på mig med ögonen uppspärrade i skräck. Som om han aldrig sett något så fasansfullt i hela sitt liv.  

Som en kanin sprang han i full fart till bilen, slängde igen dörren och skrek något till de andra och bilen gav sig iväg med ett rytande.

Jag stod där i månskenet och kände hur kraften lämnade mig, jag började darra av gråt och skräck. Sprang den sista biten till munken och fann honom bedjande på golvet vid sitt altare. Hade han vetat att något hade hänt?

Jag babblade mig igenom hela historien mellan hulkningarna av gråt. Han sa att han bett att Moder Kali skulle beskydda mig där ute, han visste att något skulle hända.

Ni som sett Moder Kali vet att hon är ingen vacker syn, hon har vitt uppspärrade ögon och en lång tunga som hänger ned mot halsbandet hon har av avhuggna manshuvuden. Ibland tio, ibland åtta armar som håller i ännu fler avhuggna huvuden.

Vad hon representerar har jag glömt genom åren, men hon är en av de gudar som indierna respekterar mest. Inte underligt som hon ser ut.

Så munken bad om beskydd för mig från Kali och jag fick en man som var fast besluten att bära mig till bilen, att fly för sitt liv. Ser ni sammanhanget?

Han måste ha sett något i mitt ansikte som inte skulle vara där, den första gången när han först dök upp hade han inte tyckt att det var särskilt skrämmande.

I alla fall så kom engelsmannen hem och vi hade något att berätta för besökare den närmsta tiden. Munkens han spädde nog på lite, det såg jag i besökarnas ansikte fast jag inte kunde språket.

Efteråt så tog polisen ett gäng män som åkte runt på landsbygden och drog in både pojkar och flickor i sina bilar. Våldtog dem i ett par dagar och sedan dumpades de i något dike.

Jag slapp undan med blotta förskräckelsen. Undrar vad han såg i mitt ansikte?

Det kommer jag aldrig att få veta.

Vad tror ni?