Biografen

Gumman ska ut på vift. Idag ska jag sätta mig i bilen och bege mig upp till stora staden Sundsvall.

När man kommer från skogen som jag så har Sundsvall lite av storstadskänsla.

En stockholmare eller en göteborgare skulle säkert fnysa åt mig om de hörde detta.

Så jag har talat om för bilen att idag ska han ta mig längre bort än vanligt, han ska stå där utanför radhuset där jag ska sova och vänta på mig.

Kanske kan man få sig en latte där i storstaden, det hör väl till. Här i byn får man sig ingen latte, den får man köpa i ICA butiken och vispa ihop själv.

En väninna som bor i Stockholm sa en gång att hon brukade gå ned på Hornsgatan och ta sig en latte, hade jag inget latteställe här i närheten?

Nej, jag måste åka tre mil till Hudiksvall innan jag kan få en sådan, hon suckade i andra änden av telefonen, stackars människa, ingen latte på tre mil.

Om sanningen ska fram så är jag inte så förtjust i latte att jag skulle åka ända in till stan och slänga mig ned på ett café och surpla. Det får vara för mig.

Gubben berättade att han gått omkring i Stockholm och blivit kaffesugen, han ville ha en helt vanlig hederlig kopp bryggkaffe. Det fanns inte!

Istället fanns alla dessa caféer med allehanda kaffesurrogat som latte, cappuccino och andra s.k. kaffedrycker, men ingen hade bryggkaffe. Antar att de stirrade på honom när han frågade, vilken mossig gubbe.

Gubben har andra lustigheter för sig också, han går in på biografer utan biljett, eller fel biljett som i det här fallet.

För många år sedan så läste jag Kay Pollaks böcker, han vill sprida glädje och förnöjelse åt människosläktet, han vill att vi ska må bra.

Jag gillade dessa och han blev lite som en idol för mig, en idol i personlig utveckling.

Han gjorde också succé med sin film ”Så som i himlen” en berättelse om människans storhet. Den gick ända till Hollywood, blev Oscarsnominerad,  så där fick de svenska kritikerna. Inte en enda sketen guldbagge fick den i här hemma. Istället kammade den deprimerande "Masjävlar" alla baggar.

I alla fall så gick den här i Hudiksvall, jag och gubben åkte in en söndagseftermiddag för att se den på biografen, det är tunt mellan mina biografbesök, det brukar vara en så där tio år mellan varje.

Kön var ovanligt lång, oroväckande lång. Tänkte att den gått ett tag så att Hudiksvallsborna redan sett den.

Väl framme vid kassan hos damen som säljer biljetter och popcorn, sa hon att det fanns bara en biljett kvar. Gubben och jag tittade lite frågande på varandra, han var på ett soligt och chevalereskt humör den dagen, jag kunde få den sista biljetten.  

Han köpte en biljett för att se den andra filmen som visades, en äventyrsfilm.

Då skulle han inte missa att inte fått suttit i en biograf denna kalla söndag. Hans film skulle sluta en halvtimme efter min, vi skulle mötas i foajén efteråt och jämföra våra filmer.

Säkert hade han dragit nitlotten.

Beväpnad med en påse smågodis, som man måste ha när man ser film, satte jag mig i mitten av salongen, den fylldes sakta med förväntansfulla människor. Konstaterade att medelåldern var högre än normalt, de yngre satt nog i den andra salongen, den med äventyrsfilmen, tillsammans med gubben trodde jag.

Men jag bedrog mig, in stolpar gubben. Han sätter sig bredvid mig och hyssjar när jag högljutt frågar hur i hela friden han kommit in.

Salongen fylls och då inser någon att vi har numrerade platser, alla börjar se på sina biljetter och det uppstår en liten tumult när vi ska inta de rätta stolarna.

Ser att jag har plats längst fram till höger, gubben flyttar snabbt upp ett par steg.

Jag sätter mig där framme och kikar på gubben som sitter längst upp i mitten, säkert får han inte sitta kvar där, snart kommer det någon som har just den platsen.

Gubben skulle bli avslöjad och utslängd, varför i hela friden envisades han med att sitta kvar.

En besökare kom in och insåg att biografen som inte var så stor var fullsatt, inte en enda plats fanns. Den hade gubben tagit.

Jag sjönk längre och längre ned i stolen, kände paniken komma. Snart skulle nog det hela få ett slut, jag insåg det när två vaktmästare kom in och började räkna oss alla.

Gubben hade vid det laget satt sig i trappen högst upp, ett huvud avslöjade att han var där. Kunde han åtminstone inte luta sig ned.

Herregud, så envis han var. Kunde han inte bara ge upp och säga att ha kommit in på fel film. Jag hade slutat att äta smågodis och satt som en spänd fiolsträng, hur skulle detta sluta?

Vaktmästarna räknade och räknade, så hörde jag den ena säga till den andra.

­- Men det sitter en där upp i trappen.

Han började klättra upp mot gubbens huvud, jag såg hur de talade. Väntade mig att gubben skulle resa sig och gå ut.

Honom kände jag definitivt inte, aldrig sett honom förut. Måste vara någon annans tokiga gubbe, inte min.

Men vaktmästaren gick därifrån och samtalade med sin kollega och de gick ut. 

Någon minut senare så kom de in, bärande på en jättelik fåtölj, antagligen den största de kunde hitta.

Publiken applåderade när de kånkade den jättelika saken upp för trapporna mot gubben. 

Satte ned den och gubben satte sig förnöjt, han hade fått den bästa platsen och bekvämaste också.

Vid det laget satt jag bara och gapade, missade de första fem minuterna i filmen enbart för att tankarna snurrade i mitt huvud. Hur i hela friden gick detta till?

Filmen var bra, den hade en tanke bakom. Vi satt kvar och lyssnade på Helen Sjöholms sång i eftertexterna. Publiken strömmade ut och jag väntade på gubben.

Vid det laget hade min ilska över hans egenmäktiga förfarande lagt sig.

Jag frågade hur han kommit in, han hade ju biljett till äventyrsfilmen.

Han svarade att han tagit en rövare, de hade inte tittat på biljetten de hade bara rivit den, om det var meningen att han skulle få se filmen så var det helt lugnt, allting skulle då ordna sig.

Han fick den bästa fåtöljen, så det var verkligen meningen.

Med risk att detta blir en lång blogg så måste jag också berätta vad som hände mig veckan därpå. Det hör liksom ihop med detta.

Jag tyckte att det var en sån fantastiskt historia så jag skrev till Kay att han måste lägga till en besökare till sin redan stora kassasuccé, en som inte blivit registrerad.

Berättade historien för honom och fick svar omedelbart att det var ju en söt historia.

Veckan därpå så var jag på väg med tåg till Stockholm med byte till Örebro.

Jag hade en halvtimme på mig att få något i magen och stannade i närheten av ingången på ett pizzaställe. Åt en sådan och ställde mig sedan och tittade på folk som kom och gick från tågperrongen.

Plötsligt så ser jag en lång reslig man komma stretade med en bagagekärra, det är Kay Pollack. Jag tvekar lite men sedan bestämmer jag mig för att gå fram till honom.

Är lite emot att gå fram till kändisar, kanske vill de vara ifred. Har för övrigt aldrig gjort det förr eller senare.

Han stannar och jag förklarar att jag skrivit ett brev till honom om min gubbe som plankat in på biografen. Han letar i minnet (säkert får han massor av brev), och sedan skiner han upp och tar mina händer. Vi talar om filmen och hans Oscarsnominering som då var i faggorna. Vi talar om andra saker jag nu glömt bort.

Så där står jag mitt på Centralen i Stockholm, Kay Pollack håller i mina händer och folk rusar kring oss. Det blir till ett heligt möte, ett möte som jag kommer att minnas hela mitt liv. Han är så lugn och så glad att just ha fått träffat lilla mig.

När han går så vänder han sig om och ropar.

-          Om du kommer på ett bra uppslag till en nästa film så hör gärna av dig.

Sedan går han sin väg. En Oscarsnominerad regissör har just frågat mig som bor uppe i skogen i Hälsingland, om jag hade ett uppslag till en film.

Slå den om ni kan.