Husflugan

Gumman har bråda dagar. Jag hinner inte ens sätta mig ned och skriva på min blogg.

Det är polacker på taket, fönster som skriker efter målning, bil som vill ha olja under, katter som ska ha mat, blommor som vill ha vatten, kroppen som ska ha motion, gubben som ska köpa bil och då får jag vara assistent härifrån, och så måste man sova vid tio på kvällen också.

Ayruvedadoktorn har givit mig B12 ampuller som jag ska springa till sköterskan varannan dag och få en nål i rumpan.

Jag ska också dricka mycket och det har jag svårt för, känner mig inte törstig och blir nästan kvalmig av att bälga vatten. Nyttigt, är det i alla fall.

Oj, oj, oj så mycket. Så nu tar jag av min arbetstid och skriver detta, lite fusk men jag har ett bra arbete och gör lite som jag vill.

Ska väl inte klaga då jag klarat mig undan liemannen än en gång. Lever liksom på nåder och ser hur sjukdomar rasar kring mig som farsoter.

Jag tycker inte om cancer, det är en illasinnad lömsk sjukdom, den tog min barndomsvän för två veckor sedan.

Ska på begravning i slutet av augusti, det är väldigt så länge det dröjer där nere i storstaden.

Hela sju veckor för att komma i jord, här uppe går det mycket snabbare.

Samt att de vill begravas hela här, inte som askhögar i en urna.

Antar att det finns mer plats, i Stockholm är det som bekant bostadsbrist.

Sen är cancern och härjar hos min släkting i Italien också, vi väntar på besked om den har hållit sig på en plats eller spridit sig.

 Jag har sagt det förr och säger det igen.

Man ska tacka varje dag man vaknar upp och inte har cancer.

Den slår till när man minst anar det och på sitt lömska sätt så talar den inte om när den har anlänt. Den väntar ett tag och sedan kan det vara för sent.

Nog om detta och jag konstaterar att jag haft en väldig tur än så länge.

Ja, vart var vi. Solen den skiner och svalorna drillar i skyn eller var det lärkorna som gjorde det.

Svalorna har lyckats bygga bo i vårt uthus. De har flugit in och ut ur dörren hela sommaren.

Katten Gizmo tyckte det var intressant i början, han gillar nämligen att jaga, det är hans största hobby.

Svalorna har inte givit honom någon chans, de har likt Kamikaze piloter störtdykt ner på honom, han dök under bilen i försöket att undvika dem. Bravo svalorna, ni äger.

För att återgå till livet på landet så är grannen arg på sin traktor, han gormar och skriker på den så det hörs över nejden. Tror inte den lagar sig själv i rena förskräckelsen över alla svordomar som den hotas med.

Samma visa varje sommar, vi börjar bli vana vid det nu, först svordomar sedan höbärgning och sedan veckor med höfläkt som dånar.

En sak jag konstaterat när jag går runt byn, är att den verkar i stora hela sett folktom. Jag ser inte många som är ute och gör sommaraktiviteter.

Det får väl stå för sommargästerna nere vid havet.

Går jag till grannen på eftermiddagen och ska köpa ägg, får jag gå in och ropa, inte en själ i köket, ett ljud avslöjar honom, han sitter och tittar på TV!

Mitt i den brådaste tiden på året för någon som brukar jorden, det är tusen saker att ta itu med.

Höet står och blir för grovt, det ska tas i början av juli för bästa resultat.

Nu är vi i slutet av månaden och vore jag honom så skulle jag hoppa upp och ned av frustration över att det regnat och höet står och växer över huvudet.

Antingen är han mästare i att leva i nuet och ta dagen som den kommer utan att jäkta eller så är han enbart lat.

Kanske är det därför att byn är så folktom en varm sommardag, de sitter inne och tittar på TV hela bunten.

Sedan har han startat kattuppfödning i köket. För tillfället är där sex stycken små kattungar som ska ha hem.

Trots upprepat tjat om sterilisering av honkatten så händer det ingenting mer än att jag får engagera mig i att skaffa hem åt otaliga kattungar varje år.

Likt katternas Florence Nightingale far jag kring och sätter upp lappar och hoppas att någon vänlig själ tar hand om de små liven. Innan de blir för stora och kan orsaka kattinvasion i byn. 

Så nu är det sex stycken och en granne ska ta hela två  när de blir flyttfärdiga.

Bra, då är de borta, en ska han behålla själv, så är det bara tre kvar.

Prånglade iväg en till min kollega förra året och det blev lyckat. Han har charmat sig in i deras hjärtan.

Jag är nog mer kattmänniska än hundmänniska. Tycker väl att alla djur är fina, men katter är behändiga när de inte går framför en i trappen eller ska ut och in.

Hundar är bara glada jämnt, de viftar på svansarna och med gapande munnar och hängande tungor, tittar de på en som man vore en nyss nedstigen gud.

Katter kommer med en lätt krök på svansen, blänger lite och då vet man att de är glada.

 Kröken på svansen visar förnöjsamhet med att just jag är deras människa som de kan köra med.

Hundar ska aktiveras, de ska ut och gå, fostras på ett speciellt sätt för att inte bli odrägliga.

Katter aktiverar sig själva bara det finns något kul som hoppar i gräset. Kan det vara en mus tro?

Sen går katter på en låda, om man gör ren den med jämna mellanrum, annars kan de hitta på att kissa i skorna i ren protest.

Hundar ska göras rumsrena för de skvätter i tid och otid.

Hundar blir glada så fort man stiger upp på morgonen, Tjohoo matte är vaken, det är det bästa som finns. Tjohoo en promenad, det bästa som finns. Tjohoo mat, det bästa som finns.

Deras entusiasm kan bli lite jobbig i längden.

Katten går mest omkring och ser klurig ut, som om den tycker vi är löjliga hela bunten.

Kommer jag hem från en lång resa så tittar katterna på mig som om jag varit där hela tiden.

De ignorerar matte, de kommer inte och stryker sig och jamar glatt.

Snarare så får de fundera ett tag, bestämmer sig efter ett par timmar att jag är ganska bra i alla fall och då kommer de och gnuggar sitt huvud mot mina ben, men inte för mycket, bara lite.

Katter tycker inte om att tappa ansiktet. Säger man åt dem på skarpen så sätter de sig och gör en avledande manöver med att slicka sig.

Tittar kring så ingen annan såg att de gjort bort sig. 

Så katter de är bra de. En del är rädda för katter, men de måste ha träffat lömska sådana, eller så har de gjort misstaget att klappa en katt på magen när de legat på rygg.

Då kan de utlösa en reaktion att katten biter till, det vet kattfolk.

Sen är de bra på hålla huset rent från möss, den mus som skulle våga att springa kring i stugan, är en modig och dumdristig mus.

Ibland har Gizmo haft små söta möss i munnen som han på ett kattlikt grymt sätt lekt livet ur.

Har jag varit i närheten har jag försökt rädda de små liven. Tagit dem i handen och släppt iväg i gräset där de hör hemma. Han får mat i skål och mössen vill leva de med, så länge de håller sig i naturen. På vintern flyttar de in i stugans väggar.

De har ett tillhåll ovanför mitt huvud i sovrummet, där springer de och ibland blir de osams och piper och skriker.

I vardagsrummet har vi en som låter stor, han håller till i taket och jag tror han gillar att spela kula. Det låter så ibland när något hårt slår där uppe och rullar iväg.

Gubben och jag vill väl låta allting leva, Delar med oss av stugan till både det ena och det andra. Möss kan ställa till besvär med ledningar och isolering, säger de flesta.

Vi har försökt med humana burar där de springer in och blir fast, sen kan man åka iväg och släppa dem hos någon man inte gillar.

Så långt som till flugor har väl ingen gått i alla fall, fast en fluga är också ett liv, har ni tänkt på det?

Fast flugor står långt ned i utvecklingen i förhållande till oss så är det också ett liv.

Om man skulle fråga en fluga om de ville fastna på ett flugpapper eller bli mosad av en smälla så skulle de nog säga nej.

Gubben och jag är väl lite buddistiska i vårt tankesätt, det där med att leva och låta leva. Inte döda i onödan.

Vi har haft flugsmälla i köket, en dag smällde gubben en fluga och den dog inte.

Den putsade sig och med sned vinge flög den vidare.

Gubben tyckte det var lite tufft av flugan, han lät den vara och vi döpte den till Butte.

Butte han flög omkring i huset, han var på köksbordet och åt smulor, han satt på väggen och kollade kring.

Var lätt att känna igen med sin sneda vinge.

Han blev med sitt namn en mer personlig fluga än de övriga.

Vid det laget hade vi övergett smällan, vi hade införskaffat en håv där vi skickligt håvade in fluga efter fluga och återställde dem till sitt rätta element ute.

 Ibland var de skickliga och vände direkt och flög in igen innan vi hade hunnit smälla dörren.

Gubben och jag följde Buttes liv, vi var mer överseende med honom när han ville ha en smakbit vid bordet.

Gubben vill nog inte riktigt erkänna att han en gång döpt en fluga till Butte.

Säger att det var ett rent vetenskapligt experiment för att se hur länge en fluga kunde leva.

Buttes släktingar åkte ut med håven, Butte var kvar hos oss.

En dag kom gubbens son på besök, vi satt där i lugn och ro, plötsligt landade en fluga på sonens ben. Blixtsnabbt slog han till den, den föll ned stendöd.

Dottern, gubben och jag reste oss unisont och utbrast. Butte.

Sonen visste väl inte vad han skulle tro, han höll flugan i näven och tittade lite undrande och lite förvirrat på oss.

Han kommit till oss och haft ihjäl Butte, tänk att man inte kan släppa in folk i huset innan de angriper husdjuren.

Jag sprang upp och letade, på övervåningen satt en fluga på dörren, jag drog en lättnande suck.

Den hade sned vinge, Butte fanns bland oss levande.

Han flög omkring i ungefär en månad utan att vilja flyga ut, hade det väl bra hos oss så mycket smakbitar som han fick.

En dag var han borta, vi antar att han slutat sina dagar som husfluga, de lever inte så länge.

Ett år senare så säger gubben.

-         Jag satt och tänkte på Butte idag.

Så även en fluga är ett litet liv att komma ihåg. Åtminstone i en blogg tio år senare.