Servicehus och antirynkkräm

Gumman har polacker på loftet. Det har kommit utländska gäster till stugan.

Jag såg dem bara visserligen några minuter i morse, när jag kom hem så var det ingen här, bara byggställningen skvallrar om att stugan håller på att ses över.

Kanske dyker de upp i morgon, man vet inte så noga när språkförbistringen gör en konversation till enstaka ord.

Stugan läcker och står i, den börjar nog bli lite gisten och gammal.

En hundratioåring som stått ute i väder och vind den måste medicineras med färg och tak med jämna mellanrum.

På tal om att medicinera så har jag blivit ordinerad två liter vatten per dag samt motion. 

Inte för att jag varken gör det ena eller det andra men i kväll så ska jag börja.

Har redan tjuvstartat dagen med massa vatten och i kväll kommer pricken över iet, motionen.

Tänk så sund jag kommer att bli, kanske slår jag stugans ålder.

Min faster är den enda överlevande släktingen från mina föräldrars generation. Annars är de borta varenda en av dem.

Hon fyllde 91 i maj och är lite av en krutgumma, hon bestämde sig för att flytta i vintras.

Från sin stora trerummare till en mindre lägenhet i ett servicehus i Västerås, all flytt utom bärandet skötte hon om.

Glömde bort att äta i sin iver att komma i ordning, stod i månader och packade ner, sedan i månader och packade upp. Diskade allt som skulle upp i köksskåpen. Det var diskat redan när hon lade in det i papper, allt som hänt var att de forslats i kartong några kilometer. 

Men ska det vara rent så ska det vara rent.

Faster har alltid tagit ur sina köksskåp varje år så länge hon kan minnas. Sedan har hon diskat allt som redan stod där och var diskat i min mening, sedan torkat ur skåpen och ställt allt tillbaka där det stod. 

Tror inte det finns en enda människa jag känner som ställer sig och gör det frivilligt. utom faster förstås.

Hon var noga med att påpeka att det var riktiga lägenheter i det här servicehuset och man behövde inte ha hjälp om man inte ville.

Man fick komma och gå som man ville där, precis som på vilket hyreshus som helst. 

Det var bra att de hade restaurang, en vanlig restaurang där folk utifrån också åt.

Där kunde hon äta varje dag och kosta på sig att inte sitta ensam.

Hon vägrar att gå med rullator, tycker att hon är tillräckligt krokig som det är.

I förra veckan så var hon nere i Västerås centrum och köpte sig en blommig käpp.

Den lägger hon nu ifrån sig i affärer, är inte van.

Snälla expediter springer ikapp henne med käppen i högsta hugg.

Hon travar glatt vidare, känner inte att något fattas henne.

Hon tycker också att de dör så många på servicehuset, mest varje dag far det ambulanser och hämtar folk.

En dag träffade hon en mycket trevlig gammal man, de pratade en stund.

Nästa dag var han död.

Det gäller att leva livet fullt ut, speciellt på ett servicehus. Nästa dag kan vara för sent, fast det gäller väl för oss alla.

Faster går ned i restaurangen och äter lunch varje dag, hon sitter för det mesta för sig själv, det blev inte så mycket umgänge som hon hade tänkt sig.

De flesta verkade inte vilja släppa in henne i gemenskapen.

Jag trodde i min enfald att faster skulle bli en i gänget, att tanter och gubbar skulle tycka att det var kul med någon ny. Att de skulle hälsa på varandra i lägenheterna, dricka sherry och prata om gamla tider.

Att de skulle bjuda på sig själva och se till att den nya fick en del av bordsgemenskapen.

Men inte, de tittar nyfiket, ibland ser hon hur deras huvuden åker ihop när de tisslar och tasslar, men ingen har hittills erbjudit faster en plats vid sitt bord.

Är väl som samhället i övrigt, folk vill inte bjuda på sig själva eller så vill vi inte lära känna nytt folk. Tycker att det är lite jobbigt.

De har nog inte läst ordspråket, att främlingar är vänner man inte lärt känna ännu.

Jag tyckte att hon åtminstone skulle pröva att få vänner, hon verkade inte så pigg på det. 

Sa att de flesta inte verkade ha något vettigt att säga.

En dag hade hon helt sonika slagit sig ned vid ett bord där de satt tre tanter.

De kände väl varandra sedan förut och nickade bara lite åt faster i förbifarten.

Sedan satte de igång och prata kungligheter, vem som var gift med den och den.

Säkert hade det också stående prenumeration på Svensk Damtidning.

Faster häpnade, hur kunde de tycka att det var roligt att sitta och prata kungligheter?

Fast hon måste medge att de kunde allt som tänkas om de europeiska kungahusen.

Saker faster inte hade en aning om och föresten aldrig brytt sig om.

Tanterna var så inne i sina briljeranden att de nästan rök ihop när någon av dem hävdade att just hon hade rätt. Han var son till den och den och inte den och den.

Faster tyckte det var dödens tråkigt och satte sig aldrig mer bredvid någon annan.  

Så en dag för inte så länge sedan kom där en annan gammal dam och satte sig vid hennes bord.

Faster hade aldrig sett henne förut, de började prata lite smått och det visade sig att damen bodde i huset bredvid. Hon var bara där för att äta en bit mat.

Damen berättade att hon skulle fylla 100 nästa gång och var gammal sjuksköterska, hon hade ingen hjälp hemma utan skötte allting själv.

En tid efter så ringde den gamla damen till henne, faster talar otydligt, hör väl lite knackigt också och damen i andra änden hörde dåligt.

Det tog en lång stund innan de fattade vad den andra sa.

Till slut så gick meddelandet fram.

Faster var bjuden på lunch.

Den lunchen blev lyckad, hundraåringen som faster kallar henne (hon har just köpt och läst ”Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann”, den gjorde att hon låg långt ut på nätterna och skrattade) hade lagat lax och dillstuvad potatis, de festade på hennes hemgjorda flädersaft och till kaffet hade hon bakat mazariner och kakor.

Hundraåringen har visserligen rullator och konstigt annars vid den åldern, men hon går och handlar och flädern var handplockad av henne.

Sedan läste hon dikter om döden ur minnet. Faster hade blivit tårögd av det vackra i dem, berättade för mig något om att det inte finns tur och returbiljett dit, bara enkel. 

Säkert innehöll de lite mer, men faster kom inte ihåg.

Så nu har de blivit kompisar, de ska upp på ett berg i närheten, där finns ett fik och där ska de fika och äta tårta vilken dag som helst. Undrar om det är brant?

Lite sött när två gamla damer finner varandra.

Faster höll på att finna en fästman för ett par år sedan. Det var nära men hon klarade sig undan.

Hon har haft cancer i käken för en massa år sedan och tänderna har sedan dess varit till besvär.

Vid 88 års ålder så tyckte hon det var nog. Hon skulle göra sig av med sina egna som hon hade kvar och skaffa sig titanskruvade, inte löständer det skulle hon aldrig vilja ha. Det tycker hon nog är till för gamla människor.

Ett jättearbete för tandläkaren speciellt som käken inte var hel p.g.a. operationer.

Det innebar att hon fick gå utan tänder ganska länge och klagade då att hon såg så gammal ut.

Jag följde med henne till Västerås centrum och vi gick in på en skönhetsaffär och där skulle faster prompt ha kräm att ha runt ögonen.

Antirynkkräm, för kunde hon inte göra något åt tandlösheten så kunde hon i alla fall göra något åt rynkorna.

Hon går till sjukhuset själv och då tar hon bussen, vid ett sådant besök för en tid sedan så innebar det att hon fick gå mellan avdelningarna i kulverten.

Från tandläkarens väntrum kom en gammal tandlös man, han fick syn på faster och hängde på.

De skulle åt samma håll och han började prata med henne, hon kände sig lite irriterad på men lät honom hållas, han var inte direkt otrevlig.

När de skulle skiljas åt så stannade han och tittade på henne och frågade om de inte kunde träffas någon gång, de kunde ringa varandra.

Faster var snabb att ljuga att hon var gift, fast farbror varit död ganska många år vid det här laget.

Mannen tyckte väl det var en enastående chans som gick honom ur händerna, så han frågade.

-          Men kan jag inte få en kyss istället.

Faster avböjde vänligt och gubben gick vidare.

Väl inne i väntrummet så hade hon svårt för att hålla sig för skratt.

Tänkte på den tandlösa gubben och den tandlösa gumman som möttes i en passionerad kyss i en kulvert på Västerås sjukhus.

Vilken syn det hade varit. Passionen dör inte med åldern, fast den blir mindre och mindre lockande tycker faster.

De nya tänderna sitter bra i alla fall.