Cittran

Gumman känner av dem som en gång levat. Inte så att de springer och spökar kring mig, utan det handlar om saker som en gång tillhört någon.

På vårat höloft här hemma har vi en gammal cittra. Om man tittar noga kan man skönja ett vackert blommönster som en gång prytt den. 

Egentligen är det inget annat än en gammal cittra för de flesta iakttagare, men den döljer berättelsen om ett helt människoliv.

Ett liv som snart kommer att vara glömt för de flesta, cittran, ett bord och en hemmagjord kista är allt som finns kvar av Maria.

Hon var min farmors syster, när jag är borta kommer det inte att finnas någon kvar som kommer ihåg henne, hon var lite egen Maria inte som alla andra.

  Maria föddes i Delsbo år 1893, hon var näst äldst av en skara syskon som bestod av tre flickor och tre pojkar.

Hennes mor Brita var en stolt och stor kvinna, både till kropp och själ.

Hennes far var diversearbetare och spelman, alltför glad i flaskan och den skulle bli hans död.

 Spelman Fredrik Rosenholm var på logdans i början av förra seklet, han spelade fiol som ingen annan, det finns sägner kvar från den tiden att Rosenholms fela den glömde ingen som hört den.

Just den kvällen tittade han lite för långt ned i flaskan och kände hur logen började snurra i allt snabbare takt.

Han tog sin fela, gick ut för att ta sig en nypa luft och kom aldrig tillbaka. Kvällen var kall och han hittades först efter många timmars letande. Då var han död, han hade frusit ihjäl.

      Maria som då var 15 år och en av byns vackraste flickor tog väldigt hårt på faderns död. Hon skulle ha varit där och sett efter honom, hade hon varit det så hade han levat.

Hennes mor började gå runt i gårdarna och måla hus som en hel karl, det behövdes för att försörja de sex faderlösa barnen. 

Den yngsta, Anna låg i sin mors mage när fadern dog, hon skulle aldrig få se sin honom. 
Hanna som var min farmor och äldst i skaran såg efter de yngre barnen medan modern arbetade.

Två starka kvinnor och så Maria som började bli mer tillbakadragen för varje dag som gick.

  Maria hade ärvt sin faders musikalitet, hon hanterade fiol och cittra med gehör. Frälsningsarmén blev hennes andningshål, där kände hon gemenskap och där kunde hon glömma fadern några timmar medan hon spelade.

Maria var vacker, pojkarna slog sina lovar kring henne, men skyndade iväg när de märkte att hon blev tvär och tyst i deras sällskap. Maria som inte var som andra, sa de i gårdarna kring Delsbo. 
Lite konstig är hon nog, bara spelar med de där på Frälsningsarmén.

Maria fick så småningom arbete på en nätfabrik som låg mitt inne i Delsbo, min farmor Hanna brukade besöka henne i det lilla rum där hon bodde.

Så gjorde hon också en dag 1928, med sig hade hon sitt tredje barn Ruth, två äldre pojkar var i livet, den ena var min far.

Lars den äldste fick inte leva mer än några år, han såg ut som en ängel sa alltid farmor, han var inte som andra barn.

Ett litet sår blev hans död, ett litet sår på foten. Det inflammerades och som sjukvården var på den tiden så kunde de inte annat än att se på när han dog av blodförgiftning. Han fick komma tidigt till sina änglar där han hörde hemma.

 Ingen öppnade när Hanna knackade på Marias rum och en annan anställd sa att hon inte varit på sitt arbete på några dagar.

Snabbt ordnades det med någon som hade nyckel och precis när de skulle sticka den i låset så öppnade Maria.

Hon talade inte mycket i vanliga fall, men nu såg de alla att hon hade fått ett uttryck i sitt ansikte som inte varit där förut. Hon såg rädd ut.

     Fabriken hade inte användning av någon som var folkskygg och hon fick sluta, sedan skickades hon till provinsialläkaren. Där konstaterade han att hon led av dåliga nerver och hon ansågs inte kapabel att utföra ett arbete, hon fick pension.

Det var inte många kronor men Maria hade inte stora krav på sin tillvaro och hon skulle aldrig mera arbeta.

Hon flyttade tillbaka till sin mor och en historia om Maria som varit omnämnd i en bok om gamla tiders Delsbo, var när Rosenholms Maria fick reda på av grannfrun att deras höns gått över till hennes trädgård och sprätt i rabatterna.  

Kunde Rosenholms vara så snälla och se till att de höll sig hemma.

Maria hade tittat på henne och sagt.

– Det kan omöjligt vara våra  höns, för de är alldeles för blyga och tillbakadragna.

Precis som hon själv ville hon att hönsen skulle vara. 

Krutgumma eller inte, mamma Brita dog i början av 40-talet. Efter ett liv där hon hade målat många gårdar och även dekorerat skåp med vackra blommönster.

Maria blev ensam kvar och hennes bröder ordade så att hon kunde flytta ned till Stockholm.

Hon fick en liten lägenhet på inne i staden på söder, hon skaffade en cykel och på den hade de mesta av sitt bohag i kassar och väskor. Den var oftast så tungt lastad att hon var tvungen att leda den uppför de värsta backarna.

Vad hon hade i alla kassar det vet jag inte, minns hur hon kom till min farmor Hanna och satte sig i en vrå bakom en dörr för att inte synas för mycket.

Där såg jag med stora ögon på hur hon satt och snurrade snören kring de otaliga saker hon hade med. Hon tog fram det ena paketet efter det andra som för att förvissa sig om att de var med.

Allt var omsorgsfullt paketerat i gamla plastpåsar och bruna omslagspapper, Först snurrade hon upp, tittade i paketet och snurrade tillbaka snöret och knöt. Sedan för att säkerställa paketet så trädde hon på ett par gummisnoddar.

Ett minne som etsat sig fast i mig är när hon tog upp ett stort paket, jag tittade fascinerat på när hon började ta av gummisnoddarna med sina slitna händer, snurrade upp snöret och ut ur plastpåsen kom ett paket bitsocker.

Hon tog en bit och stoppade in i munnen och tuggade med sina två tänder, höll fram det mot mig och sa.

–        Ät socker, det är bra för tänderna.

Maria hade nog aldrig varit till någon tandläkare, de som fattades i munnen hade hon säkert dragit ut själv. Läkare hade hon heller aldrig varit hos, hon var som tur var sällan sjuk, hon hade en motvilja mot att någon tog i henne.

  När Maria kom till farmor så var jag både rädd och samtidigt fascinerad.

Vi hörde henne i trappuppgången långt innan hon kom fram till dörren. Hon baxade och slet med sin cykel två trappor upp, den vägrade hon att ha kvar på gatan, någon kunde ju ta den.

För att göra det extratungt så hade hon alla sina väskor och kassar på både styre och pakethållare.

Doften kring henne var också något som jag undrade över, det luktade konstig.

Förklaringen fick jag när hon sa till mig att Salubrin var det bästa att tvätta både sig själv och kläder i. Salubrin var ett undermedel, förutom sockret som var bra för tänderna.

  När hon pratade med mig så vågade hon inte titta på mig, hon pratade och tittade runt omkring medan hon oftast strök sina händer över håret för att förvissa sig att inga hårslingor hade tagit sig ur knuten hon hade där bak.

Farmors berömda kroppkakor stod på bordet. Maria vägrade alltid att sätta sig där, hon var trygg bakom dörren. Farmor gav med sig efter lite trugande, insåg att det inte var någon idé utan gav Maria tallriken, hon åt sedan med god aptit med tallriken i knäet.

Hon tyckte att hon inte syntes men vi var alla väldigt medvetna om hennes närvaro, om inte annat när hon prasslade med sina påsar.

  Maria var konstig, det visste vi alla, men vi accepterade henne för det mesta.

Hon kom aldrig på besök hemma hos mina föräldrar, hon visste var vi alla bodde, cyklade runt som en liten skyddsängel och höll sin speciella hand över oss. Hon fanns men ändå så såg vi henne aldrig.

Vägrade att åka tillbaka till Delsbo, hon bara fnös när någon föreslog det. Skulle hon inte vilja besöka sina gamla hemtrakter? 

Nej, där bodde det bara ont folk, tattare och män som slogs med kniv. Hon var bestämd med sin åsikt, hon åkte aldrig tillbaka.

 Maria skulle fylla sjuttio år, jag och farmor åkte till hennes lilla omoderna lägenhet för att överlämna en present.

Brännkyrkogatan hade kvar sina gamla träkåkar och i en av dessa hade hon sitt rum och kök.

Förr fanns det många uteliggare där, när någon kom och lade sig i hennes trappuppgång så tassade hon dit och la över en trasmatta på den sovande.

Hon hade nog ett hjärta av guld.

Hennes lägenhet var belamrad med hemgjorda möbler och sockerlådor och annat. Maria var inte bara musikalisk, hon hade även en fallenhet för möbeltillverkning.

Av nästan ingenting kunde hon få fram bord och stolar. Faster har kvar ett bord på sin balkong och det är väldigt originellt, precis som Maria.

 Lägenheten hade många dofter men mest av allt så doftade det Salubrin naturligtvis.

Vi satte oss på de hemgjorda stolarna och Maria kom med en stor gräddtårta, ingen garnering annat än massor av grädde.

Farmor och jag tittade på varandra. Skulle vi våga äta? Hur länge hade hon haft den grädden? Många frågor snurrade i våra huvuden när Maria förklarade att hon måste gå ut ett tag.

Hon gick  ut i farstun och låste dörren efter sig, där satt vi och kunde inget annat.

     Farmor sa att hon kanske inte kom tillbaka förrän nästa dag, sådant visste man inte med Maria.

Vi fnittrade och fasade om vartannat, vi kunde inte ens ta oss ut genom fönstret, de hade hon spikat igen.

Tänk om vi skulle bli där i dagar, vi fick väl leva på gräddtårta då, men någon toalett fanns inte, den var på gården.

     Efter en timme kom hon och vi smakade försiktigt på tårtan, den smakade bra och vi blev inte matförgiftade.

Andra små episoder som är värda att komma ihåg med Maria är besöket hos min faster i villan.

De bodde på en typisk villagata i en typisk förort till Stockholm.

Ett egnahemsområde byggt med småhus på trettio och fyrtiotalet.Husen låg tätt och där kom Maria gående en dag. 

Hon hade tillverkat en kärra i trä med hjul från någon gammal barnvagn som hon drog efter sig gatan fram. På den stod alla hennes kassar och väskor.

Det här var efter hennes cykeltid, hon orkade inte längre dra sina tillhörigheter på något annat sätt. Vagnen hade hon målat i olika färger, säkert sådan som blivit över från möbeltillverkningen.

 Klädd i en gammal hatt och prasselkappa, farbror ser henne på långt håll och säkert har några grannar redan upptäckt henne. Vilken konstig människa som kom på besök till de på nummer 14, vad har de för bekantskapskrets?

Han tog ifrån henne vagnen, konfiskerade den och fick henne att åka bil för första gången i sitt liv. Hittills hade det bara varit tåg och cykel, bil hade hon lyckats undvika.

Hennes lägenhet revs och hon fick flytta till en förort och  fick en liten etta igen, men modern denna gång, jag besökte henne aldrig där.

Hon kunde inte cykla längre och åka tunnelbana var så främmande för henne som för somliga att åka till månen.

Faster fick henne till en lägenhet i samma hus dit de flyttat, där kunde se efter henne. Hon måste få mat i sig och hemtjänst var inte att tänka på.

Maria talade aldrig med främmande människor, så det hela löstes med att min kusin kom och skötte henne varje dag.

Hon fick strida med Maria när hon skulle hjälpa henne att duscha, Maria vägrade klä av sig, kusinen fick tvätta henne med kläderna på.

 Maria skulle fylla nittio år, det hade gått många år sedan hon suttit bakom farmors dörr.

Jag åkte dit för att hylla henne med de övriga.

I soffan satt den mest underbara lilla gumma som jag någonsin sett. Hon hade alldeles vitt hår som låg som en gloria kring huvudet, det mesta var samlat i en liten knut men olydiga testar hade nu ett eget liv.

Hennes ansikte var slätt, kinderna täckta av små röda rosor. Ett helt liv med Salubrin hade nog en konserverande inverkan.

     Vi pratade med henne, hon kände igen oss alla, hon log lite skyggt men svarade bara ja och nej.

Då tog någon fram cittran, satte den framför Maria och bad henne spela.

Hon log lite pillemariskt och greppade vant vid strängarna och spelade för oss.

Fram kom den unga tösen från Delsbo, en tös som aldrig varit till någon läkare mer än när hon fick pension i unga år, aldrig haft någon man, alltid ansetts som konstig.

   Maria blev 92 år gammal, hon fick komma till sjukhus för första gången i sitt liv, hon bröt lårbenshalsen och läkaren som skulle undersöka henne sa spontant.

      – Vilken söt gammal människa.

Där satt hon i sin säng med täcket uppdraget till hakan och vägrade att tala.

När faster kom på besök talade hon med henne och personalen tittade förundrat och utbrast:

-         Vi trodde inte hon kunde prata.

    

Så var hon Maria. Lite envis kan man säga.

Cittran har så mycket mer att berätta om ett liv, men med detta skrivna har jag bevarat lite av Maria åt eftervärlden.

Allt går med Salubrin och socker.