Gubbe uthyres

Gumman är lite sorgsen. Jag är medveten om det paradoxala här i livet.

Folk försvinner plötsligt från jordens yta och vi andra lever på som om inget har hänt.

Vi hade en sådan här i byn. Han kallades för Greven och levde ensam i sin stuga, han var en del av byn där han åkte med sin röda skåpbil eller sin motorcykel.

Han bara fanns här som en naturlig del av det hela.

Plötsligt var han borta efter en tids sjukdom. Nu står hans stuga tom och gräset det växer och hans ridbana han anlagt är en igenvuxen snårskog.

Min barn och ungdomsvän dog igår.

Vi träffades när vi var nio år, hon var ny i klassen och jag var ny i klassen. Vi tittade lite blygt på varandra och så blev vi bästisar.

Hon och jag höll sedan ihop i många år, vi arbetade på samma ställen efter avslutad skolgång, vi reste till England tillsammans och vi var ihop med två bröder.

Tiden gick och vi kom ifrån varandra, jag flyttade till stugan, hon var här en gång och besökte mig för många år sedan.

Men hon har alltid funnits där, även om vi inte hört av varandra på ett eller två år. Hon var en del av min historia och jag var en del av hennes.

Band som vi inte kunde knyta upp, hur gärna  vi än ville speciellt när vi var oense om saker och det var vi ganska ofta.

Nu är hon någon annanstans, vart vet jag inte riktigt, kan bara spekulera och tro att hon har det bra och upptäcker just nu att det finns ett liv bortom kroppen.

Så ha det bra min vän och vi ses när jag kommer efter.

Nu tänker jag göra ett tvärt kast och skriva om gubbar, för att muntra upp mig själv kan jag tänka.

Läste igår i tidningen (ibland står det faktiskt en del roligt i den också) att en kvinna som ville ha lite mer tid för sig själv och kanske skulle kunna läsa en bok, hon tröttnade på att ha sin arbetslösa gubbe hemma. Hon gjorde slag i saken och hyrde ut honom på Blocket.

Han var av årgång 59 en bra sådan, och han kom som komplett duglig CNC operatör, och med medskickat matlåda varje dag.

Vilken strålande idé. Kvinnor är verkligen företagsamma ibland.

Det är så att gubbar de ska ha mat i tid och otid, de verkar inte kunna göra den själv. Lite som förvuxna barn är de också, blir gnälliga och kinkiga när magen knorrar.

Min nuvarande gubbe är lite bortkommen i köket för att jag tagit kommandot där, jag har mig själv att skylla. Men han kan åtminstone göra sig en macka själv.

Är jag borta en längre tid så är han inte ihjälsvulten när jag kommer tillbaka, så lite självgående är han i alla fall.

Känner en kvinna här som står och gör matlådor åt sin när hon ska åka bort, och ställer dem i frysen med dagarna prydligt skrivna på locket. Så han behöver bara titta in där och ta en tisdag och ställa den i mikron.

Hon har verkligen daltat med honom, han kan inte ens koka sig ett ägg!

Jag hade en för många år sedan som jag också daltade med. Han kom till mig och sa att han höll på att svimma av hunger, jag bredde honom en macka så att han inte skulle ramla ihop på fläcken. Min och hans mammas fel kan jag tro.

När vi flyttade isär så insåg han väl att jag inte kunde vara där och laga mat så han utbildade sig till kock. Han gjorde verkligen slag i saken.

Har haft alla varianter vid min sida, en han var så noggrann vad han åt, satt och tuggade kokt korn i oändlighet. 

Nästa han åt nästan enbart Skogaholmslimpa med cognacsmedvurst.

Han är förresten död numera, inte konstigt när man tänker på den kosten.

Så de kommer i alla varianter gubbarna och vi skämmer så gärna bort dem. 

Nu finns undantag som Ernst Kirchsteiger, men han är väldigt ovanlig för att vara gubbe. 

I sitt senaste program så byggde han ett tallrikställ, byggde en odlarhörna, tillverkade en fågelskrämma och blandade en hostmedicin av granskott. Sen lagar han mat mellan snickerierna. det är väl för att han är så sällsynt som han har ett eget TV program.

Gubbar är som en jumbojet, de har också lång startsträcka.

Säger man något till dem så måste det förankras och det kan ta tid.

Vi kvinnor är snabbare och tar beslut ibland något förhastat, men vi litar på vår kvinnliga intuition och kör på. Ibland blir det bra och ibland blir det dåligt.

Gubbar ska tänka och vrida och vända på saker och ting, då ska de in i sina grottor och sitta där och helst vara ifred, vi kvinnor som gärna pratar oss ur situationer, vi kommer direkt på kollisionskurs med grottgubbarna.

Så manlig och kvinnlig kan inte alltid samsas, vi förstår inte alltid varandra.

Gubbar ska också alltid ha en fixarmössa på sig, de ska fixa saker och ting här i livet.

När vi kvinnor har ett problem så går vi till våra gubbar, vi vill tala om det i långa ordalag, vi vill inte att gubbarna ska fixa det. Det har vi aldrig bett om.

Gubbarna tror då i sin enfald att vi vill att det ska fixas om Bettan varit snäsig på jobbet och att chefen är orättvis. 

Då sätter de på sig fixarmössan och försöker ge en vettig lösning på det hela.

Vi ville inte ha en lösning på det hela, vi ville bara berätta och klaga lite.

Kanske bättre att ringa en väninna och prata, de fattar direkt, vi vill ju bara prata av oss.

Tänk om gubbar kunde prata av sig problem som vi kvinnor kan. Världen skulle se helt annorlunda ut. Inga krig utan bara en massa människor som gick runt och pratade, på sin höjd klöste ögonen ur varandra lite då och då.

Nu ska jag inte bara ranka ned på gubbar, p.g.a. att de inte pratar om allt mellan himmel och jord. 

Så pratar de inte heller så mycket på sina arbetsplatser, visst muttras det ibland men det kommer inte upp på ytan.

Mitt jobb på fackföreningen är ett lysande exempel, på arbetsplatser där det är övervägande kvinnor är det i många fall otrivsel på arbetsplatsen. Det är osämja och mobbing, tissel och tassel och konstiga chefer. 

Nu tänker jag inte gå in på att kvinnoyrken oftare är mycket arbete för lite betalt, det har inte med allt prat att göra.

Där det är mestadels män så finns det inget sådant, de vill mer ha hjälp med löner och dylikt. 

Eller så hör vi inget alls, de är nöjda med allt som det är.

Inte ringer brunnsborrare Persson och gnäller över att en del av hans arbetskamrater är så dumma med honom, så att vi måste ringa chefen omedelbums så att han reder ut det hela.

Nu känner jag att detta med maten håller på att försvinna mer och mer, unga kvinnor idag de tar inte mammarollen på samma sätt som vi äldre, de har andra värderingar och syn på livet. 

Det gamla håller på att dö ut.

Det finns ju undantag, både i den äldre och främst i den yngre generationen, där är det den som har tid och kommer hem först som slevar i grytan.

Vi kvinnor tar mansrollen och mannen tar kvinnorollen, om det finns några roller över huvud taget. Det är som vi vill.

Fast prata mer än män det kommer vi alltid att göra.

Så om du tröttnat på att ha en hungrig gubbe hemma, hyr ut honom.