Ta en Alvedon

Gumman är trött på gnäll. Jag är trött på att alltid få höra hur urusel den svenska sjukvården är. Det klagas vitt och brett på läkare, väntetider och annat.

Så gnäller vi också på allt som har med det offentliga att göra, vi kan inte längre sjukskriva oss hur som helst, och hur länge som helst.

Det diskuteras vitt och brett hur synd det är om alla sjuka som måste ut och arbeta. 

Nu känner jag folk som är sjuka och ingen har sagt ett ord till dem.

Lite konstigt, eller hur?

Här ligger en hund begraven eller kanske en tidningsanka.

Vi har blivit uppfostrade att samhället ska ta hand om oss, vi behöver inte göra något själva, mer än att klaga.

Nu dras tumskruvarna åt och vi gillar det naturligtvis inte.

Vi måste börja ta eget ansvar för våra egna liv. Hur ska detta gå?

Inser vi inte hur bra sjukvården är när den fungerar som den ska. Vi behöver inte se till att vi har en arbetsplats som betalar försäkringar, vi behöver inte själva ta en dyr sådan för att få vård när vi behöver.

Nu finns det också privata vårdförsäkringar att teckna, vet inte varför man skulle behöva en sådan. För att få gå före i någon kö?

Jag behöver då inte den. Sjukvården har tagit hand om mig på bästa sätt.

För 570 kronor fick jag en operation, en vecka på sjukhus med säng, visserligen inte i enkelrum med dusch och femtio kanaler på teven, utan i fyrbäddsrum med två tanter och en virrig gubbe.

Mat tre gånger om dagen och fika däremellan och så mycket Alvedon jag ville och fick ned.

Personal dygnet runt och rumsbetjäning, bara att ringa på en klocka.

Visserligen har jag betalat skatt för detta, men som vi vet så går denna inte enbart till sjukvård. Så vad har vi då att klaga på.

Jo, att allt blivit sämre.

De flesta av oss har mat på bordet och ett tak där det inte rinner in. Vi har fri skola  där barnen får mat varje dag.

I andra länder får de sitta med sitt smörgåspaket hemifrån som vi gjorde förr, i andra länder får de inte ha barnledighet i åratal. De får kanske tre veckor på sin höjd.

De betalar också skatt, kanske inte lika mycket som vi men titta vad de får för det, nästan ingenting.

Så blicka omkring i världen och var tacksam att vi lever i det land vi gör, en av världens bästa om man bortser från klimatet.

Posten kommer varje dag i brevlådan, på andra håll kanske det dröjer dagar innan den hittar fram, om den ens gör det.

Råkar man få cancer så ställer sjukvården upp och med bra resultat så botas många, vi har säkert den i världen bästa expertisen på detta område.

Min släkting i Italien har just fått reda på att det kostar henne 120 000 svenska kronor om hon vill opereras snarast för sin brösttumör, annars får hon vänta på den allmänna sjukvården, kanske med förödande resultat.

Någon sa att hon kan väl åka till Sverige och till något sjukhus här och få vård.

Nej, utlandssvenskar får endast vård om de är akut sjuka, annan planerad behandling kostar multum.

Så länge du inte är skriven och bosatt i detta land så kan du inte åtnjuta alla våra fördelar.

Hur skulle det se ut om alla som hade ett svenskt medborgarskap och arbetade och bodde i ett annat land kunde åka hit och lägga in sig på sjukhus.

Någon ordning får det vara.

Jag fick vänta i en vecka från det att jag senast tog mitt ultraljud på halspulsådern.

I en hel vecka fick jag gå omkring och tro att jag kunde trilla av pinn i vilken sekund som helst. Vore jag en gnällig typ så hade jag väl hittat fel i det också.

Sedan ringde allmänläkaren på vårdcentralen och skrämde upp mig ordentligt med att det var en mycket allvarlig operation. Kände att det var en sådan där fifty fifty situation. Kanske, kanske inte.

Blev bedrövad och hann inte mer än hem förrän en underbar läkare från Gävle ringde och sa att han minsann skulle operera mig nästa dag.

Kunde jag komma med detsamma? Nu ligger Gävle en bit bort och goda kollegan stuvade in mig i sin bil och lotsade mig dit.

Där väntade rena lakan och doktor Karlsson. Han ritade och berättade om min fasansfulla operation som om han skulle dra ut en tand på mig.

Han opererade och han donade. Han gav tummen upp för en lyckad operation.

Tänker att de där kirurgerna är väl de skickligaste av skickliga.

De tråcklar och syr, de skär och med millimeterprecision föser de ihop små, små blodkärl.

Allt medan de pratar glatt om vad de ska göra till helgen. Som om de stod och sydde ihop ett gammalt lapptäcke.

På intensivvårdsavdelningen fick jag ligga i ett dygn, rakt på rygg, lite jobbigt hade jag det ibland, men vem har sagt att en operation ska vara lätt.

De gav mig medicin i armen så att jag blev lullig och illamående, då kom de med anti illamåendemedicin.

Jag fick Piggelinglass att suga på när jag blev törstig.

De duttade och daltade med mig, jag mådde som en prinsessa. 

Sedan blev jag kvar i en vecka och åt mängder med Alvedon. Jag och de andra patienterna fick Alvedon för allting.

 Det var som om Alvedon kunde bota allt från nageltrång till svår depression.

Innan jag åkte ned till operationen så är jag van vid att, som på fint språk heter premedicineras med diverse lugnande. Det hade de gjort vid andra sjukhus jag varit på.

Så att man är lite så där lagom glad i hatten när man åker ned till katakomberna.

Inte bryr sig så mycket om att de tänker karva i en.

Inget sådant kom, jag fick två Alvedon. Trodde att det var ett skämt men sköterskan drog inte på munnen.

Efteråt så fick jag åtta Alvedon per dag. Jag riktigt såg hur min lever grinade illa.

De väckte mig på natten och kom med två Alvedon. Jag brydde mig inte om att ta dem.

Det fanns heller ingen variation, inte Treo eller uppstickaren Iprem.

Bara Alvedon, jag tror någonstans att Landstinget har aktier i GlaxoSmithKline, eller så är den helt enkelt bra.

Så för en billig penning fick jag förstklassig vård utan en privatförsäkring, jag fick massor av medicin.

Så nästa gång ni gnäller, tänk utanför ramarna, utanför det här lilla landet, tänk hur de har det som bor där i fjärran.

Var tacksam att du råkar bo här och inte i det stora landet i väster.

Där ingen sjukvård annat än akut finns för de som är sjuka eller arbetslösa.

De tvingas ta dyra privata sjukvårdsförsäkringar om de inte har ett arbete som betalar.

Blir i klorna på försäkringsbolag som ska godkänna om de får din cancerbehandling godkänd.

Inte alltid de är villiga att betala, folk dör för att försäkringen inte täckt just det som de råkat ut för.

 En farbror på 79 år fick ha två jobb för att kunna betala sin frus medicin och sjukvård. Det skulle aldrig förekomma här.

Var tacksam och krama din läkare, för de är de väl värda.