En stor dag idag

Gumman tror hon är gammal. Jag känner mig lite ålderstigen när enda dottern fyller

25 år idag.  Är det så länge sedan?

Jag födde henne på ett konstigt sätt. Likväl som jag har haft konstiga sjukdomar som trombocytopeni, sorkfeber och stopp i halspulsådern och en helt vanlig virus meningit.

Vad är det för fel på vanliga hederliga sjukdomar?  De får jag inte, utan sjukdomar som kräver att läkarlaget står och kliar sig i huvudet, gång efter gång.

Så blev jag gravid av en slump. Det var väl naturligt, men det som skulle komma var det inte.

Jag växte på bredden men magen var inte särskilt stor, inte som man ser i vanliga fall där kvinnor vaggar fram som ankor med jättemagar som putar ut.

Min graviditet kunde tas för en vanlig allmän släng av fetma. Jag hade en jättes aptit och åt ständigt, ni som läst lite av mina bloggar vet, för mig är det allt eller inget.

Sagt och gjort, jag skulle äta för två och då åt jag för fyra.

Arbetade på den tiden på Taxi Stockholm var god dröj, alltså i växeln. Satt där och dirigerade taxibilar runt hela storstaden och var en riktigt expert på alla gator och gränder.

Arbetade jag morgonpasset så var jag uppe vid fyra på morgonen och kokade mannagrynsgröt när stadens medborgare hade flera timmar kvar att sova. Hade då haft en så där fyra timmars fasta sedan senaste intaget.

Om jag arbetade kväll så hade jag en riktigt kulinarisk resa framför mig.

Efter att ha ätit mig igenom förmiddagen med allehanda smått och gott ur kylskåpet, äntrade jag pendeltåget vid två på eftermiddagen.

 Blev hungrig igen innan jag avslutat resan som tog en halvtimme.

Det där barnet som var i min mage måste ha en väldig aptit. Antog att det skulle bli en jätteklump innan det var klart. Insåg inte att det var jag som blivit en jätteklump.

Var trådsmal till fjärde månaden, vägde femtio kilo, det syntes inte ett uns av graviditet.

 En månad senare så hade jag svällt ut ordentligt, folk hade svårt att känna igen mig.

Hur skulle detta sluta? Det tänkte jag inte på utan höll jämn takt hela tiden. Det gällde att ligga i.

Väl framme vid Centralen hade jag en halvtimma till godo, jag tog ett tåg tidigare än jag behövde. Noga uträknat från min sida.

Där hade jag första stoppet vid ett hamburgerställe. Mumsade i mig en burgare, läsk och stor pommes frites.

Sedan var det en tunnelbanefärd på ett par hållplatser, ibland fick jag vänta en stund innan det kom, hann bli lite sugen på något att äta.

Gick alltid av vid Sveavägens utgång. Palme hade mördats där ett par månader innan och det låg fortfarande färska blommor på trottoaren.

En liten parentes är att jag arbetade sent den kvällen det hände och skulle på ett tidigt morgonpass nästa dag. Jag passerade stället ungefär en halvtimma innan paret Palme skulle komma gående från biografen. Tänk om det hade skett då?

Jag kunde ha blivit århundrades huvudvittne. Nu blev jag inte det,  och inte ont anandes kom jag nästa morgon upp ur tunnelbanan, såg allt detta och visste inte vad som hade hänt.

Undrade vad allt betydde och någon berättade för mig. Palme hade blivit mördad föregående kväll, jag var väl den sista i Sverige som visste det, jag som inte lyssnade radio eller läste tidningar. En tidig helgmorgon var det inte heller många på tåget.

Vi blev nedringda på arbetet den dagen. Alla tidningar och nyhetsbyråer ville ha uppgifter om taxin som passerat när det hände. Så mitt i smeten var jag ibland. Ett stycke historia när den är som hemskast.

Nu ska jag återgå till min promenad till arbetet. Väl uppe på Sveavägen så passerade jag alltid en korvkiosk. Det fanns ett litet, litet stycke magsäck kvar att ta vara på. Så jag köpte alltid en korv med bröd och åt den de sista metrarna till arbetet. Sen var det pizza, en påse med bullar bredvid datorn ifall jag skulle ramla ihop av hunger.

Så ni ser, det fanns ingen ände på ätandet. Jag skyllde på graviditeten och fullkomligt hängav mig åt frosseri.

En dag köpte jag en hel prinsesstårta och åt den framför teven. Efter att ha klämt i mig den så blev jag sugen på något salt, inte underligt. Någon balans ska det väl vara på hela.

Väl framme i slutet av sjätte månaden så hade jag gått upp arton kilo, tänkte väl att barnet måste väga en hel del. Hade hört att kvinnor gick ned många kilo i ett nafs när de väl fått ut barnet. Fick ta det då inte nu, nu skulle jag frossa.

En dag i vecka 31 vaggade jag ned till barnmorskan för mätning av magen. Hon mätte och hon lyssnade, såg lite orolig ut.

-          Du håller inte måttet för vecka 31, sa hon.

Sen tittade hon en gång till för säkerts skull, såg ännu mer bekymrad ut och bad mig åka till sjukhuset för kontroll. Sagt och gjort, jag åkte dit i god tro att det var två månader kvar innan jag skulle föda. Föga anade jag då att innan klockan skulle slå tolv midnatt, hade jag fått en dotter.

Väl där så blev jag ultraljudsundersökt och den här gången visade de inte glatt fram skärmen som de hade gjort tidigare. De drog den utom min syn och en läkare konstaterade att blåsan på fostret var i alla fall full.

Han berättade att det, fostret alltså, vägde bara ett kilo och att det borde vara minst det dubbla vid det här laget.  Ingen nämnde namnet barn.

Alltså hade allt jag ätit inte gjort varken till eller från, snarare från.

Jag blev inlagd för som det hette observation, jag insåg att den observationen skulle kanske bli lång.

Fostrets fader dök upp och dök hem igen, ingen idé att sitta där i flera månader och titta. Barnet skulle ju inte födas nu.

Klockan elva på kvällen stannade hjärtljuden från min mage. En apparat var kopplad med massa sladdar, den registrerade hjärtljuden på den som låg därinne. En ofullständig liten människa.

Plötsligt kom en massa folk från ingenstans, de slet i mig och det var tydligen bråttom för de drog av mig mina örhängen på ett väldigt bryskt sätt.  

Jag ropade att barnet dör, barnet dör och då kände jag att detta var den hemskaste stund i mitt liv hittills.

Jag har sedan dess känt mig som en plutt i universum fler gånger, men så utlämnad som jag var då, det tog priset över hemskheter man får vara med om i detta jordeliv.

Sedan sprang de i en korridor med min säng och en förtvivlad mig i den, detta tog endast ett par minuter och inget ljud från det lilla hjärtat i min mage.

Till min förvåning slogs ett par dörrar upp och där stod ett helt team med grönklädd operationspersonal. Så snabb trodde jag bara Blixt Gordon var. Hur kunde de bli klara på ett par minuter? Sjukvård när den är som bäst.

De lyfte över mig på ett bord och de grönklädda började svabba min mage och lägga på dukar. Sen frågade en av dem om de kunde börja nu. Jag kände hysterin stiga i mig och ropade.

-          Nej, nej jag är inte sövd ännu.

Rädd att de skulle börja sätta kniven i mig för tidigt. De måste väl ha sett att jag var vaken. Tänkte inte på att det var till narkosläkaren de talade. De ville att han skulle söva mig.

Så innan jag slöt ögonen så tänkte jag på vagnen jag köpt, de små kläderna som låg där hemma och väntade, så blev det inget till slut. Stackars, stackars mig och barnet.

Jag vaknade upp och läkaren sa att de hade tagit ut en flicka på ett kilo, hon mådde bra och låg i kuvös. De rullade iväg med mig, och bredvid mig på kudden hade jag en lapp där det stod.

Flicka 1000 gr.

Tänkte att andra brukar ha barn bredvid sig när de hade fött. Jag fick en papperslapp, typisk mig.

Efter en natt på uppvaket blev jag rullad till prematuravdelningen, där alla för tidigt födda barn låg i sina kuvöser med pipande apparatur bredvid.

Där bakom en glasdörr körde de fram en sådan och där låg en liten, liten människa. Tyckte att hon tittade på mig och det fanns kraft i henne.  De frågade vad hon skulle heta och det första som kom upp i mitt huvud var Cecilia.

De hade på ett litet makabert sätt kan man tycka, klätt henne i dockkläder. En blåblommig liten klänning och små, små docksockor, på hennes huvud satt slangar och sladdar. Det hela avslutades av lite rött hår.

Min far grät när han såg henne nästa dag, jag vet inte om det var av lycka att se sitt barnbarn, eller om det var att hon vara så liten och så ynklig.

Grattis på 25- årsdagen Cecilia.

Du blev stor till slut och så duktig, din mamma blev tack och lov mindre, kom ner i mina femtio kilo på ett par månader igen. Har visserligen inte stannat där men det är en helt annan historia.