Engelsk surströmmingspremiär

Gumman är uppe före tuppen. Idag öser regnet tröstlöst ned, det är kattsovardag i stugan.

Kattsovardag är när kissarna suckar, tittar på regnet, äter lite kulor och rullar ihop sig som bollar och startar en maratonsovning som kommer att vara hela dagen.

Lillkatten i garderoben, på rygg med benen i vädret bland mina skor och gammelkatten på kökssoffan.

Att jag är uppe före tuppen idag är väl inte riktigt sanning, men jag har ännu inte hört grannens tupp gala idag. Regnet gör väl också fjäderfä sömniga.

Snart är det surströmmingspremiär. Landet är delat i två läger, de som älskar den och de som hatar den. Antar att älskarna är i minoritet, det finns ingen maträtt som väcker så mycket känslor.

Pappa med sina rötter i Delsbo här i Hälsingland älskade att äta suring som det lokalt heter.

Mamma som kom från Norge lärde sig att tycka om den efter ett par år i Sverige, hon var väl tvungen.

Eftersom vi bodde i en lägenhet under hela min uppväxt så fick det förberedas noga inför surströmmingspremiären. Burken med Röda Ulven inköptes, Absolut Renat inköptes och lades på kylning, rödlöken hackades och färskpotatisarna kokades.

Vi höll till i köket med fönstret på glänt. Dörren till hallen noga stängd, så inte lukten skulle leta sig ut ur brevinkastet och ut i farstun.

 Om någon råkade ha sitt köksfönster öppet, så skulle obönhörligen doften leta sig in och grannen hon skulle nog ha blängt arg på sin gubbe. Sitter han och fiser?

I Stockholm var och kanske är surströmmingsätandet inte så utbrett, bara hemma hos norrlänningar i exil.

Så med fönstret på glänt och dörren stängd skred pappa till verket, han packade in burken i tidningspapper och satte i konservöppnaren.

Psssssssssssst ljöd det från burken, den första doften letade sig ut.

Jag var där med näsan och drog in den första pysen, det luktade underbart.

Undrar vad som gör en människa så fascinerad av surströmmingslukt?

För de som gillar suring så vattnas det i munnen. De som inte gillar suring springer allt vad tyget håller, samtidigt som de håller ett hårt tag i näsan.

Man vet vad som luktar när det luktar suring, det är lättare då.

Som vitlök, är det någon som stinker vitlök ur munnen så vet jag vad det är, det stör inte mig eftersom jag själv älskar den löken.

Så dofter som går att sätta namn på är helt ok. Fast det är väl inte riktigt sant heller om jag tänker efter.

Efter första pysen så öppnades hela burken och vi satte oss till bords, oftast var det främmande på besök runt bordet. Andra som tyckte att surströmming var det läckraste de visste.

Mamma rensade strömming åt mig, jag åt nog inte så mycket, kanske en halv och ett par potatisar. Tyckte att det räckte, jag hade fått känna på den starka smaken.

Snapsar och öl flödade, det sjöngs nubbvisor och alla var glada.

En del säger att man ska dricka mjölk till suring, men då skulle nog halva nöjet med att äta den försvinna för många.

Så gick det några år och jag for fram och tillbaka till England som om jag hade haft klippkort på Göteborgsfärjan till London. Jag träffade en engelsman och vi flyttade till Sverige och han anammade de svenska sederna.

Han älskade surströmming från första stund! Han var renlevnadsmänniska och tänkte på allt han åt och drack. Det skulle vara nyttigt och befrämjande för kroppen.

Strömmingen är syrad som vilken surkål som helst, den är inte rutten som många tror, då skulle vi bli sjuka. Nu blir vi friska istället.

Mjölksyrebakterier innehåller mängder med nyttiga mikroorganismer, så nu vet ni det.

Han visste allt detta och därför tog han till sig strömmingen.

Så skulle vi åka till England och bo hos hans föräldrar. Vi tyckte att vi skulle ta med oss något riktigt svenskt och bjuda på och vi valde surströmming, svenskare än så här skulle det inte kunna bli.

Hans föräldrar tillhörde övre medelklassen, ett snäpp under överklassen kan man säga. 

Hans pappa var företagare och mamman hon var hemmafru, fast en hemmafru som inte behövde städa och putsa fönster, en kvinna kom och gjorde detta varje vecka.

Så hon och han välkomnade oss utan att veta vilken bomb vi hade i väskan, vi nämnde det i förbifarten att vi skulle bjuda på mat någon dag, något riktigt svenskt.

De nickade och log, det skulle bli trevligt.

Dagen för Englands kanske första surströmmingspremiär kom. Jag hackade lök och kokade potatis, föräldrarna satt förväntansfullt i matsalen framför sina tallrikar.

Vi öppnade burken och en för mig välbekant doft spred sig i köket uppför trappan till övervåningen och in i vardagsrum och matsal. Vi tågade in med burken på en tallrik och väntade oss stora reaktioner.

Vi visade dem hur man rensade, det fanns inga filéer på den tiden.

Det är två läger i detta också, när det gäller hela strömmingar eller filéer, de riktigt rättrogna säger att filéer inte går upp mot hela som man rensar. Fast jag tror att filéer vinner mer och mer mark, de är bevisligen lika goda.

Nu var vi vid middagsbordet i matsalen i en kuststad i England. Vi rensade och de åt, utan en min satt de där och åt potatis och surströmming som de inte gjort annat hela sitt liv. 

De kunde lika gärna ha suttit på en lyxkrog i London, deras miner hade varit detsamma.

De tyckte att det var intressant smak, det var det enda vi fick ur dem.

Inget usch och fy, ingen kommentar att hela deras hus stank av något de aldrig känt förut. 

Inga höjda ögonbryn och äckelgrimaser när de stoppade in strömming i munnen och tuggade.

Vi flyttade in i vardagsrummet där kaffet serverades, de satte sig som om inget hänt. 

En sak med engelsmän är att de visar inte så mycket känslor, de föredrar att hålla dem inom sig.

Så de hade lyckats, de visade ingen min att huset luktade, de öppnade bara fönstren på glänt som att antyda att där fanns en doft de inte ville ha i huset. 

Vi skulle inte bli lynchade och portförbjudna i alla tid och evighet för att ha varit tokiga nog att ta med surströmming av alla saker. Kanske hade senapssill varit bättre?

När vi frågade igen, för att åstadkomma en reaktion på allt vad vi bjudit på, så fick vi svaret att det inte bara varit en intressant smak, den hade varit ovanlig också.

Tacka för det, ovanligare smak än surströmming finns inte.

Så vill ni imponera med något, bjud då inga engelsmän, de kommer aldrig att yppa vad de tycker om er mat. Mer än bara nicka artigt.