Skitprat

Gumman tittar bakåt. Det fanns en tid bortom barn, stuga och gubbe.

Tiden bortom denna, är en tid då jag var en av ryggsäcksfolket.

 Det där folket som gav sig ut i världen dit näsan pekade utan ett enda uns av bekymmer för malaria, rånmord och andra otäckheter som kan drabba en tjugoårig tjej från Sverige.

Man var nämligen odödlig. Kanske vi är det ändå, fast i en annan mening, men då var även kroppen det.

Rökning ha, ha, man kan leva till nittio i alla fall, se på Somerset Maugham (min favoritförfattare på den tiden). Han rökte hela livet och blev urgammal.

Med sådana tankar så gav vi oss ut i världen för att upptäcka. Eftersom jag var odödlig så fanns inga faror lurande runt nästa krök, inga om och men och tänk om det skulle hända.

Att sova på en bagagehylla på tåget var lätt som en plätt, jag bara hävde mig upp vig som en apa. Låg där på det hårda träet och vaggades till söms av tågets rörelser.

Idag skulle det vara en smärre bedrift att ens tänka tanken, ännu mindre att ta sig upp. 

Idag har jag plötsligt insett att jag, eller kroppen i alla fall inte är odödlig, idag har rädslan för det okända kommit ikapp mig.

Och det obekväma också, nu ska jag ha det så bekvämt, äventyret finns liksom inte där längre.

Kanske har det med åldern att göra, måste väl skylla på någonting.

Jag och en engelsman levde i Indien i sex månader, vi var där för att meditera och leva ett andligt liv, han kanske mer än mig, hängde nog mer med för att det skulle vara så på den tiden. Alla människor skulle väl åka till Indien och meditera, det tillhörde allmänbildningen i min värld åtminstone.  

Vi var förtruppen till det som är vanligt idag och ingen ens höjer ögonbrynen för, yoga och meditation utövas i det tätaste av Svenssonliv. Och allt annat som de kallade hokus pokus på den tiden har nu blivit rumsrent.

Det var inte meditation jag tänkte skriva om i denna blogg, även om det tål att dryftas både länge och väl.

Jag vill återge en liten berättelse från en helt vanlig dag i det fjärran Indien, en dag då jag inte hade turen på min sida.

Här tar vi allt för givet, vi ska ha vatten i kranen, toalett och badrum med jacuzzi och helst en ångdusch också. Alla bekvämligheter inom räckhåll, annars blir vi kinkiga.

Då glömmer vi att många som lever här på jorden varje dag, vi kan visserligen inte se dem och då kanske de inte finns. Men vi har i alla fall hört talas om dem, även om vi inte sett dem med egna ögon.

De har inte rinnande vatten och el 24 timmar om dygnet och har ingen aning om vad en jacuzzi är för något.

Så var det i alla fall hos munken i provinsen Jammu Kashmir i början av sjuttiotalet. Indien hade inte ens TV på den tiden.

Sverige lät som Narnia i deras öron, ett sagoland någonstans, befolkat av alver som var långa och ljushyade.

Detta var på landsbygden, ett hus och ett hål i marken. Hålet i marken låg snett bakom huset, man fick gå på en liten stig och passera vattenkranen som hade vatten en stund på morgonen och en stund på kvällen. Någon stängde av vattnet mitt på dagen.

Jag tror att det kallades vattenbrist, ett ord jag sällan tagit i min mun, utom vid sommarstugan där pappa hade pippi på att vattna i trädgården och orsakade torka i brunnen, till min och mammas stora förtret.

Hålet i marken var lite privat, det hade ett skynke på tre sidor. Att utföra sina behov var annars ingen privat sak i Indien och Nepal.

Folk gick bara ut och satte sig helt ogenerat på gatan eller fältet.

När vi åkte tåg tidiga mornar så satt hukande folk stora och små och vinkade till tåget.

Eller i Nepal där de satt i små samtalande klungor och hukade mitt på trottoaren. Man kan säga att de hade en väldigt liberal syn på skitandet.

Nu ska jag förklara hur ett toalettbesök skulle gå till hos munken på landet i Jammu.

Först så gick jag till vattenkranen, det sprakade och pep överallt i träd och buskar. Det var stora och små papegojor, kråkor som inte såg riktigt ut som våra, det hade annorlunda näbb, säkert en och annan orm även jag såg aldrig någon.

Små ödlor som kilade kvickt framför fötterna och surrande insekter. Luften var mättad och varm, ljuden från landsvägen hördes i fjärran, det var pinglande cyklar, att de alltid ska pingla med ringklockan på cykeln var tionde meter, bara för att den fanns där. Lite som förvuxna barn är indierna.

 Doften av elefant och dromedar, där de skred fram till marknaden i sakta mak. Dromedarerna var så fullastade med hö att jag såg bara fyra ben och ett huvud som kom gående. De visste att utnyttja djuren fullt ut.

Exotiskt var det i alla fall, att tänka på nu men inte när man är mitt i det hela.

Så är det för det mesta, att tänka på en resa är mycket roligare än att resa ibland.  

Jag fyllde vatten i en gammal kaffeburk, bar burken i min högra hand och framme vid skynket så var där en grop som var ca två meter djup.

Ett par plankor som inte var överdrivet breda låg över själva hålet. Där nere var det som en brun smet som levde sitt eget liv. Det böljade och rörde sig, larver  i olika stadier mumsade och simmade.

Jag backade ut på plankorna, fortfarande med kaffeburken i högsta hugg i höger hand. Sedan gällde det att vara finurlig och likt en från Cirque de soleil, då skulle jag luta mig framåt, ställa burken på marken bredvid gropen, dra ned byxorna med höger hand. Allt med tungan rätt i munnen, jag såg ned på massan och fasade för att ramla ned.

Göra det jag var där för att göra, sedan började det svåra. Att ta kaffeburken i höger hand igen, hälla vatten i vänster hand och tvätta sig där bak.

Jag fick in snitsen att hälla lagom med vatten i handflatan och kvickt som attan få till det innan allt skvimpade ut.

Av någon konstig anledning så blev man i alla fall väldigt ren, toalettpapper var en lyx, det såldes i få butiker och till skyhögt pris.

Förresten så är vatten mer hygieniskt. Om man tar det med vänster hand.

Nu kom jag ur spår, jag hade kommit till tvättandet, sedan ställde jag burken på sidan och reste mig och med höger hand drog upp byxorna igen.

Byxorna var sådana med resår och indiska praktiska. Inte särskilt snygga men alla gick kring i dem så jag var inget undantag i det indiska modet.

Vänster hand var kontaminerad vid detta laget och skulle inte alls användas till dess den var tvättad ordentligt. Sedan var det bara att försiktigt gå fram på plankorna och komma på fast mark igen, ta burken och gå fram till kranen och tvätta sig ordentligt.

Det fungerade väl utom en gång. Jag hade kommit så långt som till att går från plankorna och greppa kaffeburken. Jag var klar.

Det hade regnat lite under natten, bara några stänk men det var tillräckligt för att göra plankorna såphala.

Jag tappade fotfästet och gled ner i hålet,  höll mig kvar kring ena plankan men fötterna och benen sögs ned i den bruna massan.

 Jag skrek och hojtade, som tur var så var munken och engelsmannen ute och hörde mina skrik.

De kom ilande och drog mig ur det hela med ett ljudligt smackande. Gråtande sprang jag fram till vattenkranen och eftersom det var tidigt så var inte vattnet avstängt ännu.

I fortsättningen så var jag väldigt noga med hur jag satte mina fötter. Ville inte ner i smeten igen.

Så med höger hand äter man och med vänster torkar sig i baken.

De har allt möjligt annan fuffens för sig i Indien. De har inte tandborstar som vi, de använder träpinnar.

En speciell buske eller träsort som är bra för tänderna säljs i buntar,  om de tuggar i ena änden för att stimulera saliven och fått till en liten borste så använder de den.

Till slut så repar de av barken och använder den till att göra ren tungan.

Ingen tandkräm och ingen miljöförstöring. Eller de små engångsmuggarna av lera som teförsäljarna använde vid stationerna. När man druckit ur så var det bara att slänga, de var väldigt sköra och gick i tusen bitar när de träffade marken. På ett par timmar hade de gått tillbaka till naturen.

Antagligen var det kvinnor och barn som tillverkade dem i mörka utrymmen, och de kostade säkert inte många ören att köpa.

Så var det då, innan plasten fick fäste även där, nu är det en helt annan historia.

Och den är inte särskilt munter att höra.

Munken skaffade sedan hett litet hus med väggar och tak och dörr, ett hål i golvet med vattenspolning. Precis när vi hade åkt därifrån och jag har aldrig återkommit för att kunna njuta av den lyxen.